Mitt liv med ADHD

Gästbloggare denna vecka är Peter. Han har levt med ADHD i hela sitt liv och berättar här hans livs historia. När jag växte upp fanns det en godhjärtad kille i klassen som hette Jörgen, men alla utom två personer höll sig borta från honom för han hamnade ofta i trubbel. Läraren var riktigt vidrig mot Jörgen och slog honom till och med.

Han hade dock en underbar adoptivmamma som brydde sig mycket om honom. På det sättet hade Jörgen tur: han hade en mamma som verkligen älskade honom och två nära vänner. På min tid visste man inte heller om ADHD men för mig kommer just Jörgen och ADHD att vara nära förknippat med varandra.

När jag var i 30-årsåldern skrev jag faktiskt ett argt brev till läraren. Jag skällde ut honom för allt hemskt han hade gjort mot mig (han mobbade mig i matten så kopiöst att det satt kvar i vuxen ålder) och även för vad läraren hade gjort mot Jörgen.

Brevet postade jag faktiskt för jag ville att min föredetta lärare skulle veta hur mycket han hade fått hans elever att lida. Den tyngden ska ju trots allt inte vi bära, utan den tycker jag ska tillbaka till förövaren. Där skulden hör hemma.

Nu lämnar jag över till Peter som berättar om hans liv med ADHD:

Jag heter Peter. Född 1965 i slutet av oktober. Mina minnen börjar redan vid 3-4 års åldern. Jag är uppväxt i ett litet samhälle i nordöstra Skåne och mina första 5 år bodde vi i en lägenhet. Gatan var full av ungar, på den tiden kunde man släppa ut ungarna. Jag kommer ihåg att redan då kände utanförskap, de andra var på andra sidan, där ville jag oxå vara, men jag platsade inte.

De andra ungarna kände på sig att jag inte var som de. Blev ett lätt offer, stryk fick man  ofta, jag sa oftast inget till min mamma. Jag försvarade mig så gott jag kunde, min kropp och hjärna gick på högvarv, det brann i kroppen, jag kom ofta i svårigheter, gjorde saker innan jag ens reagerat själv. På den tiden visste ingen, ingen förstod.

Det byggdes upp en inre ilska, utagerande, i skolan blev man mer eller mindre idiotförklarad, att vara klassens clown blev en bra fasad, årskurs 1-3 hade vi ett kvinnligt fornminne som fröken, hon började som lärare i början av 1940 talet, hon kränkte mig nästan var dag inför de andra barnen, bara för att jag inte fattade.

Ilskan växte, kränkt av lärare, slagsmål på raster, utskälld och fick stryk hemma, jag gav upp skolan ganska snabbt, min mor var sträng, de var även hon som höll i rottingen, min far var närvarande men ändå frånvarande. Jag minns att han en gång tittade på mig och sa helt lugnt: ”Varför kan inte du vara som de andra grabbarna.” Minns det som om det vore igår, det är 48 år sedan.

Slutade nian med botten betyg, kom inte in på gymnasiet, men fick ett lärlings jobb på en mekanisk verkstad i grannbyn. Började där den 8 augusti 1981 , 15år och 10 månader, spelade fotboll, körde mc, men nån närmare vän hade jag inte. Flickvänner var inga problem men de försvann ganska snabbt, de tyckte ja var för mycket, vild och omöjlig och tämja.

Ryckte in i lumpen endast 17 år och 6 månader som KB elev (kompani befäls elev), 15 månader på pansarspaning. Struktur, det gillade jag och behövde, men jag ville inte bli yrkesmilitär. Köpte villa 20 år gammal med flickvän, jobbade som resemontör, jobbet var mitt kall, effektiv och lojal, där fick jag bekräftelsen.

Utanför det kände jag likadant som innan, världen var fel för mig, under mitt liv har jag försökt vara många personer, bara för och platsa in, många relationer men ingen orkade med mig. Ilskan, utagerande resulterade i att jag tatuerade mina känslor på kropp, huvud, ansikte.

En fördel jag har är min öppenhet, nyfikenhet, nyfikenhet på livet, annars hade jag varit död. Självmedicinering var alkohol, dock inte ofta, 3-4 gånger om året, då fick jag ett lugn, men visste innerst inne att detta var destruktivt.

Fick för några år sedan kontakt med en präst som ringde mig en kväll, jag visste vem han var och att han körde mc. Han frågade om jag kunde kolla mc åt honom, jag gick dit och fattade ganska snabbt att det var inte motorcykeln jag skulle titta på. Han lurade in mig på föreläsningsbanan.

Jag är inte blyg. Jag körde några stycken i kyrkan, idag är känslan densamma, jag står på andra sidan, men skriker inte efter bekräftelse, istället har denna glada spillevink som pratade med alla dragit sig undan. Mina jämnåriga planerar sin pension medan jag fortfarande är 25 år, nyfiken på livet, för jag ska aldrig dö, jag jobbar ensam, det är bäst så.

Fritiden är jag på gymmet alla dagar i veckan, mens fitness och mens physic veteran plus 50. Jag måste ha mål, drivet är kvar, lika mycket som för 30 år sedan. Haft 3 företag, alltid bra jobb, men utanför detta är allt fel, gymmet är oxå hemma, där finns en hel del diagnos personer! 😂

Vad ville jag egentligen. Jag ser ofta på par med lite avundsjuka. Kärleken, tryggheten, teamkänslan, att vara saknad och älskad, familj… Jag har en dotter som är 26 år, hon har aldrig bott hos mig, men jag har funnits där, dock som varannan helgs pappa. Min dotter är narkoman, heroin, amfetamin, m.m.

Jag skriver till henne var vecka, men inget svar, jag vet inte var hon är, jag har ett barnbarn som är 5 år. Hon bor inte hos mamman. Så blev min familjedröm!

Har en syster som är 4 år yngre än mig. Hon har det bra, gift sen 31 år tillbaka, fyra vuxna döttrar. Min mamma lever, min pappa lever, min far träffar jag 1 gång om året, min mor träffar jag oftare och skriver henne var vecka. Jag skriver att jag älskar henne var gång, men jag har inte lyckats gå henne och skriva detsamma.

Jag var ett stort vandrande problem, aldrig nån fysisk kontakt i barndomen, aldrig några sagor, ingen hjälp med läxor, de gav upp snabbt, och aldrig är det någon av dem som frågar efter min dotter eller barnbarn.

Nu fyller jag snart 55 år, än har jag inte gett upp hoppet, hoppet av att hitta nån som förstår, som tycker om mig för den jag är. Jag är egentligen en social ensamvarg, men total isolering förtär en. Så med andra ord har jag när jag gått in på nätet och hittat adhd bloggande personer bara blivit heligt förbannad.

Där målar de upp sin underbara adhd familj som de kallar den, precis som om det skulle vara det ultimata paradiset. Har de frågat sina barn som har diagnosen om de tycker det är så underbart?

Mvh Peter 

Sov bättre med KBT

Här följer råd om hur du kan sova bättre med hjälp av KBT (kognitiv beteendeterapi). Vad man först och främst ska göra är att skapa bra sovvanor. Här är hur du gör just detta:

(Tipsen kommer från boken, Våga förändra ditt liv med KBT av Anna Frostin.)

”Skaffa dig en regelbunden dygnsrytm. Gå och lägg dig och stig upp ur sängen vid samma tid veckans alla dagar – det gäller även om du har sovit dåligt.

Skapa regelbundna sömnvanor. Slappna av en timme innan du går till sängs.

Balansera arbete, pauser och motion.

Ha en god sovrumsmiljö. Låt det vara mörkt och svalt i rummet. Undvik att ha tv eller dator i sovrummet, låt det förknippas med vila. Sängen ska vara platsen där du kopplar av och har det bra. Unna dig en bra sängutrustning.

Kaffe och andra koffeinhaltiga drycker blockerar de receptorer som reglerar sömnen, vilket gör att man blir mer vaken och alert av dem, så undvik dem i 6-8 timmar innan du går till sängs. För en del äldre kan koffein öka cirkulationen och därigenom förbättra sömnen. Vin och sprit för att man somnar men också att man vaknar upp mitt i natten, så undvik det 4-6 timmar före sänggående.

Var inte hungrig men ät heller ingen större måltid innan du går och lägger dig.

Motion är viktigt för att förbättra sömnen. Var fysiskt aktiv regelbundet och vistas utomhus i dagsljus så mycket som möjligt. Upptäck glädjen i promenader och att träna medveten närvaro. Speciellt under den mörka perioden ökar vistelser utomhus melatoninproduktionen, så ta en kort promenad på morgonen eller i samband med lunchen.

Lär dig avspänning. Det finns många bra cd med övningar [mitt inflik: det finns många bra appar och YouTube-klipp med bra övningar på hur du slappnar av. Appen Calm är ett av många exempel.] Börja med att slappna av i pannan, sedan käkarna, axlarna och armarna, fortsätt steg för steg ned till tårna. Upplev den behagliga känslan av en helt avspänd kropp och tillåt sömnen att komma.

Vissa upplever att de kan få hjälp av en ‘powernap’, en liten tupplur på 20-30 minuter, efter jobbet. Det kan vara ett sätt att varva ned och förbättra nattsömnen, och kan kompensera cirka 1,5 timmars sömn. Har man insomningsproblem kan det dock ofta vara tvärtom, att en tupplur kan försvåra insomnandet på kvällen. Ta reda på vad som stämmer för dig.

En lättläst bok kan hjälpa till med avslappningen.

Utmana och förändra de tankar som kan hindra sömnen. Skriv ner vad som oroar dig så kan du undvika att förstöra sömnen med det.

Förbättra sömnen genom att visualisera positiva och hjälpsamma bilder. Använd exempelvis en avslappnande bild som en sandstrand där vågorna sakta rullar in. Visualisera hur kroppen blir lugn och avslappnad, att du somnar skönt och sover hela natten tills du vaknar utvilad och alert på morgonen. Upprepa samma bild natt efter natt tills det blir en vana.”

Som jag skrev ovan så finns det andra sätt än CD-skivor för att hitta bra avslappningsmetoder. Det finns många gratis-appar och YouTube-klipp på nätet att hämta hem eller streama.

Frostin avslutar med att berätta att det är viktigt att inte ligga kvar i sängen och vrida och vända på sig om man inte kan somna. Då ska man gå upp, menar hon på och göra någonting avstressande. ”Aktiviteten ska inte stimulera hjärnan så att du blir pigg,” skriver hon och avslutar med att ögonlocken ska kännas tunga när man väl går och lägger sig igen.

Jag hoppas att detta var tips som du kan använda dig av för att sova bättre med KBT!

Kramar,
Åsa

Habiliteringen 2

Idag besökte vi Habiliteringen för att få råd i hur vi får vår autistiska dottern att äta bättre och mer allsidigt. Detta är vad vi fick lära oss:

Vi ska servera mat regelbundet: frukost, mellis, lunch, mellis, middag och eventuellt kvällsmål. Ha 2-3 timmar mellan målen och se till att ditt barn inte förstör aptiten genom att dricka mycket mellan måltiderna. Måltiderna behöver vara korta och portionerna små.

Kom överens om menyn inför veckan genom att skriva ut bilder på maträtter som ni har hemma från Google. Gör små thumbnails av bilderna och klistra in i ett Word-dokument. Fråga inte, ”Vad ska vi äta?” Det blir för svårt för ett autistiskt barn! Fråga istället, ”När du tittar på dessa bilder, vad vill du välja att äta?”

För autistiska barn är det extra viktigt att få vara med i matlagningsprocessen eftersom man har ett högre behov av tillit. Det är också viktigt att föräldrarna hittar mönster i vad barnet gillar att äta: färg, form, konsistens, värme. Detta för att lättare kunna tillämpa ny mat in i barnets diet.

T.ex. om barnet bara äter mat som är skuret i fyrkanter, så skär även ny mat i fyrkanter och servera det tillsammans med mat som barnet redan känner igen.

Min dotters mönster är röd mat i form av tomatsås och ketchup. Men inte chili och paprika. Talade med dotterns mormor ikväll och hon kom också på att dotterdottern (min dotter) mest äter VARM mat. Flingor, mackor, hårt bröd, kall majs, osv går inte hem.

Det är viktigt att inte tjata på barnet om att hen ska smaka eftersom detta oftast möts av ett nej från ett autistiskt barn. Detta är eftersom det finns en hel drös av saker som hen behöver göra först för att ens komma till ”smaka”. Det som det autistiska barnet behöver göra först är att:

  1. Tolerera (titta på maten)
  2. Integrera (att röra vid maten med gaffeln)
  3. Lukta på maten
  4. Röra vid maten med fingrar eller läppar
  5. Smaka (bara ha maten i munnen)
  6. Äta (äta och svälja maten)

Testa Ketchup-metoden, där du har ketchup på all ny mat eller barnets favoritkrydda. Stegen till att äta kokt potatis kan till exempel starta med att du vänjer barnet vid att äta chips. Sen pommes och sen klyftpotatis, osv tills du kommer fram till kokt potatis.

Någonting barn med autism ofta har problem med är just grytor, såser och att inte få äta saker och ting separat. För vårt barn fungerar smält smör, tomatsås och sötsur sås bättre än gräddsås.

Som hemuppgift fick vi att skriva en lista på allt hon äter hemma och att jag ska göra ett bildstöd av dessa maträtter från Google. Vi ska också försöka att få med henne nästa gång till Habiliteringen, där dottern säger hej och väntar i väntrummet.

Dottern verkligen HATAR sin diagnos och vill inte veta av Habiliteringen, så om vi får med henne vore det stort.

Nästa möte blir på tisdag under höstlovet och innan dess har vi Familjecentralen och annat matnyttigt.

Önska oss lycka till och jag hoppas att allt är bra med dig i din del av världen!

Kramar,
Åsa

Habiliteringen

Nu har vi äntligen börjat få individuell hjälp via Habiliteringen för barn och ungdomar. Så vi får specialisthjälp just anpassad för vår dotters autism. Toppen! Detta är lite av vad vi fick lära oss under mötet med logopeden och mötet handlade om ätande.

Just nu pendlar dottern mellan att äta allsidigt och att äta mat som hon tycker är ”säker”. Hon äter inte alltid min mat utan lagar egen mat som hon finner som ”säker”, som t.ex. köttbullar och makaroner istället för min pumpasoppa.

Nu har jag varit lite hård mot henne: att äter hon inte min mat så får hon helt enkelt laga sin egen mat. Jag står inte och lagar två maträtter. Jag gjorde det förr men det känns som om jag blir körd med och det ställer till det för resten av maten jag lagar: att ha sex stycken pannor samtidigt på spisen går inte.

Dessutom tror jag att det är bättre KBT för henne om hon får laga maten själv om hon vägrar äta familjens mat. Då blir det lite jobbigare för henne och hon kanske tänker extra till innan hon ställer sig och lagar sin egna mat. Hon får ingen ”belöning” för sin ”trots” genom att jag ställer mig och lagar maten åt henne.

För det är ingen trots när det kommer till autism och ätande. Det har med ätutvecklingen och fobier att göra. Det fick vi lära oss på Habiliteringen. Just avvikande matvanor är bland det första som föräldrar till barn med autism märker av.

Det kan vara att spädbarnet har problem med att suga bröstet, hantera övergången till fast föda, bara vilja ha ensidiga maträtter, svårt att hantera kniv och gaffel samtidigt, osv. Ofta äter det autistiska barnet för mycket eller för lite mat.

Min dotter hade inga problem med amningen, men hon hade sina besattheter när det kom till olika maträtter. Till exempel skulle hon ha banan i allt ett tag, annars ville hon inte äta det. Hon har aldrig klarat av att kunna äta med kniv och gaffel samtidigt och att ens använda kniv tycker hon är svårt. Trots att hon är 15 år.

”Avvikande ätbeteende är vanligare hos barn med autism (70%), jmf med barn med andra diagnoser (13%) och barn med typisk utveckling (5%). Vanligaste beteendet hos barn med autism var selektivt ätande (88%), följt av överkänslighet gällande konsistenser (46%), livsmedel av ett specifikt märke (27%). Matpreferenser: spannmålsprodukter och chicken nuggets.”

Texten kommer från powerpointen ”Selektivt ätande vid autism”. Som är skriven av Erica Granlund, logoped och Christina Sewreståhl, kurator.

Neofobi, rädslan för någonting nytt, är speciellt frekvent hos barn med autism. Här berättar Erica och Christina att press från föräldrarna på att barnet ska smaka, enbart ökar neofobi. Det är också ärftligt.

Även överkänslighet till vissa ljud, känsel, ljus, matens smak, konsistens och dofter kan göra att det autistiska barnet inte äter, berättar Erica och Christina på Habiliteringen. Detta är just orsaken till varför dottern inte äter med oss vid matbordet. Barn med autism har överkänsliga sinnen och reagerar starkare vid olika slags obehag. Små som stora.

Däremot ska vi se till vad dottern äter under en längre period, till exempel en månad. Istället för att se till vad hon äter från dag till dag, för att veta om hon får i sig tillräckligt med näring. Vi fick också veta att enbart mattjatet är vårt fel som föräldrar, om vårt barn inte äter som det ska. Det är alltså inte vårt fel om barnet inte äter så som vi vill att det ska äta.

Så vad kan då jag som förälder göra för att mitt barn ska äta bättre? Erica och Christina kommer med några tips.

Servera mat regelbundet på exakta tider
Korta måltider med eventuellt små portioner
Servera den mat som barnet tycker om tills ätandet har kommit igång bättre
När barnet ska prova en ny maträtt, servera den tillsammans med något som barnet tycker om
Använd bildstöd och schema i vardagen (www.bildstod.se)
Tidshjälpmedel
Gör barnet delaktigt – skriva kontrakt/komma överens tillsammans
Blanda inte ihop maten, utan servera allt var för sig
Tjat, hot och mutor hör inte hemma med maten
Låt barnet vara med i matlagningsprocessen
Anpassa miljö och tallrik och bestick
Anpassa måltidssituationen
Pressa/tvinga inte att smaka, utan erbjud kravlöst
Var inte stressad när ni äter
Inga gräl vid matbordet
Hitta mönster i maten som barnet gillar: färg, form, textur och erbjud ny mat utifrån dessa
Fråga inte om barnet vill ha
Måltider och föräldern måste vara förutsägbara

Råder Erica och Christina oss. Vi hann inte med mer tyvärr och har tid igen om några veckor. Då ska vi titta mer personligen på vad dottern behöver hjälp med, eftersom denna gång var mer som en ren allmän föreläsning för barn med autism och ätande.

Jag hoppas att detta har varit till nytta för er!

Kramar,
Åsa

Arbetsintervju

På måndag ska jag på min andra arbetsintervju hos en arbetsgivare. Jag är så nervös! Men när man går på sin andra intervju då har man väl fötterna nästan på det torra… Va? Eller?

Orsaken till att jag är nervös är för att jag är extremt ovan att prata om mig själv och att sälja in mig själv muntligt. Jag har de senaste tio åren fokuserat på detta skriftligen, så att utföra en intervju öga mot öga skrämmer skiten ur mig!

Men jag ska klara mig igenom detta. Om jag inte får jobbet så ser jag denna arbetsintervju som träning. Så det är bara positivt oavsett vad som händer. Det är bra att lära sig att sälja in sig själv muntligt och någonting väl värt att öva på.

I övrigt så har samtalsterapin startat för dottern på BUP. Och hör och häpna: Dottern klickar med kuratorn! Det är en sådan lättnad!

Förra gången talade de om rätt tunga saker så min dotterns panikångest var för hög för att hon skulle klara av skolan efteråt. Hon fick därför ledigt resten av dagen. Nästa möte blir nu på torsdag på BUP.

Vi har också varit på Familjecentralen och gått igenom olika hjälpmedel för dottern. Ett som vi ska testa är schema i färg och med bilder. Istället för ett vanligt schema med text och bara tider och datum.

Varje veckodag har sin egna färg och varje bild har olika färger och bilder samt text till. Min dotter har inte så stort textförståelse så bilder och verbal genomgång är vad hon behöver för att hänga med.

Nu förhoppningsvis kommer hon att hänga med i vad som krävs av henne varje vecka och slippa fråga mig om vad som är inplanerat.

Nästa möte med Familjecentralen är i morgon. Då tänkte jag gå igenom vad nästa steg är efter att ha fått dottern att fylla i diskmaskinen en gång i veckan.

Vilket till slut slutar med att jag bygger upp det steg för steg till att hon fyller diskmaskin varje gång efter att hon har ätit utan att behöva tjata.

Fast nu är jag förberedd på att det där tjatet kanske inte går att vara utan, just på grund av dotterns diagnoser.

I dag och igår fyllde hon diskmaskinen efter sig. Jag måste säga att det är stora framsteg från att trilskt vägrat fylla diskmaskinen alls. Det går verkligen framåt ändå, så lite tjat och påminnelser kan jag gott leva med. Haha!

Det är ju trots allt så det är att leva med någon som har diagnoser: det är speciellt.

Ha det så bra nu alla läsare! Ni är underbara ska ni veta, varenda en av er!

Kramar,
Åsa

Kognitiv terapi

Läser just nu en bok om kognitiv terapi som heter, Våga förändra ditt liv med KBT av psykologen Anna Frostin. Där berättar hon om att det mest användbara redskapet som finns inom kognitiv terapi är just dagboken.

Tanken är att du ska använda båda ändar av dagboken: Framifrån skriver du in allt du vill arbeta med och bakifrån i dagboken skriver du in allt som du är bra på och som du lyckats med. ”När det blir jobbigt kan du gå tillbaka dit och läsa om dina positiva framsteg,” skriver Frostin.

Skriv ned dina mål. Ställ frågor som Vad vill jag ändra på? och Vad har jag lyckats med? Skriv upp svaren i respektive del av din dagbok.

Gör små delmål för det som du vill ändra på. Om du till exempel är rädd för vatten kan du börja med att bada badkar eller någonting annat som du tycker är lite obehagligt. Trappa sedan undan för undan uppåt med att göra mer och mer obehagliga saker som berör vatten.

Tänk småsteg och skriv upp varje gång som du lyckats med ett delmål i den bakre delen av dagboken. Kom ihåg att rikligt belöna dig själv för varje delmål som du klarar av.

Det låter enkelt men det är otroligt effektivt KBT-tänk för att bli av med till exempel fobier. Man tar det successivt och använder sig av kognitiv terapi.

Jag är på inga sätt en psykolog eller legitimerad inom kognitiv terapi, därför rekommenderar jag dig att gå till en professionell för att få råd och stöd i ditt fortsatta välmående.

Kramar,
Åsa

Hur du övervinner dåligt självförtroende

Här kommer några tips på hur du övervinner dåligt självförtroende och tvivel på dig själv. Den som tipsar heter Nick Wignall och är legitimerad psykolog.

Varifrån kommer då detta dåliga självförtroendet ifrån?
– Som med alla vanor, beror dåligt självförtroende och självtvivel på olika faktorer, säger Wignall. Faktum är att ingen lider av det på exakt samma sätt.

– För en person kan dåligt självförtroende och självtvivel starta i barndomen, kanske på grund av hur de uppfostrades. Å andra sidan, kan dåligt självförtroende och självtvivel bli ett problem senare i vuxenlivet. Då kan det bero på en plötslig kris eller stressfaktorer som skilsmässa eller om du förlorar jobbet.

– Det är viktigt att komma ihåg att vad som skapade dina problem med dåligt självförtroende och självtvivel, inte är densamma som underhåller det nu i ditt liv. Kanske att du blev mobbad som barn var utlösaren till tvivel på dig själv. Men din mentala vana att be andra människor om uppmuntran är vad som underhåller det.

Tecken på att du lider av dåligt självförtroende och självtvivel:
1. Svårighet i att ta komplimanger
Om du inte kan ta en komplimang, kan detta vara ett tecken på att du inte värdesätter dig själv tillräckligt och tecken på dåligt självförtroende samt självtvivel. Självklart hamnar vi alla i situationer då komplimanger känns obekväma, men om du aktivt undviker situationer där du kan få en komplimang har du ett problem.


2. Söker uppmuntran från andra
At frekvent be om uppmuntran från andra eller att ha svårt för att fatta beslut är ett tecken på dåligt självförtroende och självtvivel. När du tvivlar på din egna förmåga, skapar detta ångest. Då är det snabbaste sättet att bli av med ångesten är att fråga om andra kan göra valet åt dig eller att de berättar för dig att allt är okej. Problemet med detta beteendet är att det gör att du undermedvetet säger till dig själv att ditt egna omdöme inte går att lita på och detta intensifierar bara din dåliga vana.


3. Dåligt självförtroende
Mycket kan leda till dåligt självförtroende, men den största orsaken till det är att du tvivlar på dig själv. När du ständigt tvivlar och ifrågasätter dina egna beslut och åsikter, är det precis som om du hade en annan person som gick bredvid och hela tiden poängterade hur korkad och opålitlig du är. Även om du rent tekniskt vet att det inte är sant kommer det konstanta tvivlet och kritiken att tära på dig emotionellt. Till slut kommer det att påverka hela din identitet och din känsla av Jag.


4. Svårt att ge dig själv beröm
Om du har svårt med att ge dig själv en klapp på ryggen för ett bra utfört jobb, kan detta vara ett tecken på dåligt självförtroende och dålig tillit till dig själv. När din känsla av dålig tillit till dig själv tar överhanden, tenderar den att ”putta bort” andra ageranden. Tvivel blir istället ditt standardsvar på allt du gör och lyckas med.


5. Känner att du aldrig är tillräcklig
På vissa sätt borde det vara uppenbart att om du konstant mår dåligt och tvivlar på dig själv, samtidigt som du ständigt tvivlar på dina egna förmågor och prestationer, så borde det finnas en förbindelse där. Problematiken är att bristande självtillit – som många vanor – kan bli automatiska och så ingrodda att de är nästan oigenkännbara. Om tvivel blir som vattnet som du simmar i, kan det vara svårt att känna dig trygg i dig själv.

10 sätt att för gott befria dig själv från dåligt självförtroende och självtillit
– Precis som det finns många orsaker till att du kämpar med dåligt självförtroende och självtillit, finns det många olika sätt som du kan använda dig utav för att bli fri från det, säger Wignall.

– Tricket är inte en lösning som passar alla eftersom bara en strategi inte kommer att passa alla. Detta innebär att testa dig fram är det bästa sättet för att hitta vad som fungerar för dig.

– Mitt råd är att läsa igenom dem alla snabbt, säger Wignall. Identifiera vilka som du tror kommer att fungera bäst för dig och testa dem ett par veckor. Därefter kan du tillägga eller minimera dina strategier för hur du kämpar mot din dåliga tillit till dig själv.

– När du väl har hittat ett par strategier som du tycker fungerar, fäst dig då vid dem och integrera dem på små sätt i ditt liv.

  1. Acceptera ditt dåliga självförtroende och tillit till dig själv
    Det kanske låter ologiskt men det första steget till att befria dig från dålig tillit till dig själv är att acceptera det. Detta är eftersom det vi kämpar emot kommer att fortsätta att hemsöka oss.

    Prata med ditt dåliga självförtroende och säg följande, ”Hej på dig dåliga självförtroende och självtillit! Du är inte min favorit men jag antar att du bara försöker att hjälpa. Varsågod och stanna kvar om du vill, men jag tänker fortsätta med att göra det jag just gjorde.”


  2. Var skeptisk till dina tankar
    Bara för att du tänker. entanke betyder inte att den är sann och skriven i sten. Ha för vana att ifrågasätta dina negativa tankar och du kommer att beröva dem deras makt över dig.


  3. Ge din inre kritiker ett eget namn (och en personlighet!)
    Kom ihåg att DU INTE ÄR DINA TANKAR. Och, ett sätt att göra det på är att ge dina tankar ett namn och en personlighet.

    – Till exempel hade jag en patient sim döpte sin negativa röst till Harriet, efter en överkritisk gammelfaster, berättar Wignall. Varje gång som min patients dåliga, inre kritiker satte igång, sa hon till sig själv, ”Där börjar gammelfaster Harriet igen…”

    När du ger din kritiker ett namn och en personlighet så separerar du den från dig själv.


  4. Förändra dina tankebanor
    Från KBT-behandlingar finns det ett effektivt sätt att förändra dina tankebanor på. Föreställ dig t.ex. att du har haft en tuff diskussion med en närstående. Då kanske du tänker att du inte borde ha tagit upp det över huvud taget.

    Då ska du istället tänka om och ersätta dina tankar med exempelvis: ”Det är synd att hon är lite arg på mig just nu, men i det långa loppet är det viktigt att vi kan tala om även svåra ämnen. Jag är faktiskt stolt över mig själv, trots att det är emotionellt tufft just nu.”

    Om du ändrar vad du säger till dig själv, kan du faktiskt ändra på din inre automatiska dialog.


  5. Ge dig själv ett större syfte
    Föreställ dig Jeanne d’Arc rida in i krig som en 13-årig liten flicka, därför att hon var en expert på att överkomma dåligt självförtroende och självtvivel. Eller, för att hon hade en känsla av ett större uppdrag och mening som ryckte henne från sina inre tvivel?

    Ofta kan du överprestera ditt dåliga självförtroende och självtillit genom att ge dig själv ett högre syfte. Faktum är att självkritikern kanske enbart finns för att du saknar ett starkare syfte i ditt liv.

    Ta dig därför tid till att ifrågasätta vad du verkligen vill ha ut ur ditt liv. Vad tror du på? Vad finns på din Bucket List?


  6. Spendera tid med människor som tror på dig
    Jim Rohn sa en gång att ”Du är genomsnittet av de fem personer som du spenderar mest tid med.” Luta dig därför tillbaka och kom på vilka som verkligen älskar och stöttar dig och tror på dig. Därefter ska du göra aktiva val att spendera mer tid med dem.


  7. Testa att gå i terapi
    Bra terapi kan vara livsförändrande, anser både jag och psykologen Nick Wignall. Det kan vara moment i ditt liv och tillvaro som du har försökt att lösa under flera år och så löser sig det sig med en expert efter bara några få sessioner. Jag har varit med om att det har hänt förr. Om det känns rätt för dig, testa gärna terapi.


  8. Jämför rätt
    Att sluta jämföra sig mot andra är svårt eftersom vi är konstruerade att fungera i ett pack av människor. Här kommer ett alternativ som Wignall tror fungerar bättre: Jämför dig bara med tidigare versioner av dig själv, inte andra människor.

    Istället för att jämföra dina prestationer på till exempel ditt jobb med andra människor, jämför dem hur du var när du just startade på ditt jobb.


  9. Praktisera medkänsla till dig själv
    Ibland kan ett dåligt självförtroende och dålig självtillit bero på att du helt enkelt inte har ett bättre alternativ. Om negativ kritik alltid är din start och grund är det självklart att det kommer att bli svårt att lita på dig själv!

    Istället för att slå ned på dig själv ska du behandla dig själv som en god vän och vara förstående. Tänk så här, ”Om en god vän kom till mig om råd för samma situation som jag är i nu, vad skulle jag säga till dem?” Du är lika värd god kritik som vem som helst.


  10. För dagbok över det du gör bra
    Du har kanske hört talas om att man kan föra dagbok över det man är tacksam för varje dag. På liknande sätt för du dagbok över vad du har gjort bra under en dag och vad du är tacksam för hos dig själv.

    Tacksamhet till sig själv är någonting man kan öva upp. Du behöver inte vara din egna värsta kritiker.

Vad tycker du om Wignalls råd om hur du för gott slår hål på dåligt självförtroende och dålig självkritik? Kommentera nedan!

Du kan läsa Wignalls artikel här.

Studievägledaren

I förrgår var dottern och vi föräldrar på möte hos studievägledaren. Det gick så där!

Vi kom dit 5 minuter sent, för ovanlighetens skull, på grund av att vi behövde vänta in dottern. Det var mitt fel, jag tänkte inte på att vi bokade in samtidigt som hon hade Läxhjälpen. Min miss! Usch, avskyr att vara sen! Skyr det därför som pesten.

Men när vi väl kom fram gick mötet okej. Dottern bråkade med mig två-tre gånger dock på mötet och blev därför bannad från teknologi tills sängdags samma dag. Det gillade hon inte, men hon uppförde sig bättre efteråt iaf och det är det viktigaste.

På mötet fick vi reda på att dottern har enbart 42,5p i betyg som det är just nu och att hon kan behöva över 112,5p eller 127,5p i betyg för att komma in på frisörlinjen på gymnasiet. Hon vill gärna bli frisör eller nagelstylist när hon blir stor. Men hon har inte tillräckligt i betyg för att komma in i dagsläget.

Därför ska dottern få en anpassad skolgång med eget schema där hon bara studerar de ämnen som hon behöver för att komma in på hennes gymnasieval. Smart! Detta var en idé vi fick från Familjecentralen (eller Socialtjänsten som det också kallas för).

Så just nu verkar det som om dottern kommer att komma in på någonting som heter IMIA. Då får eleven själv välja vilka ämnen hen ska gå och kan läsa dem i ett eller tre år och därefter gå på folkhögskola.

Om hon klarar fler poäng kan hon komma in på IM-programmet där hon får studera till ett yrke. Förslagsvis frisör eller nagelstylist. Då är det viktigt att hon får betyg i svenska och engelska.

Men min dotter gillar inte prov, muntliga eller skriftliga. Det är som om hon tappar all kunskap hon lärt sig när hon gör prov. Hon gillar heller inte att skriva mer än en mening och till och med det är svårt, när det kommer till uppsatser. Därför finns det inget bekvämt sätt för henne att visa att hon kan för läraren. Så hon får betyg.

Men vi ska ändå försöka. Min idé är att sätta lite press på henne så att alla inlämningsuppgifter blir klara varje dag och vecka. För jag märker att hon kan om hon får min press på sig.

Men mina kompisar är av en annan idé. De tycker att vi bara ska sitta 20 minuter varje dag med skoluppgifter. För att bygga upp hennes självförtroende. Men jag tror tyvärr att det där självförtroendet endast infinner sig i om skoluppgiften är klar för min dotter. För henne är det superviktigt att bli klar.

Hon vill dock helst arbeta ensam men nu i matten fick vi vuxna hjälpa henne idag. Så vi får se hur mycket hjälp hon kommer att vilja ha även i de andra ämnena.

I tisdags började dottern skolan igen och vi föräldrar hade ett möte med Socialtjänsten och Familjecentralen. Vi ska utreda var tredje månad hur allting har gått. Det var nära att vi inte fick fortsätta att gå på Familjecentralen, på grund av de klausuler som hade skrivits in i dokumentet för vår del.

Eftersom vi får hjälp från Habiliteringen skulle detta innebära att vi inte skulle få mer hjälp från Familjecentralen, enligt klausulerna. Men eftersom vi enbart kommer att få gå på föreläsningar och inte få individuellt anpassad hjälp från Habiliteringen, tyckte Familjecentralen att vi skulle få fortsätta hos dem.

Så skönt! För vi får verkligen toppenhjälp på Familjecentralen och vill inte sluta.

Kramar,
Åsa

Omvårdnadsbidrag

I dag ringde de från Försäkringskassan angående min ansökan till omvårdnadsbidrag för min dotter. Samtalet tog en timme och 15 minuter! Turligt nog sov dottern under samtalet, annars hade det blivit ramaskri. Hon tycker inte om allt som har med BUP och annat att göra.

Speciellt när det kommer till hennes senaste diagnos, som jag behövde tala ganska mycket om under samtalet med Försäkringskassan. En diagnos som jag kommer att behöva berätta om eftersom det kommer ändå att framgå nu under hösten när vi går våra utbildningar.

So here goes… Min dotter har diagnosticerats med autism på BUP. Detta gillar inte dottern för fem öre och är nästan våldsamt arg över att ens höra namnet. Det spelar ingen roll hur fina egenskaper man faktiskt kan ha när man har autism, hon ser bara det negativa.

”Ingen ska få veta, mamma. Jag har INTE autism! BUP har fel!” låter det. Till henne säger jag att hon har en lindrig form av autism och att den mest bara märks av i att det är problem med skolarbeten. För det är bara i det hon själv märker av sin autism. Men så enkelt är det ju inte: hennes autism märks av i mycket av det hon gör.

Hon har också problem i att ta hand om hennes hygien, städ, tider, planering, maten, sömnen, osv. Det är mycket som jag får hjälpa henne med och det är här omvårdnadsbidraget kommer in. Det är ett fulltidsjobb att ta hand om min dotter och därför har jag möjligheten till att ansöka om omvårdnadsbidrag för att täcka den tid och det engagemang som jag lägger ned.

Dessutom har jag rätt till att ansöka om att få jobba 25% mindre sen när jag har en fast tjänst. Detta är bara om jag får omvårdnadsbidrag. Det låter jättebra men såklart ska det bli problem i ansökan. Denna gång var det läkaren på BUP som ställde till det.

Han skrev inte med att dottern har autism, depression, självskadebeteende och att hon är självmordsbenägen. Dessa spelar starkt in i hennes sjukdomstillstånd när jag ansöker om omvårdnadsbidrag. Därför måste det med.

Därför fick jag ringa upp BUP efter jag och Försäkringskassan hade lagt på luren och säga det att en läkare måste göra dessa ändringar. De har på sig till 4 september och sekreteraren jag talade med på BUP trodde inte att läkaren skulle klara av den deadlinen.

Så det blir att jaga på BUP och troligtvis förlänga deadlinen hos Försäkringskassan de närmaste veckorna. Suck.

Men detta är alltså hur ansökan till omvårdnadsbidraget ser ut:

  1. Ditt barn får en diagnos från BUP och då anmäler du till dem att du vill ansöka om omvårdnadsbidrag direkt under mötet då de berättar om vilka diagnoser ditt barn har.
  2. Du får jaga på att det där läkarintyget skrivs inom tre månader efter att ditt barn fick sin diagnos. För efter den perioden kan du inte ansöka om omvårdnadsbidrag.
  3. När läkarintyget har kommit in till Försäkringskassan får du ett brev hem till dig där det framgår att de har mottagit ett läkarintyg för ansökan om omvårdnadsbidrag.
  4. Ett tag senare (detta kan ta en månad) dyker ett nytt brev ned i din brevlåda med en telefontid som Försäkringskassan kommer att ringa dig på. Inför telefonsamtalet behöver du förbereda och besvara ett flertal frågor som Försäkringskassan kommer att ställa till dig under samtalet.

    Samtalet tar cirka en timme och jag skrev ett tre sidor långt dokument i Word (font storlek 12) som tog upp ALLT jag gör för min dotter. Det är mycket att hålla reda på, så det är bra att ha allt nedskrivet inför samtalet. Litet tips bara!
  5. Försäkringskassan skriver ihop din ansökan och lämnar in den. En annan del av Försäkringskassan fattar sen ett beslut angående om du har rätt till omvårdnadsbidrag eller inte. Du kan behöva komma att ringa Försäkringskassan för att ändra i anmälan och för att skynda på beslutet.
  6. Du kan få omvårdnadsbidrag på 25%, 50%, 75% och 100%. Omvårdnadsbidrag påverkar din sjukpenning och din arbetslöshetsersättning, därmed kan du få mindre betalt varje månad beroende på ditt omvårdnadsbidrag.

Så, så ser det alltså ut!

I dag har dottern klippt gräset och jag har tagit hand om plugg, städ, tvätt, trädgården och Fredagar är den dag som jag inte lagar mat på. Så det känns underbart skönt! Och i morgon behöver jag bara fixa lunch till dottern för till middag ska vi grilla på hennes mormors koloni. Det ska bli så roligt!

På tisdag börjar skolan och vi har också vårt utredningsmöte med Socialen och Familjecentralen. Dagen därefter; på onsdag nästa vecka ska vi sitta med studievägledaren på dotterns skola och gå igenom gymnasievalet. Beroende på vad hon väljer för skola och kurs, ska hon få anpassad skolgång därefter. Toppen! Det är bara ett litet krux.

Dottern vill inte gå på gymnasiet. Alls. Det blir ett ”roligt” möte, det vet jag redan nu! Hahah

Ha det så bra nu i solen!

Kramar,
Åsa

Semester!

Denna vecka åker jag, dottern och min mamma på semester. Vi ska bo på ett hotell inte så långt från oss som har swimmingpool. Det ska bli så skönt!

Dottern har slutat med alla sina mediciner sen hon var magsjuk. Hon tog Seraquel Depot och Sertralin varje dag förut. Den första är mot ångest och den andra är antidepressiva.

Nu ska hon börja med att ta Seraquel Depot igen mot ångesten. Hon ska börja med att ta en tablett i tre dagar och därefter ska hon gå upp till två tabletter.

Om två veckor ska en ny sjuksköterska från BUP ringa mig, vi ska nämligen byta sjuksköterska eftersom vår nuvarande (som är underbart sympatisk, noggrann och lyhörd) ska studera tills i juni nästa år.

Jag vet att det finns en sjuksköterska på vår BUP-mottagning som är tvärt emot vad vår nuvarande är. För jag har en kompis vars son har ADHD och ångest och han gick hos en sjuksköterska som inte lyssnade. Han blev nämligen självmordsbenägen av ADHD-medicinen.

Den sjuksköterskan antecknade inte vad mamman hade sagt och mamman fick själv ta tag i läkaren på BUP för att få någon ordning på det hela. Skandalöst!

I övrigt så har jag slutat vara sjukskriven och söker aktivt jobb. Sökt jobb lokalt, hemmajobb och även jobb i Malmö och Stockholm. Dessutom kom jag in på universitetet till hösten, och har sökt studielån. Så vi får se vad som händer till hösten och vad jag gör då. Sluta skriva vet jag i alla fall att jag inte kommer att sluta med!

Stoppade just dottern från att ta med sig min alkohol upp på sitt rum. Vad i! Femtonåringar, säger jag bara! Det blir att låsa in alkoholen eller kasta bort och inte ha någonting hemma.

Men nu ska vi åka på semester och lapa sol och njuta av bad och ledighet. Det ska bli underbart! Är åter igen nästa vecka, så det blir ingen paus från bloggandet tur nog.

Vi hörs igen nästa vecka!

Kramar,
Åsa

%d bloggare gillar detta: