Socialtjänsten

Möte på Socialtjänsten var i går, där vi utbildas och får råd i hur vi bland annat kan hantera dotterns ilska. Vi kom dit genom att jag gjorde en anmälan på dottern till Socialen efter att att hon hade slagit mig,

Först och främst vill de på Socialtjänsten att vi försäkrar oss om att vi står i kö hos Rehabiliteringen hos BUP. Detta eftersom Rehabiliteringen kan ge mer expertråd gällande dotterns diagnoser, än vad Socialtjänsten har att erbjuda.

Det andra vi diskuterade var hur vi ska få dottern att tänka positivt på BUP. Trots att ”alla hennes kompisar hatar BUP”, som dottern uttrycker det. Dottern har en rad olika diagnoser, bland annat grav ångest och depression som kräver vård inom psykiatrin. Men hon vägrar att gå!

Här fick vi rådet att vi ska se på BUP på samma sätt som vi ser på skolan; att de är lika viktiga. ”Ge henne ‘morot och piska’ för att hon ska gå dit och sköta sig under sessionerna,” sa kvinnan på Socialtjänsten.

Med andra ord, om dottern inte sköter sig med BUP så kan vi hota med att hon får teknikförbud. Och när hon sköter sig så får hon massor med beröm.

Till BUP ska vi följa med och sitta utanför eller till och med följa med in. Inför varje session så ska jag föreslå vad vi kan prata om på BUP, men också fråga dottern vad hon vill prata om. Göra henne delaktig!

En ännu viktigare punkt är att vi fick rådet av Socialtjänsten, att vi ska ha tålamod med att hitta rätt barnpsykolog. Nu vet jag inte hur detta kommer att fungera, för om situationen med BUP kommer att vara likadan som den var sist vi gick där för samtalsstöd, så bytte de psykolog TRE gånger under en kort period på två månader.

Så då spelar det ingen roll om vi hittar världens bästa barnpsykolog, om de ändå kommer att byta. Men från andra föräldrar på BUP har jag fått höra att de enbart bytte psykolog eftersom föräldrarna själva bad om att de skulle göra det.

I dunno…

Vi vet helt enkelt inte hur saker och ting kommer att bli med samtalsstödet, psykologer och BUP. Men jag tänker att ställa den frågan om de kommer att byta psykolog och ha sig, eller om vi kan påbörja kampen med att hitta en barnpsykolog som dottern verkligen klickar med.


Utöver detta fick vi ett uppdrag, där vi ska få dottern att hjälpa till mer hemma. Vad vi ska börja med är att hon ska fylla diskmaskinen med sin disk. Här ska hon få börja med att vara med när jag fyller diskmaskinen och se hur jag gör.

Ge beröm till dottern för när hon fyller diskmaskinen och prata med henne om att vi vill att hon börjar med att fylla diskmaskinen EN gång i veckan. Då ska vi fråga henne om vilken dag i veckan som hon vill fylla i diskmaskinen. Mån-, Tis-, Ons-, Tors-, Fre-, Lör- eller Söndag?

Därefter avslutade de med att ge oss några ytterligare tips:

Ge 5 st. positiva ord för varje krav och gränssättning som du gör.

Gör en veckoplanering i bilder (på grund av att dottern har svårt för textförståelse).

Gör henne DELAKTIG i alla beslut.

Välj era fajter och vad som är viktigast att tjata om. I vårt fall är det viktigast att tjata om: 1. Skolan, 2. BUP, och 3. Saker som gör henne självständig.

JÄTTEBRA TIPS!

Slutligen fick vi ett arbetsschema av Socialtjänsten för att dottern ska fylla i diskmaskinen och en liten hint om att vi kan lägga till pappa- och dottertid också. Sen tog de sommarlov! Efter bara två möten och nästa sak vi ska göra med dem är ett uppföljningsmöte med Socialtjänsten och vår kontakt på Socialen!

Jag och min man tittade på varandra efteråt när vi hade satt oss i bilen. ”Hur i hela friden ska vi kunna ha en uppföljning efter en sådan kort tid?” sa vi till varandra. ”Vad ska vi säga?”

Det känns lite som om vi kommer att kasta bort lite av socialdamens tid genom att bara kunna berätta att vi inte har kommit så långt ännu. Men de ville ha ett återsamlingsmöte, då får det bli ett återsamlingsmöte. Hahaha.

Inte för ens i slutet av augusti blir återsamlingsmötet med Socialen och Familjecentralen (som tillhör Socialtjänsten och är där vi går för dessa familjeråd). Skakar på huvudet…

Så vi har nyss börjat och har fått en enorm paus mitt i hela rådgivningen. Men det får väl gå ändå. Vi hittar andra saker att prata om på bloggen! Det gör vi alltid! 🙂

Sköt om er nu och ha en riktigt bra vecka!

Kramar,
Åsa

PTSD

Vad är egentligen PTSD och varför lider så många av det? Här berättar jag också min relation till min egen diagnos, PTSD och vad jag har upplevt.

PTSD står för ”Post Traumatic Stress Disorder” och innebär att du upplever en traumatisk händelse (eller händelser) om och om igen. Det kan vara lukter, ljud, tankar som påminner om det du har varit med om och ger dig en så kallad otrevlig flashback. Flashbacks innebär att det känns som om traumat sker ännu en gång.

Dessa Flashbacks kan ske flera gånger per dag till bara några enstaka gånger i månaden. Allt beror på hur grav PTSD du har. När du påminns om ditt (eller dina) trauma(n) upplever du oftast ett starkt obehag. Dessa obehagskänslor kan också upplevas fysiskt med illamående, yrsel, svettningar och hjärtklappning.

Minnesbilder (inte flashbacks, som är när du upplever hela scenarion av vad du har varit med om som om de skedde här och nu) kan också komma fram. Ofta får den som har PTSD ganska ofta minnesbilder under dagen. Men även under natten tränger sig mardrömmar om händelsen gärna på eller mardrömmar om även annat som man är rädd för.

Detta kan göra att man känner att man inte lever ett normalt liv längre. Man kan känna sig socialt distanserad, emotionellt avdomnad och man kan förlora entusiasmen till dagliga aktiviteter. Undvikande beteende är vanligt, där man försöker att undvika t.ex. platser, dofter, ljud, filmer, böcker och rörelser som påminner om vad man har varit med om.

Men även självmordstankar är vanliga vid PTSD och drogmissbruk av olika slag. Orsaken är eftersom man vill fly bort från sina minnesbilder, mardrömmar och flashbacks. Man vill ta kontroll över sitt liv igen. Av egen erfarenhet, hjälper dock på lång och kort sikt traumaterapi och medicinering bäst.

Vad kan då ge dig PTSD? Det kan vara en tragisk händelse som utlöser PTSD, som t.ex. ett dödsfall, skiljsmässa eller en olycka. Men det kan också vara att du har varit med i krig, varit i ett misshandelsförhållande, våldtäkt, mobbing eller att du har haft en nära-döden-upplevelse.

Mer än hälften av alla personer får PTSD efter ett trauma. Men de flesta av oss får även ett slags ”mini-PTSD” i början efter en tragisk händelse där vi återupplever händelsen på nytt genom flashbacks eller minnesbilder. En vanlig orsak till PTSD är att du inte hanterar händelsen och tar itu med den. Du lägger bara locket på och försöker att fortsätta med din vardag.

Vad är då mina erfarenheter av att leva med PTSD?

Jag har någonting som heter Complex-PTSD och som kan uppstå efter att man har upplevt flera stycken trauman i sitt liv. I mitt fall är det misshandelsförhållanden, mordförsök, våldtäkter och sexuella övergrepp som har gett mig Complex-PTSD. Troligtvis fick jag min första PTSD redan i unga åldrar eftersom det var då övergreppen började.

Jag kunde aldrig prata om det jag hade varit med om utan jag försökte alltid skjuta det ifrån mig och gå vidare med mitt liv. När jag var arton gick inte detta längre. Jag hamnade i alkoholmissbruk och hamnade på någonting som hette Ungdomsenheten som vårdade unga vuxna i drogmissbruk.

Turligt nog fick jag höra att jag skulle återfriskna och att jag inte hade alkoholism, utan att jag skulle kunna lära mig att dricka måttligt igen. Men jag tampas fortfarande med att jag ibland dricker mig för full, men jag kan inte alls dricka så höga mängder som jag gjorde förr. Förr kunde jag dricka 10 starköl och bli full, nu klarar jag bara av ett glas vin.

Ändock är jag mycket tacksam för att jag har en mycket lägre tolerans till alkohol idag. Det gör det lättare för mig att reglera hur mycket jag dricker. Däremot när du har PTSD (och är bipolär som jag också är), så ska du vara mycket försiktig med alkohol.

Detta eftersom det lätt utvecklas till ett missbruk. Därför dricker jag inte bara måttligt utan också otroligt sällan! En gång varannan månad eller bara några gånger per år, brukar vara standard för mig. Ändå kan jag komma på mig själv med att dricka ett halvt glas vin för fort och så fyller jag på med ett till halvt glas vin. Sen är jag full. Jag måste lära mig att bara smutta på vin!

Min PTSD har varit riktigt dålig. Så dålig att jag har legat på golvet och bara darrat i skräck. Jag har ofta haft men numera är det mer sällan, som magsjuka på grund av att PTSD:n har tagit över så hårt. Mardrömmar är jag van vid, de är nästan normen när jag sover men jag har lärt mig att ta kontroll över dem.

Jag tar kontroll över mina mardrömmar genom att tvinga mig att vakna eller ta kontroll inom drömmen genom att t.ex. tvinga mig till att flyga ifrån en fara. Blir jag attackerad av vapen kan jag frammana ett eget vapen och en sköld. Rätt coolt egentligen.

Minnesbilder är någonting som jag tampas med dagligen men mina flashbacks sker mer sällan. Däremot arbetar vi just nu med en mycket tung traumaterapiform, och det är att man ska prata om det man har varit med om flera gånger i nuform. Det är supertufft!

Har man PTSD till på köpet känns hela återberättandet som om hela händelsen sker på nytt. Det är väldigt traumatiskt och egentligen mycket modigt eftersom man återupplever saker som man är som mest rädd för i hela världen. Saker som man instinktivt bara vill fly ifrån.

Ögonrörelser där du får tala om händelsen och sen se från sida till sida genom att t.ex. följa terapeutens fingrar i luften, kan också hjälpa. Ögonrörelserna kallas också för EMDR som står för ”Eye Movement Desensitization and Reprocessing.” Det fungerar genom att det kopplar igång hjärnans egen läkeprocess och gör händelsen mer hanterbar. Din psykolog och du, går igenom om hur det fungerar för dig.

Lider du själv av PTSD eller känner du någon som lider av det? Tveka inte att be om att bli refererad till en traumaenhet av en vårdcentrals kurator. Väntelistan är ofta lång men det är väl värt det när man väl har börjat.

Du kommer att läka från din PTSD. Och jag också, för den delen.

Kram,
Åsa

Familjecentralen

Nu har vi haft vårt första möte på Familjecentralen. Vi går dit eftersom efter att dottern hade en mycket aggressiv period och vi behövde råd för hur vi skulle hantera beteendet. Just nu har hon haft en lång period av att inte vara aggressiv, men vi får hjälp med allting annat istället.

Vad vi vill ha hjälp med är följande:

Dottern behöver knyta ann med en vuxen på skolan. Just nu har hon inte förtroende för någon annan vuxen än jag. Det innebär att det finns ingen annan som hon lyssnar på eller kommunicerar med på skolan, än hennes kompisar. Det är så illa med att dottern är så sluten i sig själv, att lärarna har skickat in en anmälan till Skolhälsoteamet.

Vad den anmälan gör, vet jag inte. Men det har gått ett år sedan anmälan och ingen förbättring har ännu skett.

Hon behöver försona sig med BUP, sina diagnoser, att få hjälp via LSS och att börja på gymnasiet. Hon behöver också veta exakt vad hon behöver göra för att få betyg i skolan.

Hon behöver lära sig att diskutera allvarliga ämnen. Just nu skriker hon bara och frånskjutande när tuffa ämnen kommer upp. Ämnen som har hänt i våra liv och som måste diskuteras. Som t.ex. mina psykoser som skedde för 4-5 år sedan och t.ex. händelsen när dottern kastade en kopp i ansiktet på mig. De ämnena går inte att tala med henne om alls.

Just nu känns det som om vi går runt på äggskal runt dottern, för att hon är såpass känslig som hon är. Det tar mycket energi från oss och är ingen bra lösning i längden. T.ex. när jag bara är lite irriterad på rösten så säger dottern att jag är fly förbannad. Suck.

Om hon ska börja på ett gymnasium långt bort, kommer hon att behöva lära sig att sköta hennes medicinering helt själv. Det är också en punkt som hon måste lära sig.

Slutligen vill vi att dottern ska ha en riktigt bra relation till sin pappa. Just nu så tyr hon sig enbart till mig och det håller inte i längden.

Vi vill att hon ska lära sig att hantera pengar. För nu är hon alldeles för optimistisk med sin ekonomi.

Så det är vad vi behöver hjälp med från Familjecentralen just nu. Massor, jag vet!

Detta fick vi hjälp med från dem i dag:

Det mesta kommer att ta lång tid att gå igenom och att få en förbättring på, men detta var ändå det som Familjecentralen hjälpte oss med i dag.

De vill först och främst att vi ska kontakta BUP och höra om vi kan få hjälp från Habiliteringen som de har. Där kan hon vi och hon få stöd så att vi lär oss att lättare hantera hennes diagnoser och hon lär sig att acceptera dem. De har också ungdomsgrupper som kan ge henne stöd och ett bredare synsätt på diagnoserna.

De vill också att vi kontaktar specialpedagogen igen och att de ska lägga fram en planering inför nian, för att dottern ska klara av betygen i vissa ämnen i skolan. Planeringen ska ha inriktningen att hon kommer in på de gymnasieskolor som hon vill ansöka till.

Yrkesvägledaren, specialpedagogen, vi föräldrar och skolpedagogen behöver ha ett möte. På mötet behöver vi diskutera vad hon ska göra för att komma in på de gymnasieskolor som hon ämnar att söka till. Så att hon inte kämpar på för många sätt i onödan till att komma in på gymnasiet. Utan att hon får fokusera på det som är viktigast.

Som rådgivaren på Familjecentralen sa, ”Så att det inte känns som hon bestiger världens största berg utan istället ska det kännas som att hon bestiger bestiger Sveriges största berg.”

Detta innebär också att hon behöver få en individuell studieplan för hur hennes schema blir upplagt. Det kan innebära att hon inte går vissa ämnen i skolan och får fokusera mer på andra.

Någon på skolan behöver förklara för henne ordentligt vad det är som krävs av henne för att nå målen i skolan. Och, repetera det för henne varje gång hon glömmer bort det. Skolan behöver också testa olika lösningar för att hitta hur hon bäst studerar. Ett förslag vi fick är att hon ska få sitta ensam i ett rum på skolan när hon gör sina skoluppgifter.

Viktigast var att skolan fortsätter att hitta lösningar till hur dottern bäst ska studera på i skolan. Det är allt detta som specialpedagogen ska ha hand om, därför ska jag kontakta henne nu innan hon tar semester.

De föreslog dessutom att vi ska ta med dottern på studiebesök på olika skolor som är inriktade på djurskötsel och djurhållning. Jättebra förslag!

Vi fick också tipset om att vi ska prata med biståndshandläggare på Socialtjänsten om stöd via LSS. Här menade familjerådgivarna att det är viktigt att dottern kommer med på möten där man kan rådfråga om LSS och vad de kan hjälpa till med.

Under de mötena kan vi säga, ”Under detta möte är ingenting bestämt för vad vi ska göra. Utan det här mötet är till för dig att ställa frågor under.” Dessutom ska vi förklara LSS på följande vis, ”Vi ser att du mår dåligt, så vi vill att du ska få den hjälp du behöver.”

LSS är ju trots allt en hjälp för henne och oss, för att vi alla ska må bättre. Där kan man få till exempel en stödperson som tar med dottern på olika aktiviteter. Hon har så svårt för att öppna upp för andra människor att jag tror att en stödperson skulle vara bra för henne.

Slutligen bokade vi in ett nästa möte igen om två veckor på Familjecentralen och med oss fick vi ett papper att ta hem och filosofera över. Pappret är en målplanering steg för steg. Det börjar med att vi ska lista hur saker ser ut just nu och sen stegvis förbättra situationen. Toppen!

Kan knappt vänta tills nästa föräldramöte med Familjecentralen!

Operation

I går var det operation för min dotter och lite knussel var det.

Hon följde instruktionerna på papperna vi fått, punkt till pricka, och vi var där i godan tid. Vi visades in till rummet och tillfrågades om hon hade duschat. Dottern hade duschat håret, som ordinerat, kvällen innan och på morgonen. Hon var ren och väl förberedd.

”Har du ätit och druckit,” frågade sjuksköterskan.
”Nej,” svarade dottern.
”Hon har varit fastande sen tolv i går kväll,” fyllde jag i.
”Sedan elva i går!” rättade dottern.

Mycket riktigt, hon sov redan vid tolv i går kväll. Rätt ska vara rätt!

Smycken hade hon lämnat hemma – förutom det lilla örhängeslås som satt fast i örat på henne och som de skulle ta ut under operation. Den lilla sak som jag har kallat ”pillidutt”.

Trots att vi var där i tid fick vi vänta i nästan en timme på att sätta in infarten och vi fick vänta i tre timmar på operation. Att vänta är mycket svårt för ett barn med vissa diagnoser. Så då var jag glad för att vi hade ett eget rum och mobilerna. Det underhöll dottern.

Narkosläkaren hade berättat för mig i torsdags att det var viktigt att dottern fick en infart innan operationen. Detta för att om luftstrupen skulle kollapsa under operationen, kunde de spruta in medicin via infarten som räddade livet på henne.

Att sätta in infarten gick inte. Dottern skydde nålen med all sin kraft och det var omöjligt att sticka. ”Nej, jag vill inte!” skrek hon i högan sky. Eftersom hon är över tretton år, måste vården respektera hennes önskan.

Det blev ingen infart. Därmed ombad vi att de skulle ta infarten och blodproverna som BUP hade beställt, under operationen när dottern var nedsövd. Nu var jag mycket oroad, för vad skulle hända om luftstrupen kollapsade om hon inte hade en infart? Den där infarten som narkosläkaren sa var så viktig…

Men när vi kom ned till operationen var det ingen som hade fått informationen om att hon inte skulle ta en infart när hon var vaken. Jag fick därför berätta för dem hur det låg till att de skulle göra sticken när hon sov. De försökte nämligen sticka henne direkt där på operationsbordet och förstod inte varför hon vägrade i högan sky.

Tur att man är med och kan förklara. Kirurgen var mycket sympatisk och förstod direkt. Hon höll i masken som dottern sövdes med och förklarade lugnt och glatt alla procedurer för oss. Snart sov dottern med masken på och jag fick lämna rummet.

Jag väntade uppe på rummet på avdelningen tills en av kirurgerna kom upp till mig och berättade hur allt hade gått. ”Vi fick ut örhängeslåset utan problem!” berättade hon. ”Det är inga skador på öronsnäckan eller örat. Det var ett litet sår i örat bredvid öronsnäckan. Troligtvis från när de har försökt pillat ut örhängeslåset tidigare. Men det är gammalt blod och kommer att läka fint.”

När kirurgen hade gått fick jag vänta ytterligare på rummet på att de ringde från uppvaket. De ringde strax efter att kirurgen hade gått och på något sätt lyckades jag att hitta vart jag skulle. Jag fick fråga efter vägen och kom rätt direkt.

Väl inne så visades jag till dotterns säng. Där låg hon med sladdar uppkopplade till två maskiner men hon andades självmant utan mask. Hon hade en vilopuls på 100 och andades bra. Värdena såg bra ut på monitorn.

Jag kunde pusta ut. Operationen hade gått bra.

Därefter fick dottern kissa, äta och dricka och sen åka hem. På vägen hem ville hon ha Max så vi gick dit men på kvällen började hon att må sämre. Hon fick bultande huvudvärk, illamående och kallsvettningar. Därför frågade jag en kompis till mig som är specialistsjuksköterska och hon berättade att dottern hade fått vätskebrist på grund av fastan.

Hon hade ingen feber visade tempen men det var bara att ge henne vatten och alvedon. Även i dag har jag fått se till att dottern har fått i sig mycket vätska eftersom huvudvärken sitter i.

Hon har fått vara hemma från skolan i dag för att vila upp och krya på sig. På torsdag är det skolavslutning och hon slutar åttonde klass. Det ser hon (och jag) fram emot!

Åh, vad skönt det ska bli med sommarlov!

Önskar allting gott.

Kramar,
Åsa

Möte med narkosläkare

I går hade vi möte med narkosläkare på sjukhuset. Vi gick igenom vad dottern skulle göra och vad som skulle hända under operationen nu på måndag. Det är då de ska ta bort den lilla pillidutten som dottern har pillat in i örat.

Men jag är inte alls glad. Jag vet att risken för komplikationer under en operation är minimal men det är ändå en risk. Jag vill inte ta den risken med mitt barn. Men min dotter vill. Hon har gått och väntat på att detta ska ske.

Medan jag bara ser potentiell fara, problem och onödigt lidande med en operation. För att inte tala om att det finns mer akuta patienter som vården kunde ha tagit hand om istället.

Så jag är sur på dottern för att hon inte tillät läkaren att ta ut pillidutten ur örat förra och förr-förra veckan. Och, jag är sur på mig själv för att jag är sur på henne. Hon är bara rädd, det här kan ju inte hon hjälpa.

Men jag är ändå sur, fast jag vet att det inte är hennes fel.

I dag skrek dottern på mig att, ”Det är fullt med myror på hall- och köksgolvet!” Det var kanske tio stycken visade det sig, men myrinvasionen var ändå ett faktum.

Det hade startat i köket med att någon hade spillt någonting sött och klibbigt på golvet framför kylskåpet. Så det blir att åka och köpa dricka med aspartam eller någonting annat miljövänligt bekämpningsalternativ.

I övrigt är jag trött. Jäspar och sover mycket. Det har med min bipolära sjukdom typ 1 att göra. Jag har fått en bipolär depression, berättade läkaren på traumaenheten.

För det behöver jag medicin. Men eftersom jag har för lätt för att få biverkningar av mediciner och fick en så kraftig biverkning av den förra medicinen, så är jag omedicinerad mot bipolär depression i dag.

Vad som hände med förra medicinen var att jag fick en allergisk reaktion mot medicinen. Det innebar att jag bland annat kräktes, kliade och hostade i ett halvår innan jag fick rätt hjälp från sjukvården. Väldigt farligt.

Det var Lamotrigin som jag reagerade så starkt emot. Den medicinen som jag lovprisat så mycket tidigare. Den är säkert bra för andra men för mig var den rent av skadlig.

Så nu är jag trött och sover på tok för mycket. Det innebär att jag knappt får någonting gjort alls och sommaren som är så fylld med måsten. Så jag är fortfarande sjukskriven och Försäkringskassan ringer efter mig.

De senaste gångerna de ringt har de ringt när jag varit med dottern till BUP och på Socialen. Det har varit på mitten av eftermiddagen vilket normalt sett är en god tid att ringa mig, men nu har de börjat att ringa när jag sover.

Att lämna ett meddelande till dem är ingen idé: min handläggare svarar inte när jag ringer åter eller lyssnar av sina meddelanden. Man kan bara hoppas på att man får tag på varandra till slut. Det är det enda sättet.

Jag hoppas att ni har det bra och får njuta av sommaren!

Kramar,
Åsa

Ny diagnos

Dottern har nu fått en ny diagnos! Det förklarar så mycket och känns som en sådan lättnad!

För mig, det vill säga. Dottern hatar sin nya diagnos och vill helst gå en kurs för att vänja sig av med den. Förklarat för henne att det inte går, att hon fortfarande är samma person med sin diagnos. Att det är bättre att hon lär sig att acceptera sig själv.

Än så länge är hon mycket känslig för vem som vet om att hon har en ny diagnos. Familjen och vänner till henne, mig och andra, får inte veta. Inte ens hennes pappa får veta.

Men skolan och främlingar får veta. Därför är det egentligen okej att jag skriver om detta på bloggen men har ändå valt att inte lägga ut det här.

Det får bli när hon känner sig redo. Jag tror att hon behöver få tid till att smälta sin nya diagnos och den första jag kommer att berätta för när hon känner sig redo är för min man.

Hon kommer att explodera rent humörmässigt om jag inte hanterar detta varsamt och taktiskt. Stackarn. Att en diagnos kunde uppröra så, men jag respekterar hennes önskemål fast jag inte riktigt förstår.

På måndag är det dags för ett möte på skolan. Specialpedagogen på BUP vill att skolan måste förstå dotterns diagnoser och anpassa skolundervisningen bättre. Just nu får dottern inte en tillräckligt anpassad skolgång och det gör att hon har F i de flesta ämnen.

Så det är av yttersta vikt att vi får till dessa skolmöten. Men nu är det fredag kväll och helg. Det har varit en kämpig vecka men nu tar vi helg!

Mamma kommer på söndag och vi ska fira Mors Dag tillsammans utomhus. Kanske grilla. Det vore roligt! Lite annorlunda att fira utomhus kanske, men man får hitta på lösningar och sätt att ses på nu så här under Corona.

Ha det så bra!

Kramar,
Åsa

Dagens läkarbesök på BUP

I dag besökte hela familjen läkaren på BUP för att gå igenom dotterns mående och medicinering. Vi fick mängder med frågor, både om hennes mående och om vad vi vuxna jobbade med.

Jag berättade att jag jobbar som frilansande journalist och författare. Läkaren undrade då vad för slags böcker det är som jag skriver och jag berättade att det är just barnböcker. Att det var böcker FÖR barn, fick jag också precisera! Haha

Min man behövde turligt nog inte precisera mer än att han arbetar som web developer och bygger hemsidor. För just nu har hans företag bland mycket annat (som är rumsrent) en mjukporrsida som min man hjälper till att arbeta med. Det vet jag att han inte vill berätta om! Speciellt inte för BUP! Hahahahahah

En sak som jag och min man reagerade på var att dottern sa att vi ofta var arga på henne för saker. Det här var någonting som varken jag eller min man höll med om men efter lite luskande med dottern inne på mötet så kom vi fram till varför.

Min dotter är mycket känslig för ljud över huvud taget och är vi det minsta (absolut det allra minsta) irriterade på rösten, så upplever hon oss som fly förbannade. Hon kan inte höra eller se skillnad på när man är lugn och irriterad och när man är riktigt upprörd.

Det gör mig så ont om henne! Jag och min man som är så lugna av oss och så går hon runt och känner att vi är ofta arga på henne! Måste vara hemskt!

Men tillbaka till medicineringen. Det antridepressiva Sertralin går bra och vi kommer att ligga kvar på doseringen 100mg. Men för henne (för på vissa kan den fungera mot ångest) biter Setralin inte på dotterns grava ångest som hon lider av varje vaken timme.

Därför fick hon också en ny medicin som heter Seroquel Depot 50mg, som läkaren sa fungerade mycket bra hos de flesta av hennes patienter. Vi gav henne hennes första dos ikväll klockan åtta eftersom man ska ge den samma tid en till två timmar innan läggdags. Därefter ska vi fortsätta att ge henne medicinen samma tid varje kväll.

Efter mötet skulle vi få utlåtandet om dotterns autismutredning av studievägledaren på BUP, men det hann vi inte med eftersom vi hade ett till möte klockan 11:00 på Socialen som vi skulle till. Så vi fick omboka det tills nu på fredag efter dotterns skola.

Ska bli roligt att veta vad resultatet blir! Har hon autism eller inte?

Mötet på Socialen gick bra. Dottern satt inne i väntrummet eftersom det var ett så kallat Uppstartsmöte inför Föräldrautbildningen som vi kommer att gå. Hon lekte med leksakerna som var inne i väntrummet istället för att vara på sin telefon. Tonårsdotter och allt!

Under Föräldrautbildningen kommer vi bland annat att lära oss hur vi ska hantera dotterns diagnoser, hennes vredesutbrott, våld mot oss och så ska dessutom hon och min man kämpa för att få en bättre far- och dotterrelation.

Mötena är uppdelade så att man ser föräldrarådgivarna varannan vecka för att man ska arbeta hemma aktivt med det vi får lära oss under utbildningen. Utbildningstillfällena är allt från 15 minuter till dryga timmen långa; allt beroende på hur mycket man behöver hjälp med just den gången.

Det första Föräldrautbildningstillfället blir nu den 16:e juni. Kan knappt vänta, det ska bli så roligt och lärorikt!

I morgon ska vi åka och ta ut dotterns lilla pillidutt som hon har pillat in i örat. Det är egentligen ett litet örhängeslås (ett sådant där som har lite vassa sidor och måste skava något fruktansvärt!) som hon pillade in i öronöppningen.

I morgon ska hon få lugnande så vi åker lite tidigare dit till sjukhuset för att de ska ge henne det innan mötet – och utpillandet av pillidutten – startar.

Jag och min man bestämde oss för att båda ska vara med när de tar ut objektet, för att dottern ska känna sig lugnare och mindre ångestfull. Hon ska dessutom vara hemma från skolan på grund av att hon får lugnande medel.

Jag hoppas det hjälper denna gång, för det blir tredje gången vi åker in för att ta ut pillidutt-hemskheten!

Önska oss gärna lycka till denna vecka! Vi behöver all tur vi kan få.

Kramar,
Åsa

Vad händer?

I tisdags skulle vi ha SIP-möte men på grund av att dottern har blivit förkyld, fick vi ställa in. Hon skulle också plocka ut en liten pillidutt som hon hade pillat in i örat nu i onsdags, men det fick vi också ställa in.

Sist vi var och skulle plocka ut ”pillidutten” på sjukhuset så fick dottern en panikattack och läkaren avbröt försöket. Nu i onsdags skulle hon få lugnande och de skulle ta ut föremålet när hon är groggy. Men ska jag vara riktigt ärlig så tror jag inte att det kommer att fungera.

Jag tror inte att vi kommer att få ur föremålet ur örat nästa gång heller för så värst groggy kommer hon nog inte att bli. Det slutar nog med att hon blir besviken eftersom lugnande inte ger det resultat hon förväntat sig.

Dessutom är läkaren som utför proceduren för otajmad. Vi skulle ha haft möjlighet att få ut den sist men då var han inte snabb nog. Det var en lucka där på 30 sekunder som dottern var redo och avslappnad och då förberedde han sina instrument istället. Det är inte lätt när man gör det svårt.

I dag var en sådan skön och varm dag att dottern, som nu ännu inte är symtomfri men som mår tillräckligt bra för att vara ute, låg och solade. Hon satte ihop studsmattan helt själv och låg och solade på sin kreation. Hon är så kompetent!

I övrigt har det varit full rulle fast vi bara har varit hemma. Just på grund av att jag har tagit hand om ett sjukt barn.

Hoppas att ni har haft en god vecka!

Kramar,
Åsa

Corona-ångest

I går skrev jag tröstande ord till en psykiatriker som jag följer på YouTube: hon lider riktigt ordentligt av Corona-ångest. Jag har själv lidit av Corona-ångest men har kommit över den genom att börja med att erkänna för mig själv hur jag mår. Därefter grät jag så ofta som jag behövde och pratade av mig till folk omkring mig.

Just att få prata av mig om hur jag mår inombords, har hjälpt mig mycket. Nu är jag i en situation där jag accepterar läget och stadgar mig i nuet. Ytterligare så hittar jag ljuspunkter i vardagen och gör även upp planer som gör att jag ser fram emot morgondagen. Trots att jag bara är hemma hela dagarna.

Detta är ”ett nytt normalt”/”a new normal” som vi måste vänja oss vid ett tag. Tills denna storm också är över. För den kommer att gå över: vi kommer att lära oss att hantera Corona. Tackla det och komma igenom det. Vi har tampats med mycket på vår jord och mer därtill ska vi ta itu med. Vi kommer att klara av Corona.

Många diskuterar och funderar över hur morgondagen kommer att se ut. Men vi har ingen aning om hur morgondagen kommer att se ut. Och, det får vara okej att det är så just nu en period.

Jag har hört vänner spekulera att de tror att vi aldrig kommer att resa på det sätt som vi har gjort tidigare. Andra tror att vi aldrig kommer att kramas eller att ta i hand igen. En tredje tror att vi aldrig kommer att se varandras leenden eftersom de döljs bakom masker…

Sorgen blir för stor och ogreppbart när man tänker på det sättet. För vi kommer att kunna resa igen. Vi kommer att kunna kramas och ta i hand igen. Även maskbärandet varar inte för evigt. Vi vet bara inte när vi kan sluta med dessa restriktioner. Och, vi får vara okej med den ovissheten just nu. Alla problem har helt enkelt inte en snabb lösning.

Se även Hantera din Corona ångest för fler tips om vad du kan göra för att må bättre under dessa Corona-tider.

Önskar dig allting gott nu under Corona!

Kramar

Psykologmöten på nätet

Två gånger nu har jag testat psykologmöten på nätet och det kommer att bli fler gånger. Men hur gör man och varför är psykologer så viktiga egentligen?

Man börjar med att anmäla intresset till sin psykolog om man går hos en sådan varje vecka. I mitt fall bad de mig att ladda ner en app i mobilen. På appen fick jag sen logga in med BankID så det känns tryggt och säkert. Därefter kommer apparna att vara olika beroende på ditt landsting.

I mitt fall ska jag gå in på Mina Ärenden för att hitta inbokade psykologmöten på nätet. Du kanske måste göra någonting annat eftersom apparna kanske ser olika ut.

Men till mitt först inbokade möte fick jag en ”lathund”, en introduktionsmanual om hur jag bör gå till väga när jag använder appen.

Detta hjälpte mig enormt!

Det är smidigt och riktigt roligt med psykologmöten på nätet. Jag behöver inte göra mig i ordning utan jag kan vara den jag är där och då i enkelheten av mitt egna hem. Det gör att det känns lättare att öppna upp och tala om privata saker.

Men det finns fler sätt att komma i kontakt med psykologer online. Mindler och Doktor.se är två andra tjänster som erbjuder psykologmöten på nätet.

Oavsett hur du väljer att träffa en psykolog, är det viktigt att göra detta nu speciellt under Corona. Psykologmottagningarna har öppet nu under Corona och nu när vi kanske mår lite extra dåligt psykiskt på grund av isoleringen.

Ta lite extra hand om dig själv just nu. Huvudknoppens välmående är oftast viktigare än det fysiska välmåendet eftersom så mycket startar och avslutas i huvudet.

Se på en elitidrottare. Utan rätt mindset skulle de aldrig klara av att springa ett maraton. Det skulle inte komma någonstans. Precis så är det med att ta sig ur depressioner och tacklas med allehanda psykiska besvär.

Får att fortsätta på samma analogi kan du se på psykologen/kuratorn som din coach. Som coachar dig i rätt riktning till att må bättre.

Med rätt mindset kan vi överkomma mycket. Men med rätt hjälp, kan vi bestiga alla berg.

Jag tycker att det är viktigt att be om hjälp, oavsett hur svårt och hur mycket det tar emot. Av rätt personer som är intresserade av Ditt egna välmående och på ett långsiktigt sätt.

Hur du hanterar ångest till exempel. Ångest som alla lider av gärna mer än en gång i livet. Det som är så vanligt. Men fråga en kompis hur du ska hantera din sociala fobi och de har troligtvis inte rätt redskap att ge.

Men så kommer du till en kurator, terapeut eller psykolog som är specialiserad i att hantera ångest. Vips öppnas en helt ny redskapsbod upp för dig. Full av verktyg som är gjorda just för dig och din vardag. Bara för dig att börja använda direkt.

Det är först nu som du verkligen kan börja göra saker och ting för din psykiska hälsa: när du går hos en expert. Det är först då du verkligen kan börja springa det där maratonet.

Jag vet att jag låter tjatig, men det är så viktigt med rätt mindset och rätt hjälp.

Önskar dig allt gott och hoppas att detta har gjort dig nyfiken på psykologmöten på nätet.

%d bloggare gillar detta: