No more mobbning

Liten uppdatering om vad som händer i mitt och våra liv just nu.

Mobbningen av dottern har upphört helt! Det är makalöst och jag är paff över hur bra skolan har hanterat detta. Jag är så glad och lättad!

Vad skolan gjorde var att de tog in eleverna som mobbade flera gånger till rektorn och skolkuratorn. Separat men även tillsammans med övriga tjejer, fick även min dotter komma in till rektorn. Ofta fick jag vara medlare när dottern inte kunde tala för sig själv och de inblandade på skolan lyssnade på mig.

På mötena fick eleverna lära sig att det är viktigt att hälsa och att bete sig civiliserat mot varandra. Livsviktiga läxor som de måste ha med sig hela livet.

Nu håller vi tummarna för att mobbningen inte kommer att starta igen. Men trots att skolan har gjort ett hästjobb mot mobbningen, anser dottern att skolan inte har gjort tillräckligt. Jag frågade henne varför hon tyckte så men hon visste inte varför.

Min hosta från helvetet har faktiskt blivit bättre av medicineringen men den är väldigt oregelbunden. Till exempel, det var min bästa väns pappas begravning i fredags. Jag fick gå och kräkas två gånger under begravningen och hostade genom nästan hela ceremonin. Bad om ursäkt efteråt till min kompis, för jag störde verkligen någonting hemskt!

Det är verkligen svårt för mig att gå någonstans för det är då som hostan blir värst.

I övrigt har dottern fått nästan alla biverkningar av sin ADHD-medicin. Värst är yrseln och illamåendet. Hon kan knappt se och hon kan inte ens stå rakt. När hon har yrsel är det viktigt att man inte kör bil, cyklar, använder tunga maskiner eller rider. Dottern rider, så hon har inte kunnat gå på ridningen på flera veckor nu.

Det positiva är att hon mår bättre nu än när hon fick åka in till akutpsyk här om veckan för självmordstankar. Det är just nu gräl mellan henne och två av sina bästa kompisar, men jag hoppas att detta inte kommer att påverka hennes hälsa. Men med tanke på att kompisarna är vad som är viktigast i hennes liv just nu, är jag beredd på det värsta men hoppas på det bästa.

Skolan går bättre för henne och det går bra för henne med privatläraren, vilket höjer dotterns självförtroende och förhoppningsvis även betyg.

Kramar,
Åsa

Hälsan

Hälsan är så viktig. Har du den kanske du tar den för givet, men har du den inte berör det ofta din hela värld. Jag är inte frisk och för mig berör min hälsa konstant.

Jag har fått tillbaka min hosta från helvetet. Den gör att jag inte kan gå till kören, inte besöka vänner eller gå ut. Jag hostar så jag kräks flera gånger per dag.

Men vi tror nu att den försämrade hälsan kan bero på allergi, astma och polyp. Jag tar därför allergitabletter varje dag och använder min astmainhalator. Det har blivit bättre faktiskt, jag kräks bara några gånger per dag nu. Istället för 5-6 gånger som det var förut.

Det är positivt och gör att jag känner mig gladare.

I dag pluggade dottern (som har ADHD, ångest och autismsymtom) på lovskolan med sin nya medicinering och hennes koncentration har blivit mycket bättre. Hon bad om hjälp av läraren, förstod förklaringar i matematiken (hör och häpna!). Hon lärde sig till och med mattetal och fyrans multiplikationstabell!

Dottern ligger annars på tredje-fjärde klass i grundskolans matematik. Hon är fjorton år och har nästan aldrig kunnat ta in när någon förklarar matematik för henne.

Det här är mycket goda nyheter!

Prover och läkarintyg

I dag träffade jag min psykolog och min läkare på Traumaenheten. hos psykologen diskuterar vi det gamla vanliga: det som händer i mitt liv just nu och de trauman jag har varit med om i mitt förflutna.

Men med läkaren diskuterade jag alla mina symptom jag har på depression och skov. Hon berättade också mina provresultat från testerna jag gjorde på vårdcentralen i fredags.

Jag har tydligen något förhöjda blodfetter och lågt blodtryck; vilket är orsaken till att jag bland annat känner mig yr. Däremot har jag inte njurproblem och diabetes! Yehoo!

Inväntar fortfarande resultatet till huruvida jag är allergisk mot katter, damm och övriga pälsdjur.

Till läkaren förklarade jag också vad Försäkringskassan förklarade för mig: att läkaren måste skriva om läkarintyget för att det ska godkännas. Har man fått avslag och skriver samma sak på det nya läkarintyget får man oftast avslag på nytt.

Det är värt att komma ihåg.

I övrigt har jag fått råd till hur jag ska hantera mina biverkningar av läkaren på Traumaenheten och läkaren på vårdcentralen berättade följande: jag har astma, polyper i näsan och allergi/er. Samtliga tre är vad som ger mig min kräkhosta.

Läkaren på Traumaenheten berättade att jag måste motionera ännu mer och äta mer frukt och grönt. Hon tyckte att jag enbart ska äta godis, dessert och snacks en dag i veckan. Helst ska jag byta ut chipsen mot popcorn. Mot inkontinens ska jag bära Tena och öva knipövningar.

Jag vill inte byta medicin trots biverkningar och både jag och läkaren ansåg att biverkningarna går att leva med. Nu kör vi på med medicineringen och ökar Lamotrigin igen som planerat, jag motionerar och äter nyttigare medan läkaren pillar på ett nytt läkarintyg.

Nu hoppas vi att allt går vägen!

Biverkningar

I morgon ska jag testa mig på vårdcentralen för Diabetes Mellitus. Jag dricker mycket vatten, jag kissar mycket och har övriga symtom likaså.

Varför?

Jo, det är en vanlig biverkning av antimani-medicinen som jag tar, Aripiprazol.

Jag vet inte om jag har diabetes eller inte, men jag vet i alla fall att jag har fått inkontinens, kisstopp (förutom nu), håravfall, viktminskning och yrsel av medicinen. I går kändes det som om jag föll ned i ett hål när jag tömde diskmaskinen och jag höll på att svimma.

Jätteroligt…

Plötslig död är också en biverkning av just den medicinen och av medicinen Lergigan, som jag också tar. Men tur är känner jag inte av den biverkningen. Dock, har jag skrivit mitt testamente bara för att vara på den säkra sidan.

Det känns skönt att veta att allt jag lämnar efter mig kommer att vara ordnat, om någonting skulle hända mig.

För det är så här det är för många oss som tar mediciner: vi kan dö, på ett eller annat sätt och vi riskerar att få biverkningar. Vissa dör av överkonsumtion, i kombination med alkohol eller i och med att plötslig död finns som biverkning på läkemedlet.

Dock, är just medicinen livsviktig för mig. Jag skulle kunna dö om jag inte tog den. Det är lite som ett vågspel: man kan dö om man tar medicinen och man skulle kunna dö om man inte tar den.

Hur skulle jag då kunna dö av att vara bipolär: jo, jag är bipolär typ 1, det innebär att i mitt fall skulle jag få utdragna psykoser under flera gånger av mitt liv om jag inte tog min medicin. Men även bipolär typ 2 kan få psykos.

Psykoser är farliga, man vet inte vad man gör egentligen när man har en psykos. Man kan bli en fara för sig själv, men inte alla blir det. Jag t.ex. stod mitt i vägen under en psykos och stannade bilar…

Psykoser är i sig inte bra för hjärnan heller har min läkare berättat för mig. Det är därför bäst om jag tar min medicin. Speciellt om jag vill leva ett, mer eller mindre, normalt liv med jobb, vänner och familj.

Bipolär

Denna vecka har varit mycket produktiv: jag har sökt jobb, letat artikelidéer, lämnat in tonvis med intyg till Alfakassan (helt seriöst, ska det verkligen vara så här komplicerat att få ut någonting?!), jag har gått igenom sju högar med papper, gjort alla saker på att-göra-listan för denna veckan, skrivit ett testamente, deltagit på webbinar på Arbetsförmedlingen, osv osv.

I morse kunde jag inte ens komma upp ur sängen.

Det är så roligt att vara bipolär! Ena delen av veckan har jag hypomani och får mycket gjort. Andra dagen kan jag inte ens gå upp ur sängen.

Min medicinering hjälper dock mycket men den tar inte bort alla mina symptom; för det kan den inte. Jag tar stabiliserande medicin: Aripiprazol (säg det snabbt tio gånger!) och Lamotrigin.

Dessa två juveler till tabletter gör att jag kan leva ett liv hemma bland nära och kära, istället för att ha psykoser och leva på psyk. Tar jag nämligen inte min Aripiprazol får jag psykoser så jag är mycket noggrann med den.

Tidigare fick jag så kraftig hypomani att jag hade svårt att sova minst tre gånger i veckan. Då höjde min läkare min dos av Aripiprazol och jag mådde mycket bättre. Nu kan jag sova om nätterna!

Lamotrigin kontrollerar istället min bipolära depression och gör att jag inte sover minst 18 timmar per dag. Just nu håller jag och läkaren på att öka doseringen av Lamotrigin och därmed ska mina depressioner bli lättare att hantera. Vi håller tummarna för det!

Innan jag tog Aripiprazol tog jag Olanzapin, men eftersom jag gick upp kraftigt i vikt av medicineringen och fick biverkningar som rastlös i benen (försök att sova med det! lol) samt trötthet, så var det dags för en förändring. Min anti-mani och stabiliserande medicin är den som jag förlitar mig mest på, så att byta medicin var någonting jag var riktigt rädd för att göra.

Men det gick ju bra!

Men det är så här när man är bipolär: det är ett evigt pillande med mediciner: dos, vilken vi ska ta, biverkningar, hälsokontroller så medicinen inte gör oss sjuka, osv. Den medicin jag tar nu kan få din hud at ramla av om du påbörjar medicinen för fort och en annan medicin kan öka dina kroppsfetter så du måste ta blodprov.

Fun stuff!

Men medicinerna gör att jag kan leva ett friare liv utan att sitta frihetsberövad inne på psyk. Trots biverkningar och ett evigt passande på medicineringen som vips en dag kan få för sig att inte fungera som det ska (som t.ex. Olanzapin gjorde för mig) och man måste byta. Men det kan också sluta fungera helt så man får en till psykos.

Därför har vi i min familj en backup-plan för om jag skulle få en psykos. Vi vet att den börjar med att jag anklagar min man för incest, sen tidigare psykoser. Därför ska min familj direkt ringa efter en ambulans eller skjutsa in mig till psyk. På psyk ska de be att jag får en Olanzapinspruta.

Olanzapinsprutor är roliga… De är ett rent helvete att blanda ihop för personalen, ge till en mer än motvillig patient (för mig krävde det att sex personer höll ned mig och en person stack mig med sprutan) och därefter kom biverkningarna… Jag bet så hårt i käken att jag bet mig sönder och samman i munnen och jag kunde inte få upp käkarna, hur mycket jag en försökte.

Personalen förklarade att det var en biverkning av Olanzapin och fick ge mig två tabletter mot dem. Först då kunde jag öppna käkarna men insidan av mina kinder, som hade suttit i kläm mellan mina käkar, var helt söndertrasade.

Hur är det annars att leva med att vara bipolär? För mig innebär det att stadigt ta min medicinering och att ha bra kontakt med min läkare. Minfamilj måste också veta vad de ska göra om jag skulle bli för sjuk för att ta mina tabletter och vad de ska göra om jag skulle få en till psykos. Jag måste också undvika stress så mycket jag kan eftersom detta inte är bra för mig.

Jag måste arbeta förebyggande för att ha ett så normalt liv som möjligt.

Är du själv bipolär eller känner du någon som är det? Hur är era liv?

Gästinlägg av Sara

Här kommer ett riktigt bra gästinlägg från Sara som bloggar på www.enokejsara.se

Medan mina depressioner har med trauma och bipoläritet att göra har hennes depressioner en helt annan bakgrund. Detta är mycket viktigt att poängtera!

Vi kan alla få depression, det behöver inte bero på att man har varit med om någonting dåligt. Här är Saras gästinlägg:

Deprimerad fast man har allt?

Jag har inte varit med om något trauma. Jag har glidit genom livet ganska oförstörd. När jag växte upp hade jag föräldrar som älskade mig, jag hade vänner, jag hade pojkvänner. Jag har aldrig blivit riktigt illa behandlad av någon som står mig nära. 

Sen snart 20 år tillbaka lever jag med min själsfrände; han som inte bara är fin att titta på utan även är det snällaste som går i ett par skor. Jag har två fantastiska ungar som det går bra för. Vi har det bra ekonomiskt, med både hus, bil och husvagn. 

Jag har en bra arbetsgivare och en rik fritid där jag får utlopp för min kreativitet. Jag har vänner som jag vet tycker om mig. 

Och ändå. Lik förbannat så blir jag kidnappad av de här jäkla depressions-demonerna med jämna mellanrum. Ändå sitter jag här med utmattningssyndrom. Jag som har ”allt” – hur har jag mage att må dåligt?? Jag har fått frågan några gånger genom åren; hur kan jag vara deprimerad, jag som har det så bra?

Ja, jag har inga svar… Jag vill bara få sagt just det att depressioner inte enbart uppstår efter en tragisk händelse eller på grund av att man lever ett kaotiskt liv. Däremot är det så att vissa personer förmodligen är mer mottagliga och därmed har lättare att falla in i en depression och dit hör väl jag. På samma sätt finns det de som går igenom ohyggliga händelser och faktiskt inte blir deprimerade (icke att blanda ihop med sorg som ju är något helt annat).

Alla har vi våra ryggsäckar att bära, fyllda med våra bakgrunder och erfarenheter. Vi är alla olika starka och orkar därmed bära olika tungt. Våra ryggsäckar väger också olika. Vissa skuttar fram genom livet med en väldigt lätt ryggsäck, och för dessa personer gör det inte så mycket om det då och då fylls på med en extra tung sten. Lite jobbigare att bära på, javisst, men ändå fullt hanterbart. Andras ryggsäckar är redan så tunga och överfyllda att det räcker med bara en liten extra börda, då knäar de och faller ihop. Med det sagt; var ödmjuk mot din omgivning, för du kan aldrig fullt ut veta vad som finns i dina medmänniskors ryggsäckar ♥


Kila gärna in och följ Saras blogg: både hon och hennes blogg är toppen!

Bättre dagar

I dag är en av bättre dagar. Dottern gick trots allt till mötet med rektorn och flickorna och alla höll med om att de skulle uppföra sig mot varandra.

Dottern berättade att hon hade släppt sin ilska mot dem och att hon sagt till flickorna att hon inte var arg på dem längre för det som hände i onsdags förra veckan.

Det känns skönt!

I dag fick vi mota upp henne ur sängen och tvinga i väg henne till skolan. Jag och min man kom överens om att vi ska berätta för dottern att sköter hon inte skolan så kommer vi att ta all elektronik och hennes månadspeng från henne.

Hårda bud, men hon måste sköta skolan!

I dag har hon varit med på alla lektioner förutom den första lektionen samt idrottslektionen. Det är ett stort framsteg!

I övrigt har jag sökt frilansjobb i dag också och listat flera tidningar i Sverige och Storbritannien som jag vill skriva för. Än så länge har ingen tidning hört av sig. Men jag ger inte upp!

I dag ringde jag också till specialistdjursjukhuset i Strömsholm för att de ska skicka vår katts uppgifter till vår lokala veterinär. Detta eftersom han behöver opereras i tassen.

Han har en slags metallspik i tassen som har stabiliserat hans ben efter att han bröt den; han blev påkörd av en bil för ett par år sedan.

Det har tidigare gått bra att ha kvar spiken i benet men nu i veckan verkar han ha såpass ont att vi måste ta in honom till veterinären. Det är veterinären som vill ha hans uppgifter från där han opererade benet.

Detta är nu åtgärdat så vi kan ta honom till veterinären nästa vecka.

I övrigt har mina båda gästinlägg på Jossans blogg och respektive Saras blogg blivit publicerade! Yay! Länk till dem kommer i ett separat blogginlägg. Sara kommer också att skriva ett gästinlägg på min blogg.

Så roligt!

Skolan

Möte i morgon på skolan och potentiellt får i väg dottern till skolan i morgon.

I dag kontaktade dotterns huvudlärare mig och undrade varför dottern inte gick till skolan som förut. Då berättade jag att det har varit omöjligt att få dottern att stanna i skolan efter vad som hände i onsdags (som går att läsa under Uppdatering: skolan).

Han förstod vår sida och även dotterns men berättade att hon måste gå i skolan för att de ska kunna hjälpa henne. Han berättade också att om hon inte kommer till skolan igen så måste han kalla till möte med oss föräldrar, trots att han vet vad detta gäller.

Så jag visade dottern och min man mejlet som jag fick av dotterns huvudlärare. Vi förklarade för dottern att hon måste gå till skolan i morgon och förhoppningsvis gick informationen in.

Men det är inte bara det som är svårt (att få henne till skolan) utan det är ännu svårare att få henne att stanna på skolan när hon väl är där. Orsak? Grav ångest och rädsla för vad som ska ske mellan henne och flickorna på skolan. Hon säger att hon inte längre känner sig trygg i skolan.

Rent ärligt vet jag inte vad jag ska göra längre. Jag förstår dotterns ovilja till att gå till skolan och kan inte klandra henne. Samtidigt förstår jag lärarna och hela skolsystemet och tycker att det är livsviktigt för hennes framtid.

Sen kommer man till det stora kruxet: Hur får man en snart 15-åring att stanna och gå till skolan när hon inte vill?

Hon är för stor för att bära och köra i väg med i en barnvagn. Hon är för stor för att inte kunna fatta hennes egna beslut. Men inte tillräckligt stor för att förstå konsekvenserna till hennes handlande.

I morgon kommer inte bara jag att gå upp med dottern utan min man kommer också att gå upp. Vi skulle vilja införstå henne i att om hon skolkar så kommer vi och hämtar henne och skjutsar tillbaka henne till skolan igen.

Det stora kruxet? Hon vet att vi har GPS-koll på hennes mobil, därför stänger hon av den när hon flyr.

Det andra kruxet: Vi vill att hon flyr hem istället för någon annanstans. Så vi nästan måste vara förstående och välkomna henne hem med öppna armar när hon skolkar.

Det är ett nedrans dilemma.

Uppdatering: skolan

Sedan ett gräl i skolan har vi mycket svårt för att få i väg dottern till skolan och när vi väl lyckas tar hon nästa buss hem igen.

Grälet:
Dottern har fått en ny räls med tunna band och ingen krok som ska hålla stålbandet på plats. Detta gör att hon behöver åka tillbaka till tandläkaren varje gång bandet hoppar ur.

I alla fall tills vi har lyckats få grepp om hur vi pillar in bandet själva.

Detta gillade inte flickorna i klassen som trodde att dottern skolkade och ljög för dem. En annan sak som har legat till grund till grälet är att det ska bli ett möte på skolan med flickorna.

Flickorna trodde att dottern kallade till mötet och att hon skulle vara med. Därför var de mycket måna om att dottern skulle stanna i skolan och inte åka till tandläkaren.

När dottern gick till skåpet sa hon till en klasskompis, ”Jag förstår inte varför de ska vara så bitchiga mot mig.” Detta tjuvlyssnade flickorna på som hade lutat sig ned i trapphuset för att lyssna.

Det är nu helvetet bryter ut.

Flickorna skriker till dottern att hon har kallat dem för ”bitch” och ”hora” mitt inför klass 7, 8 och 9. Vem som hade fattat situationen rätt är oklart och eftersom jag inte har kontakt med flickorna kan jag bara återge dotterns version.

Nu kommer en lärare in och försöker att medla. Det gick inte bra.

Flickorna fick endast ge sin version av grälet medan dotterns version inte hördes. Detta slutade med att läraren sa till dottern och dottern började att gråta mitt inför alla och fick panikångest.

Det är nu dottern springer från skolområdet och tar första bussen upp på stan.

Dottern upplever det som om hon inte vet var hon ska titta längre utan att bli tillsagd av tjejerna. Tittar hon på flickorna blir hon tillsagd av tjejerna, tittar hon inte blir hon tillsagd. Hon blir också tillsagd om hon talar och om hon inte talar till dem.

Hela situationen mellan flickorna och dottern är så infekterad att det är svårt att se hur skolan ska kunna lösa den. Men skolan ger sig inte, vilket är egentligen en lättnad.

Nu på onsdag har rektorn kallat till ett möte tillsammans med dottern, flickorna, skolkuratorn och rektorn själv. Dottern vill inte vara med på mötet och säger att ingen kan tvinga henne till att vara med.

Sen i onsdags förra veckan har det varit nästintill omöjligt att få i väg dottern till skolan. I dag fick jag äntligen i väg henne till skolan efter tandläkaren, men hon tog nästa buss hem igen.

I dag kollade dotterns huvudlärare med mig hur läget är eftersom dottern inte har varit i skolan sen grälet skedde. Jag förklarade då om hur svårt det är att få i väg henne till skolan just nu.

Dock förklarade jag också någonting positivt:
I fredags hade vi ett möte med kuratorn på vårdcentralen för att dottern ska ha en specialist att tala med.

Kuratorn och dottern klickade direkt och kuratorn är också specialiserad i att hantera ångest. Dottern lider gravt av just ångest och vården och hon upplever att hon har ångest hela tiden.

Så ska hon inte ha det!

Nästa möte med kuratorn är först om tre veckor men därefter ska hon möta kuratorn oftare.

Vi hoppas och håller tummarna för att detta ska hjälpa! Men jag tror inte på snabba lösningar när det kommer till samtalsterapi. Utan jag tror på att man läker gradvis tillsammans med en skicklig expert.

Önska oss lycka till!

%d bloggare gillar detta: