Semester!

Denna vecka åker jag, dottern och min mamma på semester. Vi ska bo på ett hotell inte så långt från oss som har swimmingpool. Det ska bli så skönt!

Dottern har slutat med alla sina mediciner sen hon var magsjuk. Hon tog Seraquel Depot och Sertralin varje dag förut. Den första är mot ångest och den andra är antidepressiva.

Nu ska hon börja med att ta Seraquel Depot igen mot ångesten. Hon ska börja med att ta en tablett i tre dagar och därefter ska hon gå upp till två tabletter.

Om två veckor ska en ny sjuksköterska från BUP ringa mig, vi ska nämligen byta sjuksköterska eftersom vår nuvarande (som är underbart sympatisk, noggrann och lyhörd) ska studera tills i juni nästa år.

Jag vet att det finns en sjuksköterska på vår BUP-mottagning som är tvärt emot vad vår nuvarande är. För jag har en kompis vars son har ADHD och ångest och han gick hos en sjuksköterska som inte lyssnade. Han blev nämligen självmordsbenägen av ADHD-medicinen.

Den sjuksköterskan antecknade inte vad mamman hade sagt och mamman fick själv ta tag i läkaren på BUP för att få någon ordning på det hela. Skandalöst!

I övrigt så har jag slutat vara sjukskriven och söker aktivt jobb. Sökt jobb lokalt, hemmajobb och även jobb i Malmö och Stockholm. Dessutom kom jag in på universitetet till hösten, och har sökt studielån. Så vi får se vad som händer till hösten och vad jag gör då. Sluta skriva vet jag i alla fall att jag inte kommer att sluta med!

Stoppade just dottern från att ta med sig min alkohol upp på sitt rum. Vad i! Femtonåringar, säger jag bara! Det blir att låsa in alkoholen eller kasta bort och inte ha någonting hemma.

Men nu ska vi åka på semester och lapa sol och njuta av bad och ledighet. Det ska bli underbart! Är åter igen nästa vecka, så det blir ingen paus från bloggandet tur nog.

Vi hörs igen nästa vecka!

Kramar,
Åsa

Uppdateringar

Här kommer några korta uppdateringar om vad som sker i mitt liv just nu.

Dottern har haft någon slags magsjuka sen i torsdags förra veckan. Sjukvården vet inte vad det är men spekulerade till slut i att det var magsjuka, men nu har det gått en vecka och enbart hon är sjuk och den släpper inte.

Stackaren. Lider så med henne. Därför ska vi iväg igen till sjukvården för att göra en utredning. Turligt nog äter hon bra: halva portioner och ofta. Hon får därför i sig näring och vätska i alla fall.

Men jag är orolig för henne. I dag var hon såpass pigg att hon orkade gå ut lite i trädgården och få lite solljus. Därefter satt vi på altanen och löste korsord tillsammans. Det var så mysigt och fint.

Vi har haft många fina stunder nu när hon är sjuk. Hon är väldigt mammig och kärleksfull, så det är en ren fröjd att pyssla om henne. Men det är utmattande!

Lagar mat och passar upp hela tiden. Sitter med henne också även när hon inte vill ha någonting, eftersom hon inte vill vara ensam. Just nu när jag sitter och skriver så sitter min man med henne.

I dag fanns det inga lediga tider på vårdcentralen. Hoppas att det finns det i morgon, fredag.

Jag har kommit in på universitetet! Ska börja studera på distans och halvfart. Det tror jag passar mig bra. Börja lite försiktigt. Tydligen är det nästan ett rekord på antagningar på universiteten i Sverige i år. Roligt att vara en del av det.

Ha det så bra!

Kramar,
Åsa

Självmordstankar

Självmordstankar är någonting mycket allvarligt och om du lider av detta ska du söka hjälp omedelbart.

Pappa var inne i sitt stora mörker på slutet. Alkoholen hade blivit hans bästa vän och han kunde inte riktigt förstå varför vi barn inte kunde acceptera hans drickande. Drickandet som tog sakta livet av en av de personer som vi älskade mest av allt, hur kunde vi acceptera det?

Han kunde inte heller förstå hur mycket han betydde för oss. Vi barn försökte förmedla detta men lyckades aldrig nå igenom pappas inre mörker. Så han fortsatte att dricka, spendera pengar och trodde att hans barn inte älskade honom så genuint som vi faktiskt ännu gör.

Alkoholen tog slutligen hans liv en novemberdag för tio år sedan. Varje inre organ hade supits sönder, berättade obduktionen. Hur kunde vi barn tycka om att han drack?

Han var alkoholist mellan han var 35 och 65 år gammal. Det är 30 år på hembränt som han gjorde själv. 30 år av lidande för honom och hans familj. För vi led verkligen. Alla gånger vi pratade om alkoholen med honom och kom ingenstans. Allt vi fick se och erfara. Att se honom sakta tyna bort och försvinna från oss.

Alkoholism är en sjukdom, förstår jag i dag. Och jag förstår att den hade tagit över min pappa så grundligt att den till slut tog hans liv. Men de mörka tankarna han hade på slutet, det förstörde hans tillvaro ytterligare.

”Ville han dö?” frågar jag mig själv. Vi som stod honom nära tror att han visste att han skulle dö. Han hade slutit fred med döden och försökte samtidigt ordna upp sitt liv så som han ville bli ihågkommen.

”Dessa rosorna blir de sista rosorna som jag kommer att ge till dig,” hade pappa sagt och gett min faster några fina, röda tygrosor. ”De kommer att vara för evigt.”

”Han visste att han skulle dö,” sa faster till oss barn. Men ville han dö? Det var det jag ville veta just där och då.

Nästa person jag förlorade till de mörkaste av tankar var en klasskamrat som led något fruktansvärt av ångest. Om jag vetat då vad jag vet idag om hur mycket han led och om det jag vet idag om hur du kan ta kontroll över dina egna tankar. Då hade jag kanske kunnat hjälpt honom.

Istället tog han sitt liv i september för ett par år sedan, bara 20 år gammal.

Fast det är inte säkert att jag hade kunnat hjälpa honom. I mitt liv har jag fått lära mig den hårda vägen att det kan vara svårt att nå de personer som mår dåligt. De lever i ett sådant fruktansvärt helvete att de inte kan se de små ljusglimtarna, de små kornen av hopp, i vardagen.

Det är förståeligt. Jag har varit där själv. När jag först flyttade hemifrån var en mörk period i mitt liv. Jag tampades med självmordstankar och det enda som höll mig vid liv var vetskapen om hur själviskt jag tyckte att självmord var. Jag tänkte på min mamma. Hur ledsen hon skulle bli och det fick mig att bryta ihop och skaffa hjälp.

Jag var tjugo då när jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag var beredd på att ta mitt liv. Sen kom livet emellan. Jag flyttade utomlands, fick jobb, fick barn och livet lunkade på i ett fiasko och en succé efter en annan. Men jag var vid liv.

Ändå var det inte förens jag kom till Traumaenheten som jag mådde bättre. Fortfarande kommer dessa mörka tankar till mig ibland men jag har lärt mig att ta kontroll över tankarna och istället fokusera på det jag är tacksam för i livet.

I går var det dags för min dotter att berätta om att hon har självmordstankar. Vi satt inne på BUP hos sjuksköterskan och dottern ville först inte att jag skulle vara med när de diskuterade om hur hon mår.

Så jag gick ut och satte mig i väntrummet. Länge fick jag vänta tills sjuksköterskan hämtade mig igen. När jag väl fick komma tillbaka in i sköterskans rum, satt dottern där som ett blankt kanvas. Sjuksköterskan började prata…

Hon berättade att dottern skar sig igår igen och att hon tampas med självmordstankar. Hon gråter nästan varje natt, äter och sover dåligt. Hon är i obalans både fysiskt och psykiskt. Grav ångest. Precis som för min klasskompis.

”Detta är inte bra,” minns jag att jag tänkte. Direkt ville jag lägga upp en plan för hur dottern skulle må bra igen. Det ville sjuksköterskan också för vi fick tid igen en gång i veckan, tills dottern mår bättre igen.

Först ville inte dottern gå med på att berätta för mig om hennes självmordstankar blev så illa att hon planerade att ta sitt liv. Då sa, sjuksköterskan att hon inte kunde tillåta att dottern gick därifrån tills hon lovade det. Hon var hård och det var nog just det dottern behövde.

Till slut bröt dottern ihop. Hon hade en endaste fråga som tyngde henne så mycket att hon vägrade hjälp på grund av den. ”Får jag använda mobilen på Akutpsyk?” Det var laddaren hon inte fick ha. När hon väl fick reda på att hon fick ha mobilen, lovade hon att berätta för mig om hon förlorade kontrollen över hennes självmordstankar.

Vi fick därefter gå hem och efter det har hon lekt med kompisar non-stopp. Hon har börjat med Melatonin igen och sitter nu och äter en sen lunch eftersom hon åt frukost vid lunchdags. Lite rörigt men hon äter och hon sover.

Vi tar en dag i taget och försöker att hålla mörkret ute.

Kramar,
Åsa

Stressa av innan jobbet börjar

Snart är juli över och då kan det vara bra att stressa av innan jobbet börjar i augusti. Här följer några tekniker för hur du stressar av och lär dig att återhämta dig mitt i vardagen. Råden kommer från boken Stressbalansen som är skriven av Rangan Chatterjees.

  1. Gör en 3-4-5-andning
    Det här kan kräva lite övning. Du andas in i 3 sekunder, håller andan i 4 sekunder och andas ut i 5 sekunder. Meningen är att du ska minska stressen genom andningen. Ta minipauser ofta under arbetsdagen och testa andningsmetoden.
  2. Dygnsrytm och sömn
    Tanken är att du ska hålla i det långa loppet, det är därför bättre att dela upp din arbetsbörda och prioritera det som är viktigast. Du gör detta under arbetstid, inte under nattetid. Chatterjee menar på att det är viktigt att gå och lägga sig och att gå upp samma tid varje dag, helg som vardag.

    Det är viktigt att du inte tränar sent på kvällen för det kan störa din dygnsrytm. I övrigt är träning bara bra för sömnen. Middagen spelar också in i nattsömnen. Ät inte middag senare än tre timmar innan det är dags att sova. Låt det dessutom gå tolv timmar mellan frukost och middag. Får du mycket dagsljus på morgontimmarna och förmiddagen blir det lättare att somna på kvällen, menar Chatterjee.
  3. Telefonfasta!
    Telefonen kan göra det svårare att fokusera när det väl behövs. Chatterjee menar på att det kan vara värt att göra en vad han kallar en 4:2-diet för mobiltelefoner. Det innebär att du sätter telefonen i flygplansläge i en timme och därefter har den påslagen i fyra timmar.

    Men tipsen stannar inte där! Du kan också testa att ha bestämda tider då du läser din mejl varje dag. Detta gäller också sociala media. Ha bestämda tider då du kollar dina sociala media. Tanken bakom detta är att det ska bli enklare att fokusera på det som verkligen är viktigast i vardagen.

Vad tyckte du om tipsen? Jag är inte ens vaken i 12+3 timmar, inte ens i tolv timmar! Så jag kan inte göra en del av det han råder mig till att göra. Andningsmetoden tyckte jag inte om, men den kanske passar dig?

Men att telefon- och emailfasta tyckte jag var en klok idé. Det kommer jag att bära med mig från Chatterjees råd. Vad kommer du att bära med dig från hans råd? Vad behöver du göra för att stressa av innan jobbet börjar?

Att spara på energi

Att spara på energi är a och o när du lider av utmattningssyndrom och även vissa andra diagnoser. Här ska du få lite tips på hur du sparar på energi.

Det första som du måste lära dig är att det är skillnad på psykisk och fysisk utmattning. Jag till exempel, har inte gjort denna skillnaden utan har sovit (som om jag har varit fysiskt utmattad) för mycket istället.

Att sova för mycket är tydligen väldigt vanligt när man lider av utmattningssyndrom och av även vissa andra diagnoser, som t.ex. depression.

När du är psykiskt utmattad är det bättre om du återhämtar dig genom att göra någonting som du tycker är mentalt avslappnande. För min del innebär det att titta på YouTube, läsa en bok eller att sjunga. Detta blir jag dessutom glad utav och får därmed mer energi.

När du är fysiskt utmattad kan det vara en god idé att sova kanske 15-120 minuter mitt på dagen. Saker som gör dig fysiskt utmattad kan vara motion, städ, dålig nattsömn, fysiskt arbete, med mera.

Det som gör dig mentalt utmattad kan vara möten, socialt umgänge, mardrömmar, datorarbete, telefonsamtal, multitasking, med mera. Det är därför viktigt att skilja de båda energitjuvarna åt och anpassa din återhämtningsmetod därefter.

Nästa steg är för oss att dela upp vårt arbete och ta mikropauser. Om du till exempel ska tvätta och finner detta som ett stort projekt, kan du bryta ned tvättningen i delmål. Att bryta ned det i delmål kan se ut på följande sätt:

  1. Samla ihop tvätten,
  2. Meditera/Mindfulness,
  3. Bär tvätten till tvättstugan,
  4. Meditera/Mindfulness,
  5. Sortera tvätten,
  6. Meditera/Mindfulness,
  7. Fyll och kör tvättmaskinen,
  8. Meditera/Mindfulness,
  9. Töm tvättmaskinen och häng tvätten,
  10. Meditera/Mindfulness.

Meditationen eller mindfulnesstunderna kan vara i 30 sekunder upp till hur länge du behöver för att återhämta dig. Om du mår riktigt dåligt kan det innebära att du behöver en dags vila innan du prövar att ta tag i nästa tvättmoment.

Men kom ihåg att bara GÖRA EN SAK I TAGET. Så om du ska tvätta, så tvätta enbart. Ingenting annat. Multitasking suger onödigt med energi från oss och det är därför mycket effektivare om du just nu bara ägnar dig åt att göra en sak i taget.

För att vila dig från en fysisk aktivitet kan du göra en stillasittande och mer vilande handling. Medan för att vila upp dig från en mentalt krävande aktivitet kan du utföra en fysisk handling. T.ex. om du har jobbat på ett dokument för din arbetsplats, så kan du testa att gå ut och gå för att återhämta dig.

Medvetet växla mellan aktiviteterna, de fysiska och de mentala, och vila på det sättet. Kom däremot ihåg att ta minipauser åtminstone varje 40 minuter. Oftare om behövs.


Detta är med andra ord hur du sparar på energi: genom att vara selektiv med vad du väljer att göra, att vila på rätt sätt samt genom att göra upp delmål och hålla dig till dem.

Att spara på energi är viktigt för oss så att vi ska kunna få ett friare liv och bli självständiga.

Även om du inte ligger på botten av havet när det kommer till din hälsa, kan dessa råd hjälpa dig i din vardag med hur du sparar på energi. Just att ta pauser, göra upp delmål och att bara göra en sak i taget är ovärderlig vetskap.

Jag hoppas att detta var till nytta för dig!

Vill du ha mer bra tips för hur du sparar på energi och få bra mindfulnessövningar, kan jag varmt rekommendera boken, Vägen ur utmattningssyndrom som är skriven av Grossi och Jeding. Mycket av det som jag har skrivit ovan är råd från psykologerna Grossi och Jeding som skrev boken.

Kramar,
Åsa

Socialtjänsten

Möte på Socialtjänsten var i går, där vi utbildas och får råd i hur vi bland annat kan hantera dotterns ilska. Vi kom dit genom att jag gjorde en anmälan på dottern till Socialen efter att att hon hade slagit mig,

Först och främst vill de på Socialtjänsten att vi försäkrar oss om att vi står i kö hos Rehabiliteringen hos BUP. Detta eftersom Rehabiliteringen kan ge mer expertråd gällande dotterns diagnoser, än vad Socialtjänsten har att erbjuda.

Det andra vi diskuterade var hur vi ska få dottern att tänka positivt på BUP. Trots att ”alla hennes kompisar hatar BUP”, som dottern uttrycker det. Dottern har en rad olika diagnoser, bland annat grav ångest och depression som kräver vård inom psykiatrin. Men hon vägrar att gå!

Här fick vi rådet att vi ska se på BUP på samma sätt som vi ser på skolan; att de är lika viktiga. ”Ge henne ‘morot och piska’ för att hon ska gå dit och sköta sig under sessionerna,” sa kvinnan på Socialtjänsten.

Med andra ord, om dottern inte sköter sig med BUP så kan vi hota med att hon får teknikförbud. Och när hon sköter sig så får hon massor med beröm.

Till BUP ska vi följa med och sitta utanför eller till och med följa med in. Inför varje session så ska jag föreslå vad vi kan prata om på BUP, men också fråga dottern vad hon vill prata om. Göra henne delaktig!

En ännu viktigare punkt är att vi fick rådet av Socialtjänsten, att vi ska ha tålamod med att hitta rätt barnpsykolog. Nu vet jag inte hur detta kommer att fungera, för om situationen med BUP kommer att vara likadan som den var sist vi gick där för samtalsstöd, så bytte de psykolog TRE gånger under en kort period på två månader.

Så då spelar det ingen roll om vi hittar världens bästa barnpsykolog, om de ändå kommer att byta. Men från andra föräldrar på BUP har jag fått höra att de enbart bytte psykolog eftersom föräldrarna själva bad om att de skulle göra det.

I dunno…

Vi vet helt enkelt inte hur saker och ting kommer att bli med samtalsstödet, psykologer och BUP. Men jag tänker att ställa den frågan om de kommer att byta psykolog och ha sig, eller om vi kan påbörja kampen med att hitta en barnpsykolog som dottern verkligen klickar med.


Utöver detta fick vi ett uppdrag, där vi ska få dottern att hjälpa till mer hemma. Vad vi ska börja med är att hon ska fylla diskmaskinen med sin disk. Här ska hon få börja med att vara med när jag fyller diskmaskinen och se hur jag gör.

Ge beröm till dottern för när hon fyller diskmaskinen och prata med henne om att vi vill att hon börjar med att fylla diskmaskinen EN gång i veckan. Då ska vi fråga henne om vilken dag i veckan som hon vill fylla i diskmaskinen. Mån-, Tis-, Ons-, Tors-, Fre-, Lör- eller Söndag?

Därefter avslutade de med att ge oss några ytterligare tips:

Ge 5 st. positiva ord för varje krav och gränssättning som du gör.

Gör en veckoplanering i bilder (på grund av att dottern har svårt för textförståelse).

Gör henne DELAKTIG i alla beslut.

Välj era fajter och vad som är viktigast att tjata om. I vårt fall är det viktigast att tjata om: 1. Skolan, 2. BUP, och 3. Saker som gör henne självständig.

JÄTTEBRA TIPS!

Slutligen fick vi ett arbetsschema av Socialtjänsten för att dottern ska fylla i diskmaskinen och en liten hint om att vi kan lägga till pappa- och dottertid också. Sen tog de sommarlov! Efter bara två möten och nästa sak vi ska göra med dem är ett uppföljningsmöte med Socialtjänsten och vår kontakt på Socialen!

Jag och min man tittade på varandra efteråt när vi hade satt oss i bilen. ”Hur i hela friden ska vi kunna ha en uppföljning efter en sådan kort tid?” sa vi till varandra. ”Vad ska vi säga?”

Det känns lite som om vi kommer att kasta bort lite av socialdamens tid genom att bara kunna berätta att vi inte har kommit så långt ännu. Men de ville ha ett återsamlingsmöte, då får det bli ett återsamlingsmöte. Hahaha.

Inte för ens i slutet av augusti blir återsamlingsmötet med Socialen och Familjecentralen (som tillhör Socialtjänsten och är där vi går för dessa familjeråd). Skakar på huvudet…

Så vi har nyss börjat och har fått en enorm paus mitt i hela rådgivningen. Men det får väl gå ändå. Vi hittar andra saker att prata om på bloggen! Det gör vi alltid! 🙂

Sköt om er nu och ha en riktigt bra vecka!

Kramar,
Åsa

PTSD

Vad är egentligen PTSD och varför lider så många av det? Här berättar jag också min relation till min egen diagnos, PTSD och vad jag har upplevt.

PTSD står för ”Post Traumatic Stress Disorder” och innebär att du upplever en traumatisk händelse (eller händelser) om och om igen. Det kan vara lukter, ljud, tankar som påminner om det du har varit med om och ger dig en så kallad otrevlig flashback. Flashbacks innebär att det känns som om traumat sker ännu en gång.

Dessa Flashbacks kan ske flera gånger per dag till bara några enstaka gånger i månaden. Allt beror på hur grav PTSD du har. När du påminns om ditt (eller dina) trauma(n) upplever du oftast ett starkt obehag. Dessa obehagskänslor kan också upplevas fysiskt med illamående, yrsel, svettningar och hjärtklappning.

Minnesbilder (inte flashbacks, som är när du upplever hela scenarion av vad du har varit med om som om de skedde här och nu) kan också komma fram. Ofta får den som har PTSD ganska ofta minnesbilder under dagen. Men även under natten tränger sig mardrömmar om händelsen gärna på eller mardrömmar om även annat som man är rädd för.

Detta kan göra att man känner att man inte lever ett normalt liv längre. Man kan känna sig socialt distanserad, emotionellt avdomnad och man kan förlora entusiasmen till dagliga aktiviteter. Undvikande beteende är vanligt, där man försöker att undvika t.ex. platser, dofter, ljud, filmer, böcker och rörelser som påminner om vad man har varit med om.

Men även självmordstankar är vanliga vid PTSD och drogmissbruk av olika slag. Orsaken är eftersom man vill fly bort från sina minnesbilder, mardrömmar och flashbacks. Man vill ta kontroll över sitt liv igen. Av egen erfarenhet, hjälper dock på lång och kort sikt traumaterapi och medicinering bäst.

Vad kan då ge dig PTSD? Det kan vara en tragisk händelse som utlöser PTSD, som t.ex. ett dödsfall, skiljsmässa eller en olycka. Men det kan också vara att du har varit med i krig, varit i ett misshandelsförhållande, våldtäkt, mobbing eller att du har haft en nära-döden-upplevelse.

Mer än hälften av alla personer får PTSD efter ett trauma. Men de flesta av oss får även ett slags ”mini-PTSD” i början efter en tragisk händelse där vi återupplever händelsen på nytt genom flashbacks eller minnesbilder. En vanlig orsak till PTSD är att du inte hanterar händelsen och tar itu med den. Du lägger bara locket på och försöker att fortsätta med din vardag.

Vad är då mina erfarenheter av att leva med PTSD?

Jag har någonting som heter Complex-PTSD och som kan uppstå efter att man har upplevt flera stycken trauman i sitt liv. I mitt fall är det misshandelsförhållanden, mordförsök, våldtäkter och sexuella övergrepp som har gett mig Complex-PTSD. Troligtvis fick jag min första PTSD redan i unga åldrar eftersom det var då övergreppen började.

Jag kunde aldrig prata om det jag hade varit med om utan jag försökte alltid skjuta det ifrån mig och gå vidare med mitt liv. När jag var arton gick inte detta längre. Jag hamnade i alkoholmissbruk och hamnade på någonting som hette Ungdomsenheten som vårdade unga vuxna i drogmissbruk.

Turligt nog fick jag höra att jag skulle återfriskna och att jag inte hade alkoholism, utan att jag skulle kunna lära mig att dricka måttligt igen. Men jag tampas fortfarande med att jag ibland dricker mig för full, men jag kan inte alls dricka så höga mängder som jag gjorde förr. Förr kunde jag dricka 10 starköl och bli full, nu klarar jag bara av ett glas vin.

Ändock är jag mycket tacksam för att jag har en mycket lägre tolerans till alkohol idag. Det gör det lättare för mig att reglera hur mycket jag dricker. Däremot när du har PTSD (och är bipolär som jag också är), så ska du vara mycket försiktig med alkohol.

Detta eftersom det lätt utvecklas till ett missbruk. Därför dricker jag inte bara måttligt utan också otroligt sällan! En gång varannan månad eller bara några gånger per år, brukar vara standard för mig. Ändå kan jag komma på mig själv med att dricka ett halvt glas vin för fort och så fyller jag på med ett till halvt glas vin. Sen är jag full. Jag måste lära mig att bara smutta på vin!

Min PTSD har varit riktigt dålig. Så dålig att jag har legat på golvet och bara darrat i skräck. Jag har ofta haft men numera är det mer sällan, som magsjuka på grund av att PTSD:n har tagit över så hårt. Mardrömmar är jag van vid, de är nästan normen när jag sover men jag har lärt mig att ta kontroll över dem.

Jag tar kontroll över mina mardrömmar genom att tvinga mig att vakna eller ta kontroll inom drömmen genom att t.ex. tvinga mig till att flyga ifrån en fara. Blir jag attackerad av vapen kan jag frammana ett eget vapen och en sköld. Rätt coolt egentligen.

Minnesbilder är någonting som jag tampas med dagligen men mina flashbacks sker mer sällan. Däremot arbetar vi just nu med en mycket tung traumaterapiform, och det är att man ska prata om det man har varit med om flera gånger i nuform. Det är supertufft!

Har man PTSD till på köpet känns hela återberättandet som om hela händelsen sker på nytt. Det är väldigt traumatiskt och egentligen mycket modigt eftersom man återupplever saker som man är som mest rädd för i hela världen. Saker som man instinktivt bara vill fly ifrån.

Ögonrörelser där du får tala om händelsen och sen se från sida till sida genom att t.ex. följa terapeutens fingrar i luften, kan också hjälpa. Ögonrörelserna kallas också för EMDR som står för ”Eye Movement Desensitization and Reprocessing.” Det fungerar genom att det kopplar igång hjärnans egen läkeprocess och gör händelsen mer hanterbar. Din psykolog och du, går igenom om hur det fungerar för dig.

Lider du själv av PTSD eller känner du någon som lider av det? Tveka inte att be om att bli refererad till en traumaenhet av en vårdcentrals kurator. Väntelistan är ofta lång men det är väl värt det när man väl har börjat.

Du kommer att läka från din PTSD. Och jag också, för den delen.

Kram,
Åsa

Familjecentralen

Nu har vi haft vårt första möte på Familjecentralen. Vi går dit eftersom efter att dottern hade en mycket aggressiv period och vi behövde råd för hur vi skulle hantera beteendet. Just nu har hon haft en lång period av att inte vara aggressiv, men vi får hjälp med allting annat istället.

Vad vi vill ha hjälp med är följande:

Dottern behöver knyta ann med en vuxen på skolan. Just nu har hon inte förtroende för någon annan vuxen än jag. Det innebär att det finns ingen annan som hon lyssnar på eller kommunicerar med på skolan, än hennes kompisar. Det är så illa med att dottern är så sluten i sig själv, att lärarna har skickat in en anmälan till Skolhälsoteamet.

Vad den anmälan gör, vet jag inte. Men det har gått ett år sedan anmälan och ingen förbättring har ännu skett.

Hon behöver försona sig med BUP, sina diagnoser, att få hjälp via LSS och att börja på gymnasiet. Hon behöver också veta exakt vad hon behöver göra för att få betyg i skolan.

Hon behöver lära sig att diskutera allvarliga ämnen. Just nu skriker hon bara och frånskjutande när tuffa ämnen kommer upp. Ämnen som har hänt i våra liv och som måste diskuteras. Som t.ex. mina psykoser som skedde för 4-5 år sedan och t.ex. händelsen när dottern kastade en kopp i ansiktet på mig. De ämnena går inte att tala med henne om alls.

Just nu känns det som om vi går runt på äggskal runt dottern, för att hon är såpass känslig som hon är. Det tar mycket energi från oss och är ingen bra lösning i längden. T.ex. när jag bara är lite irriterad på rösten så säger dottern att jag är fly förbannad. Suck.

Om hon ska börja på ett gymnasium långt bort, kommer hon att behöva lära sig att sköta hennes medicinering helt själv. Det är också en punkt som hon måste lära sig.

Slutligen vill vi att dottern ska ha en riktigt bra relation till sin pappa. Just nu så tyr hon sig enbart till mig och det håller inte i längden.

Vi vill att hon ska lära sig att hantera pengar. För nu är hon alldeles för optimistisk med sin ekonomi.

Så det är vad vi behöver hjälp med från Familjecentralen just nu. Massor, jag vet!

Detta fick vi hjälp med från dem i dag:

Det mesta kommer att ta lång tid att gå igenom och att få en förbättring på, men detta var ändå det som Familjecentralen hjälpte oss med i dag.

De vill först och främst att vi ska kontakta BUP och höra om vi kan få hjälp från Habiliteringen som de har. Där kan hon vi och hon få stöd så att vi lär oss att lättare hantera hennes diagnoser och hon lär sig att acceptera dem. De har också ungdomsgrupper som kan ge henne stöd och ett bredare synsätt på diagnoserna.

De vill också att vi kontaktar specialpedagogen igen och att de ska lägga fram en planering inför nian, för att dottern ska klara av betygen i vissa ämnen i skolan. Planeringen ska ha inriktningen att hon kommer in på de gymnasieskolor som hon vill ansöka till.

Yrkesvägledaren, specialpedagogen, vi föräldrar och skolpedagogen behöver ha ett möte. På mötet behöver vi diskutera vad hon ska göra för att komma in på de gymnasieskolor som hon ämnar att söka till. Så att hon inte kämpar på för många sätt i onödan till att komma in på gymnasiet. Utan att hon får fokusera på det som är viktigast.

Som rådgivaren på Familjecentralen sa, ”Så att det inte känns som hon bestiger världens största berg utan istället ska det kännas som att hon bestiger bestiger Sveriges största berg.”

Detta innebär också att hon behöver få en individuell studieplan för hur hennes schema blir upplagt. Det kan innebära att hon inte går vissa ämnen i skolan och får fokusera mer på andra.

Någon på skolan behöver förklara för henne ordentligt vad det är som krävs av henne för att nå målen i skolan. Och, repetera det för henne varje gång hon glömmer bort det. Skolan behöver också testa olika lösningar för att hitta hur hon bäst studerar. Ett förslag vi fick är att hon ska få sitta ensam i ett rum på skolan när hon gör sina skoluppgifter.

Viktigast var att skolan fortsätter att hitta lösningar till hur dottern bäst ska studera på i skolan. Det är allt detta som specialpedagogen ska ha hand om, därför ska jag kontakta henne nu innan hon tar semester.

De föreslog dessutom att vi ska ta med dottern på studiebesök på olika skolor som är inriktade på djurskötsel och djurhållning. Jättebra förslag!

Vi fick också tipset om att vi ska prata med biståndshandläggare på Socialtjänsten om stöd via LSS. Här menade familjerådgivarna att det är viktigt att dottern kommer med på möten där man kan rådfråga om LSS och vad de kan hjälpa till med.

Under de mötena kan vi säga, ”Under detta möte är ingenting bestämt för vad vi ska göra. Utan det här mötet är till för dig att ställa frågor under.” Dessutom ska vi förklara LSS på följande vis, ”Vi ser att du mår dåligt, så vi vill att du ska få den hjälp du behöver.”

LSS är ju trots allt en hjälp för henne och oss, för att vi alla ska må bättre. Där kan man få till exempel en stödperson som tar med dottern på olika aktiviteter. Hon har så svårt för att öppna upp för andra människor att jag tror att en stödperson skulle vara bra för henne.

Slutligen bokade vi in ett nästa möte igen om två veckor på Familjecentralen och med oss fick vi ett papper att ta hem och filosofera över. Pappret är en målplanering steg för steg. Det börjar med att vi ska lista hur saker ser ut just nu och sen stegvis förbättra situationen. Toppen!

Kan knappt vänta tills nästa föräldramöte med Familjecentralen!

Operation

I går var det operation för min dotter och lite knussel var det.

Hon följde instruktionerna på papperna vi fått, punkt till pricka, och vi var där i godan tid. Vi visades in till rummet och tillfrågades om hon hade duschat. Dottern hade duschat håret, som ordinerat, kvällen innan och på morgonen. Hon var ren och väl förberedd.

”Har du ätit och druckit,” frågade sjuksköterskan.
”Nej,” svarade dottern.
”Hon har varit fastande sen tolv i går kväll,” fyllde jag i.
”Sedan elva i går!” rättade dottern.

Mycket riktigt, hon sov redan vid tolv i går kväll. Rätt ska vara rätt!

Smycken hade hon lämnat hemma – förutom det lilla örhängeslås som satt fast i örat på henne och som de skulle ta ut under operation. Den lilla sak som jag har kallat ”pillidutt”.

Trots att vi var där i tid fick vi vänta i nästan en timme på att sätta in infarten och vi fick vänta i tre timmar på operation. Att vänta är mycket svårt för ett barn med vissa diagnoser. Så då var jag glad för att vi hade ett eget rum och mobilerna. Det underhöll dottern.

Narkosläkaren hade berättat för mig i torsdags att det var viktigt att dottern fick en infart innan operationen. Detta för att om luftstrupen skulle kollapsa under operationen, kunde de spruta in medicin via infarten som räddade livet på henne.

Att sätta in infarten gick inte. Dottern skydde nålen med all sin kraft och det var omöjligt att sticka. ”Nej, jag vill inte!” skrek hon i högan sky. Eftersom hon är över tretton år, måste vården respektera hennes önskan.

Det blev ingen infart. Därmed ombad vi att de skulle ta infarten och blodproverna som BUP hade beställt, under operationen när dottern var nedsövd. Nu var jag mycket oroad, för vad skulle hända om luftstrupen kollapsade om hon inte hade en infart? Den där infarten som narkosläkaren sa var så viktig…

Men när vi kom ned till operationen var det ingen som hade fått informationen om att hon inte skulle ta en infart när hon var vaken. Jag fick därför berätta för dem hur det låg till att de skulle göra sticken när hon sov. De försökte nämligen sticka henne direkt där på operationsbordet och förstod inte varför hon vägrade i högan sky.

Tur att man är med och kan förklara. Kirurgen var mycket sympatisk och förstod direkt. Hon höll i masken som dottern sövdes med och förklarade lugnt och glatt alla procedurer för oss. Snart sov dottern med masken på och jag fick lämna rummet.

Jag väntade uppe på rummet på avdelningen tills en av kirurgerna kom upp till mig och berättade hur allt hade gått. ”Vi fick ut örhängeslåset utan problem!” berättade hon. ”Det är inga skador på öronsnäckan eller örat. Det var ett litet sår i örat bredvid öronsnäckan. Troligtvis från när de har försökt pillat ut örhängeslåset tidigare. Men det är gammalt blod och kommer att läka fint.”

När kirurgen hade gått fick jag vänta ytterligare på rummet på att de ringde från uppvaket. De ringde strax efter att kirurgen hade gått och på något sätt lyckades jag att hitta vart jag skulle. Jag fick fråga efter vägen och kom rätt direkt.

Väl inne så visades jag till dotterns säng. Där låg hon med sladdar uppkopplade till två maskiner men hon andades självmant utan mask. Hon hade en vilopuls på 100 och andades bra. Värdena såg bra ut på monitorn.

Jag kunde pusta ut. Operationen hade gått bra.

Därefter fick dottern kissa, äta och dricka och sen åka hem. På vägen hem ville hon ha Max så vi gick dit men på kvällen började hon att må sämre. Hon fick bultande huvudvärk, illamående och kallsvettningar. Därför frågade jag en kompis till mig som är specialistsjuksköterska och hon berättade att dottern hade fått vätskebrist på grund av fastan.

Hon hade ingen feber visade tempen men det var bara att ge henne vatten och alvedon. Även i dag har jag fått se till att dottern har fått i sig mycket vätska eftersom huvudvärken sitter i.

Hon har fått vara hemma från skolan i dag för att vila upp och krya på sig. På torsdag är det skolavslutning och hon slutar åttonde klass. Det ser hon (och jag) fram emot!

Åh, vad skönt det ska bli med sommarlov!

Önskar allting gott.

Kramar,
Åsa

Möte med narkosläkare

I går hade vi möte med narkosläkare på sjukhuset. Vi gick igenom vad dottern skulle göra och vad som skulle hända under operationen nu på måndag. Det är då de ska ta bort den lilla pillidutten som dottern har pillat in i örat.

Men jag är inte alls glad. Jag vet att risken för komplikationer under en operation är minimal men det är ändå en risk. Jag vill inte ta den risken med mitt barn. Men min dotter vill. Hon har gått och väntat på att detta ska ske.

Medan jag bara ser potentiell fara, problem och onödigt lidande med en operation. För att inte tala om att det finns mer akuta patienter som vården kunde ha tagit hand om istället.

Så jag är sur på dottern för att hon inte tillät läkaren att ta ut pillidutten ur örat förra och förr-förra veckan. Och, jag är sur på mig själv för att jag är sur på henne. Hon är bara rädd, det här kan ju inte hon hjälpa.

Men jag är ändå sur, fast jag vet att det inte är hennes fel.

I dag skrek dottern på mig att, ”Det är fullt med myror på hall- och köksgolvet!” Det var kanske tio stycken visade det sig, men myrinvasionen var ändå ett faktum.

Det hade startat i köket med att någon hade spillt någonting sött och klibbigt på golvet framför kylskåpet. Så det blir att åka och köpa dricka med aspartam eller någonting annat miljövänligt bekämpningsalternativ.

I övrigt är jag trött. Jäspar och sover mycket. Det har med min bipolära sjukdom typ 1 att göra. Jag har fått en bipolär depression, berättade läkaren på traumaenheten.

För det behöver jag medicin. Men eftersom jag har för lätt för att få biverkningar av mediciner och fick en så kraftig biverkning av den förra medicinen, så är jag omedicinerad mot bipolär depression i dag.

Vad som hände med förra medicinen var att jag fick en allergisk reaktion mot medicinen. Det innebar att jag bland annat kräktes, kliade och hostade i ett halvår innan jag fick rätt hjälp från sjukvården. Väldigt farligt.

Det var Lamotrigin som jag reagerade så starkt emot. Den medicinen som jag lovprisat så mycket tidigare. Den är säkert bra för andra men för mig var den rent av skadlig.

Så nu är jag trött och sover på tok för mycket. Det innebär att jag knappt får någonting gjort alls och sommaren som är så fylld med måsten. Så jag är fortfarande sjukskriven och Försäkringskassan ringer efter mig.

De senaste gångerna de ringt har de ringt när jag varit med dottern till BUP och på Socialen. Det har varit på mitten av eftermiddagen vilket normalt sett är en god tid att ringa mig, men nu har de börjat att ringa när jag sover.

Att lämna ett meddelande till dem är ingen idé: min handläggare svarar inte när jag ringer åter eller lyssnar av sina meddelanden. Man kan bara hoppas på att man får tag på varandra till slut. Det är det enda sättet.

Jag hoppas att ni har det bra och får njuta av sommaren!

Kramar,
Åsa

%d bloggare gillar detta: