Vad är det för vecka?

Isoleringen börjar slå oss med viss förvirring. Jag har glömt i hur många veckor vi har varit isolerade!

Eftersom dottern går till skolan varje morgon – och eftersom vi har doseringshylsor till hennes och mina mediciner – vet vi vilken dag det är. Vi har också varit noga med att ta helg. Men vi har ingen aning om hur länge vi har varit isolerade.

Dagarna försöker jag att både ge rutin och att de ska se något så när olika ut, allt för att vi ska hålla oss mentalt stabila. Men veckorna går in i varandra.

18 mars säger WhatsApp att vi självisolerade oss. Så lite sisodär tre veckor i isolering…

Fy, det känns som mycket längre!

Man kan verkligen förstå varför man använder isolering som ett straff: det är inte att leka med.

Har en bekant som suttit isolerad i fem veckor nu i och med Corona, i norra Italien. Hon har haft panikattacker och har legat på golvet i sina egna tårar. Vi har än så länge klarat oss utan panikattacker men inte utan tårar.

För när mamma kom på besök och vi pratade med varandra genom mobilerna och fönsterrutorna, då var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Mamma jobbar i äldreomsorgen och tar hand om coronasmittade äldre dagligen, helt utan skydd(!). Därför kan hon inte träffa oss.

Snart är det Påsk och vi har smått börjat påskpyntat med påskliljor i kruka på bordet. Utomhus brukar jag pynta med penséer och påskliljor men i år vet jag inte om jag kommer att kunna göra detta eftersom jag behöver spara pengar.

Men om jag bara köper sex stycken penséer och två stycken påskliljor och tar det på matkontot… Sparar in lite på mat för att kunna göra fint hemma… Det skulle kunna gå. 🙂

Det betyder så mycket för mig att få köpa dessa blommorna. Och jag tror att det är lite det, det handlar om: att man inte ska sluta unna sig någonting som betyder mycket för en. Bara man sparat ihop till det eller sparar in på annat så det faktiskt är genomförbart!

Så tre veckor i isolering alltså, och jag har redan börjat bli koko! Hoppas att ni klarar er bättre!

Kramar,
Åsa

P.S.! Köp inte blommor i matvaruaffärer om ni vill spara pengar. Billigast hittar du heller inte på ställen som BlomsterLandet eller blomsterhandlare på små orter. Nej, billigast hittar du hos stora, lokala och lite okända blomsterhandlare ute på landsbygden. De driver upp en stor mängd med blommor som de säljer utomhus under tak.

Jag har sparat så mycket pengar på att köpa lokalt och smart. I höstas köpte jag t.ex. över tio stycken blommor för bara 400kr. I vanliga fall har jag lagt 1500kr på samma blommor i matvaruaffärer och hos andra blomsterhandlare. D.S.

Med livet som insats

Mamma är pensionär men jobbar fortfarande i hälsovården. Förra veckan tog hon hand om en patient som hade testats positiv för Covid-19. Utan skyddsutrustning eftersom det är brist på det inom äldreomsorgen idag i Corona-Sverige.

Nu har hon börjat ta avsked från oss barn. Ifall att det som inte får ske, sker.

Det är så fruktansvärt tungt just nu men tyngden lättar en del när jag vet att jag inte är ensam att bära den; tusentals anhöriga går igenom exakt samma skräck som jag gör.

Vi som har närmaste som kämpar mot Corona vid frontlinjen och som inte vet om de kommer att komma helskinnade hem. Det är som om vi skickade ut soldater men förhoppningsvis får vi färre dödsfall…

”Det är vårdpersonal som stryker med tyvärr,” sa mamma på telefonen. Jag nickade medan det ekade inom mig: ‘Men inte du. Du får inte stryka med.’

För hon är min älskade mamma. Precis som tusentals och åter tusentals övriga söner, döttrar, med flera, tänker just nu: ”Men de är ju våra närmaste, det får inte hända dem någonting.”

Sanningen är att det kan hända dem någonting. Sanningen är den att jag bara går och väntar på att min mamma ska få symtom på Covid-19.

Jag bereder mig på att ta avsked.

Så i min sorg vill jag skrika ut en klagan till cheferna i äldreomsorgen som låter sina anställda hantera Corona-patienter utan korrekt skyddsutrustning. I min klagan vill jag också skrika ut att ni inte ska skicka ut en undersköterska som är i riskgruppen, till att bekämpa Corona.

Det är min älskade mammas liv som man sätter på spel. Det är mångas älskades liv som sätts på spel. För att det är brist på rätt skyddsutrustning i vården.

Men det verkar också vara brist på bra rutiner i äldreomsorgen, för mamma är inte i karantän… Hon fortsätter att arbeta på precis som vanligt, utan skydd, med andra patienter.

Skickar stora virtuella kramar till alla mina läsare som kämpar mot Corona. På alla de olika sätt som vi alla är drabbade på. I smått som stort, kämpar vi tillsammans.

Du är inte ensam.

Vad göra med rester

Vad gör man med rester? De flesta rester kan man värma som de är men denna vecka hade jag lagat stuvade makaroner med vitlöks- och chilikorv. Korven slank ned i min mans frukostmage men vad gör man med stuvade, stela makaroner? Jo, man gör en makaronilåda såklart!

Ingredienser
(Ta vad du har hemma och var inte rädd för att ändra om i receptet)
400g stuvade makaroner. Kalla
1 liten burk majskorn
En stor klick smält smör
Kokta röda linser/köttrester/tärnad smörgåspålägg som t.ex. vegoskinka eller skinka
En näve krossade tortillaschips (gärna chilismak)
Ost
Salt

Gör så här
1. Hetta upp ugnen till 200 grader.
2. Hacka upp de kalla stuvade makaronerna med en sked. Blanda i majskorn, salt, smör och tortillachips. Rör om tills någorlunda jämt. Lägg i form och bred ut jämt fördelat.
3. Smeta/strö över kokta röda linser, köttrester eller tärnad smörgåspålägg. Hyvla ost och lägg som ett täcke över gratängen.
4. Baka i ugnen tills osten har fått lite av en gyllenbrun färg.

Enkelt och otroligt gott! Uppskattades av hela familjen. Självklart går ingredienser att bytas ut i det oändliga för att passa din diet samt vad du har hemma och till hands.

Isolering

Eftersom jag är sjukskriven och min man arbetar hemifrån, har vi valt att vi lika gärna ska självisolera oss. Dottern har fortfarande skolplikt, men ingen lek med kompisar, inte träffa släktingar (speciellt äldre eller sjuka) och de flesta aktiviteter är inställda.

Dessutom försöker vi att dra tillbaka all kontakt vi kan med vården, för att minimera potentiell smittspridning. Har en kompis som är sjuksköterska som rekommenderade oss att göra just detta men det känns så skönt! Den här veckan har vi enbart varit på ett enda möte. När hände det senast?!

Vi träffar inte de i släkten som är över 50 år gamla (eftersom det är åldersgränsen för de äldre som dött av Corona) och sjuka. Detta för att skydda dem från smittspridning. Vi kan nämligen smitta fast vi saknar symtom, så det är bara att ta tjuren i hornen och för oss att stanna hemma.

Dottern fick en svag förkylning nu i veckan och eftersom Folkhälsomyndigheten ger följande rekommendationer som återberättas av Doktor.se:

  • ”Det är mycket viktigt att du stannar hemma om du har sjukdomssymtom, även milda. Detta för att undvika att smitta andra människor. Om du tillhör en riskgrupp ska du söka vård om du blir sämre.
  • Undvika att röra ansiktet med händerna, till exempel gnugga ögon eller näsa, eller bita på naglarna.
  • Tvätta händerna ofta med tvål och varmt vatten före måltid, innan mathantering och efter toalettbesök. Handsprit kan vara ett alternativ när du inte har möjlighet till handtvätt.
  • Begränsa om möjligt din kontakt med personer över 70 år.
  • Stanna hemma så länge du känner dig sjuk. Enligt Folkhälsomyndighetens rekommendation ska du stanna hemma minst två dygn extra efter att du blivit frisk för att inte smitta andra” skriver Doktor.se.

Därför stannade dottern hemma tills hon var helt symtomfri från hennes influensa/förkylning + 48 timmar. På måndag ska hon tillbaka till skolan igen och hon kommer att gå i skolan tills skolorna stängs ned. Förutom då hon har symtom såklart.

Man kan smitta av att enbart andas på någon (eller någonting som någon sen tar i), har forskarna konstaterat nu. Detta är varför vi är superpetiga på att inte gå ut trots om vi skulle ha väldigt milda symtom på förkylning/influensa. Allt är inte i min kontroll, men detta kan jag i alla fall vara noggrann med.

Vi följer mycket så som Norge gjort: att vi enbart går ut för att köpa mat och medicin. Men posten måste hämtas och soporna måste tas ut, så det gör vi fortfarande. Vi håller oss dock på långt avstånd från folk och eftersom vi bor i villa kan vi göra detta.

Dottern tycker om att vi har självisolerat oss och tycker att mamma och pappa faktiskt gör någonting aktivt åt situationen. Så det känns skönt.

Jag har inte ändrat på någonting hur vi handlar, utan vi handlar precis som vanligt. Detta innebär dock att vi (som alltid) bunkrar upp på reavaror. ”Förlåt”. Men om ni undrar varför matvarubutikerna inte behöver kasta de stora lager som de rear ut, så vet ni varför.

Alla sociala möten sker just nu via nätet och telefon. Som den något introverta person som jag är, så känns det mycket skönt. Alla dessa möten har varit otroligt stressande för min familj så det känns skönt att enbart gå på de viktigaste. Allt går framåt i alla fall.

Så det är hur vi lever just nu: vi irriterar skiten ur allt och alla andra. Men det får de, som irriterar sig på det, leva med.

En sista sak. Det verkar vara som så att vissa stör sig på att folk behöver prata av sig när de arbetar tolv-timmarsdagar och helger inom vården och på vissa andra platser (t.ex. IT). Om man inte får prata av sig, hur ska man då kunna överleva en sådan här pers! Prata på!

Jag finns alltid här om ni behöver prata eller om ni bara behöver en virtuell kram!

Hur det går

Specialpedagogsmötet, SIP, Flex och skolan. Har varit på ett 45 minuter långt möte med specialpedagogen på dotterns skola.

Mötet gick bra!

Dottern ska få anpassade lektioner där hon går ifrån på matematiken och på gymnastiken till någonting som kallas för Flex på skolan. Det är enbart fyra övriga elever som är där på Flex och de fyra eleverna är lugna.

Så det kommer att bli arbetsro på Flex-lektionerna för dottern. Dessutom har bänkarna skärmar omkring sig så eleverna kan arbeta ostört. Låter toppen!

Dottern vill börja med att gå till Flex under matten och gympan för att arbeta med matematik och med andra ämnen som dottern behöver stöd i. (Vilket är samtliga ämnen i skolan…)

Men vi börjar så här.

Jag behövde inte alls gå hårt mot hårt utan specialpedagogen sa helt självmant att hon tyckte att skolan hade misslyckats eftersom dottern känner en sådan grav ångest till att gå dit.

Tydligen behövde dottern ”bara” få sina diagnoser för att hon ska få rätt hjälp. För det är tyvärr många av oss som vet hur många år som man får höra att ”det är ingenting fel på ditt barn” av skola, BUP och sjukvården… När de egentligen har kanske inte bara en diagnos utan flera.

Jag vet i hur många år jag har kämpat, med hur många jag har trilskats med. Experter som har gett oss fel och återigen fel utlåtanden och bedömningar. Många av oss föräldrar vet hur många gånger vi har kämpat för att få den där diagnosen/diagnoserna på papper och hur många år som vi har helt enkelt inte vetat i vilka trådar vi ska dra i.

Information? Vilken information. Vägledning? Det vore trevligt. Stöd och hjälp? Jo, tack. Det skulle sitta fint. Var är de då?! Hallå…

Det tar en evighet för många av oss att komma till den punkten att vi får en väntetid till BUP för en utredning av diagnos/diagnoser. Därefter tar det minst två år i kö, fyra månader i utredningen på BUP, 1,5 månader i Strategi (utbildning för Vuxna med tonåringar med ADHD), osv.

Och uppe på detta, alla möten efter diagnosen har fastställts. Gösses!!!

Men hellre att man har en diagnos än att man inte har det, för om man inte har en diagnos står man helt där utan hjälp från skola, sjukvård, BUP, Socialtjänsten och övriga instanser. Då är barnets beteende bara förälderns fel.

I övrigt har dottern fått flytta längst bak i klassrummet under lektionstid, för att tackla hennes sociala fobi. Än så länge verkar det hjälpa men jag, dottern och lärarna ska hålla ett hököga på hur det går.

Så att dottern inte bara sluter sig ännu mer i sig själv och hänger med ännu sämre på lektionerna.

Dessutom ska vi ha ett möte med dotterns socialsekreterare, specialpedagogen på BUP, dotterns kurator på vårdcentralen och specialpedagogen på dotterns skola. Detta möte kallas för SIP-möte.

Som nämnde i förra blogginlägget är SIP ett möte med många av de barn som har instanser på grund av deras diagnoser. Ett SIP-möte kan bestå av sjukvården, BUP, skolan, Försäkringskassan, assistansbolag, Socialtjänsten, osv. Samtliga sitter med under samma möte.

Man kallar till ett möte för att dessa aktörer ska boka in möten åt dig, mellan varandra och för att man ska sitta tillsammans och diskutera hur man ska kunna hjälpa ditt barn på bästa sätt. Med mera.

Annars sitter man där och är mellanhanden som får som en springpojk och sekreterare fixa all kommunikation och mötesbokningar själv.

Att rodda i allt detta själv är ett hästjobb! Som föräldrar till barn med en diagnos så kan vi lätt få uppåt fyrtio (men också fler) myndigheter, företag och landsting att kommunicera till och i mellan.

Det är inte för intet som vissa av oss säger att ha ett barn med diagnos är antingen som ett deltidsjobb eller till och med mer än ett heltidsjobb. Att känna det som om man arbetar 24 timmar om dygnet på något slags vårdboende, är hur jag känner det som.

För mig är det ett heltidsjobb att ta hand om dottern och det är nog därför jag själv mår så dåligt. Dessutom är jag ensam i att ta hand om dottern. Jag är så att säga ensamförälder i ett förhållande. Så har det varit i femton år.

Men ingens liv är perfekt. Jag bara önskar att livet inte var som en enda uppförsbacke hela tiden. Men så känner nog de flesta av oss.

Jag minns den där gången som jag och min bror stod på pappas balkong. Det var mörkt och han stod där ensam och ensligt i skenet av gatlamporna. Hans rygg var vänd emot mig som om han ville stänga alla ute och leta efter sina egna svar ute i natten.

Men jag kunde inte låta bli att gå ut till honom där på balkongen. Att också flöda i skenet från lamporna. Att få ta del av de insikter han hade kommit fram till. Att få hjälpa till med att bära hans bördor.

När jag kom närmare kunde jag höra honom dra en stor suck. Han tittade aldrig på mig men jag minns vad han sa, ”Åsa, varför ska livet vara en sådan kamp jämt.”

Min bror var inte ens fyllda tjugo år när denna händelse utspelade sig men lika klok som en bok var han ändå.

Min dotter är bara ett fåtal år från hur gammal som min bror var när han upptäckte att livet var en kamp. Kanske har min dotter kommit till samma insikt och det är roten till varför hon vill begå självmord?

Men kanske är att acceptera att livet är en kamp och att vi fortsätter ändå, kanske är det vad som gör oss till starka människor…

Specialpedagogen idag

I dag har vi möte med specialpedagogen på dotterns skola. Då ska vi ta upp sju stycken punkter. Dottern har diagnosticerats med ADD, grav ångest och depression.

Hon ska också utredas igen för autism på BUP, eftersom hon hade samtliga symtom men ett av de viktigaste symtomen var inte tillräckligt starkt för att hon skulle få en diagnos.

Hos specialpedagogen ska vi diskutera följande:

  1. Om dottern ska få sitta längst bak istället. På grund av hennes sociala ångest, så hon kan arbeta bättre i klassrummet.

  2. Dottern behöver utredas för dyskalkyli på grund av att hon alltid har haft enorma svårigheter i matten. Hon ligger på en mellanstadienivå i matten, men övriga elever i hennes årskurs studerar på 8:ans nivå på högstadiet!

    Har tjatat mig blodig att hon ska utredas för dyskalkyli och skolan nickar, ”visst det ska vi göra!” Sen faller det ändå genom stolarna. Suck!

  3. Har pratat med BUP och de vill att skolan ska koppla in en extralärare som stöttar Nathalia i skolarbetet (på skoltid).

    Så detta kämpar jag också med, men här tror jag tyvärr att uppförsbacken kommer att bli för brant och att skolan kommer att säga att de har för lite resurser till en extralärare. Trots att dottern verkligen behöver det!

  4. Jag vill också veta hur skolan bäst ska kunna möta dottern på lektionerna så att hon antecknar och lyssnar på läraren. Just nu ritar hon enbart med AirPods i öronen.

  5. Efter att ha pratat med dotterns kurator så undrar hon hur skolan ska möta dotterns grava ångest på bästa sätt. Dottern vill inte gå till skolan för att hon mår så dåligt och för att hon känner av sin panikångest hela tiden i skolan och på bussen.

    Hon kämpar någonting fruktansvärt med hennes ångest! Vi som vuxna måste kunna hjälpa henne. det är inte menat att hon ska kämpa så mycket ensam.

  6. Dottern behöver få ett ledigt rum som hon kan gå till när hon får en panikångest så att hon bara sitter och skakar av rädsla. Vilorummet på skolan är ofta fullt och är inte enskilt.

    Så dottern vill inte gå till vilorummet. Dottern har också inget förtroende för någon vuxen på skolan så dit kan hon inte heller vända sig när hon får panikångest.

    Skolan har testat att ge dottern ett ledigt klassrum att gå in i. Men det har inte heller hjälpt eftersom klassrummen fort fylls på med övriga elever, så dottern hinner aldrig att samla sig.

  7. Vi skulle också behöva ha ett så kallat SIP-möte med bland annat skolan och BUP. Detta eftersom vi behöver hjälp med att samordna samtliga av dotterns kontakter inom läkarvård och kommun.

    Just nu har vi över tjugo olika instanser som jag råddar och arrangerar för dottern och det kommer endast att bli fler av dem.

Specialpedagogmötet kommer antingen att bli långt eller kommer att behöva delas upp två-tre möten. Men nu kanske du undrar vad SIP är för någonting?

SIP står för Samordnad Individuell Plan och innebär att de flesta statliga kontakter som du har samordnas åt dig. Ditt barn får en egen plan och du får stöd i planeringen. Annars får vi som föräldrar rådda i detta själva. Det är inte ovanligt att det blir över 40 kontakter att rodda mellan så SIP är ovärderligt!

Här kan du läsa mer om SIP och se om det är någonting för dig.

Hälsan

Nu börjar vi äntligen att komma någonstans angående min dåliga fysiska hälsa.

Har ju hostat så jag kräkts i ett års tid nu. Speciellt illa har det varit på kvällen då magen är som fullast. Sjukvården har inte förstått vad mina problem har berott på.

Nu vet i alla fall jag vad det beror på och akutpsyk.

Men i ett års tid har jag fått höra att mina symtom inte beror på min medicinering, trots att de startade när jag började att ta Lamotrigin.

Japp, jag skrev Lamotrigin! Medicinen som jag har varit så positiv till! Medicinen som gjort att jag inte sover nästan hela dygnet.

Det började med utslag och klåda över hela kroppen när jag startade med Lamotrigin för ett år sedan. Därefter blev det svårare att andas. Det kändes som om jag inte hade lika fria luftvägar längre.

Jag kände mig yr, hade lågt blodtryck och fick svullna, röda och varma kinder. Sen kom hostningarna och kräkningarna när vi höjde dosen Lamotrigin från 200mg till 300mg. Tjuff! Så kunde jag inte sova ut på nätterna (och dagarna) längre eftersom jag hostade så mycket.

Att gå ut var också hemskt eftersom tja… vem gillar att kräkas offentligt, liksom. Vem vill vara med någon som kräks, annat än de absolut närmaste?

Dessutom har jag fått borsta tänderna, ta flourtabletter och salivstimulerande tabletter flera gånger per dag för att klara tänderna. Dessutom fick jag ta Omeprazol varje morgon för att halsen inte skulle frätas sönder pga magsyran.

Men istället för att läkarna skulle koppla ihop min dåliga hälsa med Lamotriginet så testade de alla möjliga andra knasigheter.

De sa att mina andningssvårigheter berodde på astma. När jag kom till astmasjuksköterskan och fick göra samtliga tester, konstaterade hon att jag inte hade astma. Men ändå(!) skickades jag till en läkare ett par månader efteråt för att diskutera min astma!

Herre Gud…

De sa att mina hostningar berodde på polyper i näsan, så jag har fått en tid till Öron, Näsa, Mun-kliniken.

De sa att mina kräkningar berodde på en dålig reflux så vården sa att jag skulle ta Omeprazol. Det hjälpte inte alls med kräkningarna, annat än med att minska mjölksyran.

De sa att mina utslag och klåda berodde på eksem och jag skulle därmed använda en salva.

Gisses…

För vad handlade allt egentligen om? Vad var det för fel på mig?

Jo, jag är allergisk mot Lamotrigin.

Tur nog var det en sjuksköterska som kom på hur det låg till på akutpsyk på sjukhuset. Hon berättade också att det inte är helt ovanligt att man kräks när man hostar så mycket och så kraftigt som jag gör. Eftersom hostningar och kräkningar görs av samma reflexer.

Varför kunde ingen ha talat om detta för mig för ETT ÅR SEDAN.

Är det bara jag som känner att jag hade hunnit dö av min allergi och andningssvårigheter innan läkarna förstod vad det handlade om…

Akutpsyk och Traumaenheten ringde min traumaläkare akut men jag har ännu inte hört av henne. Jag har däremot fått stränga uppmaningar om att inte ändra i min medicinering tills jag har talat med min läkare.

Detta eftersom man kan behöva vänja sig av med Lamotrigin sakta och under en lång tid.

Men… Jag ändrade min dos i alla fall. Från 300mg till 200mg. Vips så var iaf kräkningarna borta och jag blir endast något så där lite hostig när jag blir torr i munnen. Men andningsproblemen med mera, är kvar.

Jag tappar hakan över så mycket bättre jag mår! Tänkt att jag har haft mina hostkräkningar i ett halvår och bland annat mina andningssvårigheter ett helt år nu! Det är ju helt skamlöst.

Så får vi se nu vad läkaren säger nu när hon ringer. Oavsett vad så kommer jag att stå på mig; jag tänker inte fortsätta med Lamotrigin.

Tårar

Igår var en bra dag och jag hostade bara så att jag kräktes en gång. Okej, det var på bussen det hände, men förutom det…

Dottern skulle till sin kurator på vårdcentralen igår Kl. 15. Väl där diskuterade vi en fortsatt planering med BUP och skolan, för att vi ska hjälpa dottern på bästa sätt. Så att vi ska kunna avlasta dottern i hennes kamp.

Hon har det för tufft.

Hennes ångest känner hon utav hela tiden och speciellt hennes sociala fobi. Hon får kämpa i skolan och allt hon bara vill är att stanna hemma med oss föräldrar.

Jag får hjälpa henne mycket och det tar mycket energi också för mig eftersom jag själv inte mår bra med depression, utmattningssyndrom, PTSD, ångest och bipolär sjukdom typ 1. Sover när dottern inte är hemma och när hon sover, så jag får knappt någon egen tid eller är vaken så mycket om dagarna.

När jag är vaken kämpar jag. Hårt.

På morgonen väcker jag dottern, lagar frukost och hjälper henne i väg till skolan. Därefter går jag och lägger mig igen. När hon kommer hem ser jag till att hon äter (dottern gick ned till 40 kg när hon tog ADHD-medicinen; hon fick sluta att ta medicinen och koncentrera sig på att gå upp i vikt).

(Min dotter har potentiell autism – har alla symptom men inte fått en diagnos än. Hon har diagnosticerats med ADD, ångest och depression).

Sen umgås jag med henne, hjälper henne med skolan, lagar middag, mellis, ger henne näringsdrycker, hjälper henne med hennes sjukgymnastik. Hon behöver också hjälp med att göra sig i ordning på kvällen och att jag sitter med henne tills hon har somnat.

Dessutom har hon en mängd möten både varje vecka och månad, besök hos sjukgymnasten, kuratorn, BUP, skolan, läkare på BUP men också på vårdcentralen, specialpedagogen, ortopeden, röntgen, läkare på sjukhuset för ryggen… Och så vidare.

Mitt uppe i allt mår jag inte själv bra. Men jag ger allt till min dotter, gör verkligen allt för henne med ett stort brett leende på läpparna. Hon är mitt allt. Jag älskar henne så mycket.

Så satt hon där igår och sa till kuratorn att hon ville ta sitt liv.

Bryter ihop nu när jag skriver detta. Tårarna bara flödar ned för kinderna. Jag är så rädd för att förlora henne. Livrädd.

Det är tufft just nu. För oss båda.

Min dotter är bara 14 år och fyller 15 nu i februari. Så låt oss avbryta med någonting positivt.

I present önskar sig dottern en ny garderob eftersom hennes förra är trasig och för liten för hennes alla kläder. Hon önskar sig en skateboard, Sleigh-leksaker, saker till hennes mobil och hål i öronen.

I dag ska vi därför till en juvelerare för att ta hål i öronen. Dottern tog hål hos tjejen som jobbar där förra gången hon tog hål (i öronen), och innan de växte igen för att dottern inte hade tålamod att vänta.

Tjejen är så trevlig och dottern har förtroende för henne. Detta ser vi fram emot!

Ha det så bra!

Kram,
Åsa

Befriad från utmattningssyndrom?

Går det att bli befriad från utmattningssyndrom och att se att till att det aldrig kommer igen?

Just nu tampas jag med ett utmattningssyndrom och har haft fem utmattningssyndrom totalt. Än så länge i mitt liv.

Utmattningssyndrom kan se olika ut för varje individ som har det men för mig har jag mig känt helt letargisk. Oförmögen till att ens ta ut soporna. Oförmögen till att jobba över huvud taget hur mycket än försöker. Ljudkänslighet och stressintolerans kom också som ett brev på posten.

Innan mitt senaste utmattningssyndrom jobbade jag på företaget i 80-100 timmar i veckan. Dessförinnan hade jag jobbat för ett företag heltid, samtidigt som jag startade upp företaget vid sidan av… Samtidigt som jag skaffade körkort och planerade mitt eget bröllop helt själv… Samtidigt som vi renoverade och sålde vår första lägenhet…

Jag gick in i väggen så det smällde om det.

Det skedde när jag höll på och slet upp den trasiga golvmattan i köket. Jag mådde plötsligt kraftigt illa och gick till toaletten. Min man följde turligt nog efter mig, oroad som han var. För där i badrummet svimmade jag och slog huvudet hårt i badkarskanten.

Ambulanspersonalen kom och tog mig till en jourvårdcentral. Där fick jag träffa en trevlig läkare som gav mig domedagsprofetian: utmattningssyndrom.

Jag kunde inte ta hand om hus och hem. Mitt eget barn. Min egna relation med min man. Kunde inte ens ta mig ur sängen. Min man, vänner och våra föräldrar fick rycka in tills jag orkade laga mat och ta hand om vår dotter igen.

Allt jag fick och kunde göra var att ligga i sängen.

Därefter var det svårt att återgå till arbetet och jag har kämpat med låg energi, letargi och social utmattning ända sen dess.


När jag mådde något bättre läste jag på om vad utmattningssyndrom är för någonting. Jag läste studier som visade att ett utmattningssyndrom påverkar hjärnan i minst åtta år efteråt och att man kan förlora behärskandet av 25% av hjärnan.

Det är därför man mår så dåligt under en lång tid efter att man har fått utmattningssyndrom. Men allt detta går tydligen att arbeta upp igen.


Så vad rekommenderar specialister då hur man blir befriad från utmattningssyndrom? För ingenting är ju omöjligt! Eller?

Först och främst vill jag poängtera att jag inte på något sätt och vis är varken en kurator, psykolog eller läkare. Detta jag skildrar är bara min egna långa resa till tillfrisknande från utmattningssyndrom.

Om min resa kan hjälpa någon person som har drabbats av utmattningssyndrom, skulle det betyda allt för mig. Och, förhoppningsvis för dig också.

Så hur skulle man kunna bli befriad från utmattningssyndrom?

Kati Morton (amerikansk specialist på utmattningssyndrom och legitimerad psykolog) menar på att vi kan få utmattningssyndrom när vi investerar mer i våra jobb än vad vi får ut av det.

Hon vill också att vi ska komma till roten av vad som har gett oss utmattningssyndrom.

Det innebär att vi (i alla fall jag) tvingades till att stanna upp och ställa mig själv några tuffa frågor:

  1. Min första fråga var att fråga mig själv vad mina mål var innan jag fick utmattningssyndrom.
  2. Var dessa mål realistiska?
  3. Vad hade varit bättre mål (som är anpassade efter både din egen kapacitet och hur marknaden ser ut)?
  4. Hur ska du lyckas med dina (bättre) mål?
  5. Varför arbetar du med det du arbetar med?

Mina svar:
1. För mig var mina mål totalt orealistiska! Jag skulle tjäna 37 000kr i månaden som journalist, bli utgiven av ett förlag OCH tjäna så bra på böckerna jag skrev att jag (och mina ättlingar) kunde leva resten av mitt liv på royalties. Jo, tjena…

2. Ett stort nej, mina mål var verkligen inte realistiska!

3. Bättre mål för mig hade varit:
Att helt enkelt fokusera på att författa texter och sälja in dem till min målgrupp
Skaffa bra hjälp: Någon som kan hjälpa mig med bokföringen. Hitta bra
betaläsare/testläsare, korrekturläsare och en bra lektör
Acceptera att man kan få så mycket som 100 nej innan man får ett ja
Fortsätt skriva texter, oavsett vad
Att någon köper in en text som jag har skrivit

4. Hur ska jag, i mitt fall, lyckas med mina mer realistiska mål:
Be om hjälp!
Skriv någonting varje vardag innan dottern kommer hem
När kör fast: fråga Writing Community på Twitter och i författargrupper på
Facebook
Överväg att gå en skrivarkurs när du känner att du behöver mer kunskap
Hitta hjälp från rätt personer
Börja att göra reklam/sälja in den innan du har publicerat den
Uppdatera din webbsida och företagsblogg en gång i veckan och minst en gång i
månaden. Att uppdatera sociala media och webbsida på fredagar är en god idé
Rikta enbart din marknadsföring mot din målgrupp
Skriv flera OLIKA texter
Om verkligen ingen vill ge ut din text, överväg att publicera den i ett gratisforum
(hemsida/tidning) för att kunna visa kommande förläggare att du KAN skriva
Gå med i novelltävlingar
Fortsätt att skriva, oavsett vad som sker respektive inte sker

5. Orsakerna till att jag skriver är för att nå ut till folk, för att glädja/hjälpa/kommunicera med mina läsare, för skapandes skull, för att skriva är det bästa jag vet. Det är också min barndomsdröm att bli författare och att skriva får mig att känna mig lycklig, energisk och fullkomlig som människa.

Kati Morton menar också på att vi också behöver komma ihåg följande:
1. Ha ett evighetsmål, istället för ett mål som tar slut efter en viss period.
2. Acceptera att det kommer att kännas motigt och hemskt ibland.
3. Fråga dig själv ofta: Varför gör jag detta? Vad vinner jag på detta? Kan jag arbeta
effektivare (inte mer)? Kan jag ta hjälp eller delegera?
4. Om du måste: var inte rädd för att byta mål!
5. Se verkligen på ditt levebröd som ett jobb (gäller speciellt egenföretagare)
6. Acceptera att ibland kommer du inte att vilja gå till jobbet, men utför det ändå.
Att inte vilja arbeta ibland är normalt, så känner de flesta av oss då och då.
Fortsätt!

En annan viktig punkt kom från mina vänner:

”Åsa, du ska inte arbeta i 170. Sänk farten och absolut mängden av arbete som du tar på dig. Du ska ju trots allt arbeta ända tills du är 65 år. Du behöver inte ta på dig så mycket som du gör och för Guds skull, Åsa! Lär dig att säga nej till dig själv!”

Jag hoppas att denna vetskap har varit till lika stor vetskap som den har varit för mig och förhoppningsvis, kan den hjälpa dig att komma ur ditt utmattningssyndrom och att hålla det borta även framöver. Men det är enbart min förhoppning!

Kramar,
Åsa

Mår piss

Sen sent i oktober har jag varit sjukskriven på heltid och det är därför som jag inte har haft kraft till att uppdatera bloggen så ofta som jag önskar.

Jag försöker att se på bloggen lite som en dagbok, meddelanden till ni som läser den och terapi. Det är därför jag orkar att uppdatera bloggen över huvud taget. Ni ger mig kraft!

Skriver också bloggen i etapper under en lång period. Ni och hur jag lägger upp mitt skrivande är hur jag orkar. Tack, ni är toppen!

Det är ett nytt år och en ny termin för dottern. Med andra ord en ny kamp med skolan… Suck.

Just nu kämpar jag med att dottern ska få träna på prov i god tid. Hon har ADD och har grava svårigheter med att lyssna på läraren på lektionerna och att anteckna. För att repetera inför provet i svenska, ska de göra just det: lyssna och skriva av.

Hur tänker läraren!

Nästa sak jag kämpar med skolan om att dottern ska få en extralärare som hon sitter avskilt med och går igenom det hon behöver lära sig i skolan. Hon klarar av en och en-situationer i enskildhet med en lärare.

Hon klarar inte av att lära sig i ett klassrum, med en lärare och flera elever. Som ju samtliga klassituationer ser ut.

Hon har det tufft, har förlorat hoppet inför framtiden och har diagnosticerats med depression på grund av detta. Hon vill så gärna bli frisör och det är inte säkert att hon ens kommer in på gymnasiet.

Men hon har en jättebra (men dyr) privatlärare från Allakando och hon har en mamma som aldrig ger upp.

Jag mår piss och allt detta är en stor del i varför jag är sjukskriven. Men jag måste, för min dotters skull. Även om det skulle skicka mig rätt in i den Legendariska Väggen så är hon värd all min kamp.

Kramar,
Åsa

%d bloggare gillar detta: