Den 15:e januari i år (2021) hände det otänkbara: dottern blev våldtagen av sin dåvarande pojkvän. Året har varit mycket turbulent för oss sen dess och min dotter har mått mycket psykiskt dåligt.

Efter åtta på kvällen skrev dottern till mig på WhatsApp att jag skulle komma upp till hennes rum. Där hittar jag henne alldeles skakig. ”Mamma, — våldtog mig,” sa hon. Mina värsta mardrömmar besannades och vi ringde polisen för att göra en anmälan.

En ung kvinna som var ny på jobbet och hette Jenny mottog vår anmälan när vi ringde 114 14 – som är det svenska numret till polisen. Hon var trevlig och tog dottern och mig på allvar. Mycket snart kom på kvinnliga poliser som hette Lotta och Lisa hem till oss. Var och en av dem intervjuade dottern och oss föräldrar separat.

Vi intervjuades i över 1.5 timmar och därefter fick vi åka till Kvinnokliniken i en närliggande stad. På kliniken undersöktes dottern efter sperma och DNA. Hon fick också ta blodprov och urinprov, för att utesluta att hon inte var påverkad av någonting och inte hade sexuellt överförda sjukdomar innan våldtäkten.

En månad senare fick hon tid på Kvinnokliniken igen och fick då ta ett nytt blodprov. Detta för att se om hon fått sexuellt överförda sjukdomar på grund av våldtäkten.

Tyvärr vägrade hon att utföra alla blodprover och kunde inte låta gynekologen Marcus slutföra testet för att hitta DNA och sperma eftersom det gjorde för ont. Mycket synd, men samtidigt tyckte vi ju också synd om dottern.

”Att tvinga på henne dessa tester blir som ännu ett övergrepp,” sa Marcus klokt. Så vi tvingade henne inte till att göra testerna.

Efter våldtäkten har dottern mått jättedåligt. Hon har försökt att begå självmord fem gånger sen den 15:e januari och vi har varit till akuten tre gånger. Det är en berg och dalbana i hennes mående. Hennes ticks är värre. Hennes ångest, koncentrationsförmåga, självskadebeteende och depression likaså.

Hon har överdoserat tabletter, försökt att få tag på droger och skurit sig något fruktansvärt. Mitt i det hela står vi vuxna och vet inte vad vi ska göra.

Vi har Socialtjänsten inkopplad, polisen, familj, vänner, psykologer, Habiliteringen och BUP. Ingen vet exakt vad vi ska göra i alla fall eftersom ingen är expert på dotterns kombination av sju diagnoser. Därför har jag fått konsultera alla kontakter jag har och pusslat ihop lösningar.

Trots detta sa dottern i en intervju med Socialtjänsten att jag och hennes pappa inte älskar henne. Att vi bara är intresserade av oss själva. Det är så tragiskt och så långt från sanningen!

Men sakta märker jag att vården vi ger henne börjar att verka. Hon skär sig inte i ansiktet och på resten av kroppen längre. Hon har fått en trauma-terapeut på BUP som heter Nina och som hjälper dottern att hantera hennes tankar. Det finns hopp.

Förra helgen gick vi med på att ge dottern två kaniner som hon får ha i sitt rum. Detta eftersom djur gör dottern lycklig en längre tid. Och, för att vi älskar ju henne och vill henne väl.

Så hur mår jag mitt uppe i allt? Jag är mentalt slut och har en klump i halsen nu när jag skriver detta. Men jag fortsätter att se till att min dotter har det bra.

På måndag ska jag prata med Socialtjänsten igen efter att de har talat med min dotter (då hon sa att vi inte älskade henne). Jag förstår ju att det är hennes depression som talar men det gör ändå ont. På måndag måste jag prata om det också. Tufft men det ska nog gå bra.

Jag hoppas att ni har det bättre!

Kramar.
Åsa

Autism

Vi föräldrar går på utbildning på Habiliteringen i en närliggande stad, där vi får lära oss om vår dotters autism. Vi får lära oss mycket matnyttigt som till exempel att autism är någonting man föds med.

Autism är en beteendediagnos vilket innebär att hjärnan tolkar saker olika när man har autism. 70% av de som har autism har samtidigt ADHD men det är vanligt att man också har fler än bara två diagnoser när man har kombinationen autism och ADHD. T.ex. är det vanligt att man också har OCD och ångest.

Min dotter upplever det förmodligen svårt att veta när hon ska vara tyst och när hon ska prata. Hon kan inte läsa andra människor så väl eftersom hennes vänstra hjärnhalva är mer aktiv än hennes högra.

Vänster hjärnhalva: hanterar logik, matematik och fakta.

Höger hjärnhalva: hanterar känslor, intuition och skapande.

Ticks, när man utför ett repetitivt beteende, är länkat till bland annat autism. Vilket dottern har, hon måste till exempel harkla sig på ett visst sätt ofta. Vi gjorde en stor tabbe när vi bytte julfärger här hemma, från rött och guld till guld och vitt! Det uppskattades inte av dottern! Det är därför att de med autism ofta inte tycker om förändringar.

Enligt de på Habiliteringen så borde de redan ha kunnat se hennes autism på dagis. Detta eftersom min dotter var extremt social på dagis för att sedan bli svår att läsa. Det är tydligen en stark indikation på autism hos unga tjejer.

Hos kuratorn på Habiliteringen får vi också mycket gott stöd. Hon berättar att det är bra att vi går undan när dottern blir aggressivt arg. För att ge henne andrum och att låta henne lugna ned sig.

För att dottern bättre ska få koll på sin ekonomi rekommenderade kuratorn en god man eller att hon skaffar en lägenhet med boendestöd. Där hjälper det mobila teamet henne med att planera tvätt, ekonomi, att handla, osv.

Kuratorn berättade att dottern är otroligt rädd för att misslyckats. Så rädd att hon oftast inte ens försöker, vilket vi har märkt. Därför ska vi ge henne rikligt med uppmuntran när hon gör någonting bra. Hon riktigt törstar efter uppmuntran! Därför ska vi skapa möjligheter för att dottern ska lyckas genom att fokusera på det hon är intresserad av.

Hon berättade också att dottern förnekar att hon har autism, inte hjälp. Det är viktigt att skilja på det. Kuratorn avslutade denna session med att påminna oss föräldrar om att dottern kommer att flytta ut, hon kommer att hitta ett jobb. Det kommer att ta sin tid och hon kommer troligtvis att hamna på omvägar, men hon kommer att komma dit.

Vi ska räkna de goda dagarna och glömma bort de dåliga.

Toppentips från Habiliteringen med andra ord! Du som har autism själv, var det någonting du kände igen dig i respektive inte kände igen dig i? Alla är vi olika, hur vår autism utspelar sig kan te sig annorlunda!

Önskar dig en fortsatt god vecka och lycka till med allt du tar dig för!

Nytt år, nya möjligheter

Nu är det ett nytt år 2021 och det innebär nya möjligheter. Jag har haft fullt upp med livet att jag inte har hunnit med att skriva tidigare. Har börjat fem olika kurser inom marknadsrelaterande ämnen och det är därför fullt upp.

Det är inte stressigt; jag tar allt i min egen takt, men dygnets alla timmar är uppbokade av vila, familjen, skrivande och kurserna. På helgen tar jag Ledigt från kurser och skrivande.

Uppe på detta söker jag jobb som copywriter. Har lagt frilansjournalistiksplanerna på hyllan just nu eftersom det är för stressigt. Men jag hoppas på att hitta jobb som copywriter, eller iaf att få en praktikplats på en byrå, i år. Helst vill jag ha frilansjobb som copywriter eftersom det innebär mindre stress och mer frihet.

I övrigt mår dottern som hon brukar med hennes sex diagnoser: ADD, ångest, depression, autism, självskadebeteende, självmordsbenägen.

Vi har fått höra av en dam på Barn- och Ungdomshabiliteringen att när man har kombinationen autism och ADD/ADHD så ”samlar man” nästan på diagnoser. Så hon berättade att vi inte skulle bli förvånade om hon diagnostiseras med OCD, ätstörningar och andra diagnoser i framtiden.

Till och med som det ser ut nu skulle jag inte bli förvånad om hon får diagnoserna OCD och ätstörning. Men även andra diagnoser. Hon kör rubbet! Haha 🙂

Det gör ont i mammashjärtat men vad kan jag göra. Man måste stänga av för att orka. Jag kan liksom inte trolla bort hennes diagnoser eller göra henne mer lätthanterlig. Hon har bra dagar och vissa dåliga.

Här om dagen var hon på ett aggressivt humör och jag och min man beslöt oss då för att hålla oss borta från henne. Det höll i sig nästan hela dagen. Hon skrek på det där aggressiva sättet som då man vet att nu är hon nära till slag. Det var bara att hålla sig undan.

Till middagen hade hon lugnat ned sig och kom ned och hämtade sig tallrik med mat. Jag ogillar mycket starkt när hon håller på på det här viset. Att skrika och vara hotfull är ALDRIG okej i en familj.

Men hur gör man för att dra gränser annat än att springa sin väg? Hon gillar inte att prata efteråt när hon har lugnat ned sig heller. Hon har glömt allting då också. Det går liksom inte att nå henne.

I övrigt har vi haft en normal jul. Mycket mat och en hel del alkoholfri dricka som vi firade i både under julen och på nyår.

Det var riktigt kul men fy vad trött jag blev efter att ha gått i klack i två dagar i streck: både juldagen och julafton. Och efter att ha gått runt i köket och lagat stormiddagar två dagar i rad. Spenderade dagarna efteråt i pyjamas! Hahahaha

Jag hoppas att du har det bra och att du fått ha en härlig ledighet!

Kram,
Åsa

Mitt liv med ADHD

Gästbloggare denna vecka är Peter. Han har levt med ADHD i hela sitt liv och berättar här hans livs historia. När jag växte upp fanns det en godhjärtad kille i klassen som hette Jörgen, men alla utom två personer höll sig borta från honom för han hamnade ofta i trubbel. Läraren var riktigt vidrig mot Jörgen och slog honom till och med.

Han hade dock en underbar adoptivmamma som brydde sig mycket om honom. På det sättet hade Jörgen tur: han hade en mamma som verkligen älskade honom och två nära vänner. På min tid visste man inte heller om ADHD men för mig kommer just Jörgen och ADHD att vara nära förknippat med varandra.

När jag var i 30-årsåldern skrev jag faktiskt ett argt brev till läraren. Jag skällde ut honom för allt hemskt han hade gjort mot mig (han mobbade mig i matten så kopiöst att det satt kvar i vuxen ålder) och även för vad läraren hade gjort mot Jörgen.

Brevet postade jag faktiskt för jag ville att min föredetta lärare skulle veta hur mycket han hade fått hans elever att lida. Den tyngden ska ju trots allt inte vi bära, utan den tycker jag ska tillbaka till förövaren. Där skulden hör hemma.

Nu lämnar jag över till Peter som berättar om hans liv med ADHD:

Jag heter Peter. Född 1965 i slutet av oktober. Mina minnen börjar redan vid 3-4 års åldern. Jag är uppväxt i ett litet samhälle i nordöstra Skåne och mina första 5 år bodde vi i en lägenhet. Gatan var full av ungar, på den tiden kunde man släppa ut ungarna. Jag kommer ihåg att redan då kände utanförskap, de andra var på andra sidan, där ville jag oxå vara, men jag platsade inte.

De andra ungarna kände på sig att jag inte var som de. Blev ett lätt offer, stryk fick man  ofta, jag sa oftast inget till min mamma. Jag försvarade mig så gott jag kunde, min kropp och hjärna gick på högvarv, det brann i kroppen, jag kom ofta i svårigheter, gjorde saker innan jag ens reagerat själv. På den tiden visste ingen, ingen förstod.

Det byggdes upp en inre ilska, utagerande, i skolan blev man mer eller mindre idiotförklarad, att vara klassens clown blev en bra fasad, årskurs 1-3 hade vi ett kvinnligt fornminne som fröken, hon började som lärare i början av 1940 talet, hon kränkte mig nästan var dag inför de andra barnen, bara för att jag inte fattade.

Ilskan växte, kränkt av lärare, slagsmål på raster, utskälld och fick stryk hemma, jag gav upp skolan ganska snabbt, min mor var sträng, de var även hon som höll i rottingen, min far var närvarande men ändå frånvarande. Jag minns att han en gång tittade på mig och sa helt lugnt: ”Varför kan inte du vara som de andra grabbarna.” Minns det som om det vore igår, det är 48 år sedan.

Slutade nian med botten betyg, kom inte in på gymnasiet, men fick ett lärlings jobb på en mekanisk verkstad i grannbyn. Började där den 8 augusti 1981 , 15år och 10 månader, spelade fotboll, körde mc, men nån närmare vän hade jag inte. Flickvänner var inga problem men de försvann ganska snabbt, de tyckte ja var för mycket, vild och omöjlig och tämja.

Ryckte in i lumpen endast 17 år och 6 månader som KB elev (kompani befäls elev), 15 månader på pansarspaning. Struktur, det gillade jag och behövde, men jag ville inte bli yrkesmilitär. Köpte villa 20 år gammal med flickvän, jobbade som resemontör, jobbet var mitt kall, effektiv och lojal, där fick jag bekräftelsen.

Utanför det kände jag likadant som innan, världen var fel för mig, under mitt liv har jag försökt vara många personer, bara för och platsa in, många relationer men ingen orkade med mig. Ilskan, utagerande resulterade i att jag tatuerade mina känslor på kropp, huvud, ansikte.

En fördel jag har är min öppenhet, nyfikenhet, nyfikenhet på livet, annars hade jag varit död. Självmedicinering var alkohol, dock inte ofta, 3-4 gånger om året, då fick jag ett lugn, men visste innerst inne att detta var destruktivt.

Fick för några år sedan kontakt med en präst som ringde mig en kväll, jag visste vem han var och att han körde mc. Han frågade om jag kunde kolla mc åt honom, jag gick dit och fattade ganska snabbt att det var inte motorcykeln jag skulle titta på. Han lurade in mig på föreläsningsbanan.

Jag är inte blyg. Jag körde några stycken i kyrkan, idag är känslan densamma, jag står på andra sidan, men skriker inte efter bekräftelse, istället har denna glada spillevink som pratade med alla dragit sig undan. Mina jämnåriga planerar sin pension medan jag fortfarande är 25 år, nyfiken på livet, för jag ska aldrig dö, jag jobbar ensam, det är bäst så.

Fritiden är jag på gymmet alla dagar i veckan, mens fitness och mens physic veteran plus 50. Jag måste ha mål, drivet är kvar, lika mycket som för 30 år sedan. Haft 3 företag, alltid bra jobb, men utanför detta är allt fel, gymmet är oxå hemma, där finns en hel del diagnos personer! 😂

Vad ville jag egentligen. Jag ser ofta på par med lite avundsjuka. Kärleken, tryggheten, teamkänslan, att vara saknad och älskad, familj… Jag har en dotter som är 26 år, hon har aldrig bott hos mig, men jag har funnits där, dock som varannan helgs pappa. Min dotter är narkoman, heroin, amfetamin, m.m.

Jag skriver till henne var vecka, men inget svar, jag vet inte var hon är, jag har ett barnbarn som är 5 år. Hon bor inte hos mamman. Så blev min familjedröm!

Har en syster som är 4 år yngre än mig. Hon har det bra, gift sen 31 år tillbaka, fyra vuxna döttrar. Min mamma lever, min pappa lever, min far träffar jag 1 gång om året, min mor träffar jag oftare och skriver henne var vecka. Jag skriver att jag älskar henne var gång, men jag har inte lyckats gå henne och skriva detsamma.

Jag var ett stort vandrande problem, aldrig nån fysisk kontakt i barndomen, aldrig några sagor, ingen hjälp med läxor, de gav upp snabbt, och aldrig är det någon av dem som frågar efter min dotter eller barnbarn.

Nu fyller jag snart 55 år, än har jag inte gett upp hoppet, hoppet av att hitta nån som förstår, som tycker om mig för den jag är. Jag är egentligen en social ensamvarg, men total isolering förtär en. Så med andra ord har jag när jag gått in på nätet och hittat adhd bloggande personer bara blivit heligt förbannad.

Där målar de upp sin underbara adhd familj som de kallar den, precis som om det skulle vara det ultimata paradiset. Har de frågat sina barn som har diagnosen om de tycker det är så underbart?

Mvh Peter 

Sov bättre med KBT

Här följer råd om hur du kan sova bättre med hjälp av KBT (kognitiv beteendeterapi). Vad man först och främst ska göra är att skapa bra sovvanor. Här är hur du gör just detta:

(Tipsen kommer från boken, Våga förändra ditt liv med KBT av Anna Frostin.)

”Skaffa dig en regelbunden dygnsrytm. Gå och lägg dig och stig upp ur sängen vid samma tid veckans alla dagar – det gäller även om du har sovit dåligt.

Skapa regelbundna sömnvanor. Slappna av en timme innan du går till sängs.

Balansera arbete, pauser och motion.

Ha en god sovrumsmiljö. Låt det vara mörkt och svalt i rummet. Undvik att ha tv eller dator i sovrummet, låt det förknippas med vila. Sängen ska vara platsen där du kopplar av och har det bra. Unna dig en bra sängutrustning.

Kaffe och andra koffeinhaltiga drycker blockerar de receptorer som reglerar sömnen, vilket gör att man blir mer vaken och alert av dem, så undvik dem i 6-8 timmar innan du går till sängs. För en del äldre kan koffein öka cirkulationen och därigenom förbättra sömnen. Vin och sprit för att man somnar men också att man vaknar upp mitt i natten, så undvik det 4-6 timmar före sänggående.

Var inte hungrig men ät heller ingen större måltid innan du går och lägger dig.

Motion är viktigt för att förbättra sömnen. Var fysiskt aktiv regelbundet och vistas utomhus i dagsljus så mycket som möjligt. Upptäck glädjen i promenader och att träna medveten närvaro. Speciellt under den mörka perioden ökar vistelser utomhus melatoninproduktionen, så ta en kort promenad på morgonen eller i samband med lunchen.

Lär dig avspänning. Det finns många bra cd med övningar [mitt inflik: det finns många bra appar och YouTube-klipp med bra övningar på hur du slappnar av. Appen Calm är ett av många exempel.] Börja med att slappna av i pannan, sedan käkarna, axlarna och armarna, fortsätt steg för steg ned till tårna. Upplev den behagliga känslan av en helt avspänd kropp och tillåt sömnen att komma.

Vissa upplever att de kan få hjälp av en ‘powernap’, en liten tupplur på 20-30 minuter, efter jobbet. Det kan vara ett sätt att varva ned och förbättra nattsömnen, och kan kompensera cirka 1,5 timmars sömn. Har man insomningsproblem kan det dock ofta vara tvärtom, att en tupplur kan försvåra insomnandet på kvällen. Ta reda på vad som stämmer för dig.

En lättläst bok kan hjälpa till med avslappningen.

Utmana och förändra de tankar som kan hindra sömnen. Skriv ner vad som oroar dig så kan du undvika att förstöra sömnen med det.

Förbättra sömnen genom att visualisera positiva och hjälpsamma bilder. Använd exempelvis en avslappnande bild som en sandstrand där vågorna sakta rullar in. Visualisera hur kroppen blir lugn och avslappnad, att du somnar skönt och sover hela natten tills du vaknar utvilad och alert på morgonen. Upprepa samma bild natt efter natt tills det blir en vana.”

Som jag skrev ovan så finns det andra sätt än CD-skivor för att hitta bra avslappningsmetoder. Det finns många gratis-appar och YouTube-klipp på nätet att hämta hem eller streama.

Frostin avslutar med att berätta att det är viktigt att inte ligga kvar i sängen och vrida och vända på sig om man inte kan somna. Då ska man gå upp, menar hon på och göra någonting avstressande. ”Aktiviteten ska inte stimulera hjärnan så att du blir pigg,” skriver hon och avslutar med att ögonlocken ska kännas tunga när man väl går och lägger sig igen.

Jag hoppas att detta var tips som du kan använda dig av för att sova bättre med KBT!

Kramar,
Åsa

Habiliteringen 2

Idag besökte vi Habiliteringen för att få råd i hur vi får vår autistiska dottern att äta bättre och mer allsidigt. Detta är vad vi fick lära oss:

Vi ska servera mat regelbundet: frukost, mellis, lunch, mellis, middag och eventuellt kvällsmål. Ha 2-3 timmar mellan målen och se till att ditt barn inte förstör aptiten genom att dricka mycket mellan måltiderna. Måltiderna behöver vara korta och portionerna små.

Kom överens om menyn inför veckan genom att skriva ut bilder på maträtter som ni har hemma från Google. Gör små thumbnails av bilderna och klistra in i ett Word-dokument. Fråga inte, ”Vad ska vi äta?” Det blir för svårt för ett autistiskt barn! Fråga istället, ”När du tittar på dessa bilder, vad vill du välja att äta?”

För autistiska barn är det extra viktigt att få vara med i matlagningsprocessen eftersom man har ett högre behov av tillit. Det är också viktigt att föräldrarna hittar mönster i vad barnet gillar att äta: färg, form, konsistens, värme. Detta för att lättare kunna tillämpa ny mat in i barnets diet.

T.ex. om barnet bara äter mat som är skuret i fyrkanter, så skär även ny mat i fyrkanter och servera det tillsammans med mat som barnet redan känner igen.

Min dotters mönster är röd mat i form av tomatsås och ketchup. Men inte chili och paprika. Talade med dotterns mormor ikväll och hon kom också på att dotterdottern (min dotter) mest äter VARM mat. Flingor, mackor, hårt bröd, kall majs, osv går inte hem.

Det är viktigt att inte tjata på barnet om att hen ska smaka eftersom detta oftast möts av ett nej från ett autistiskt barn. Detta är eftersom det finns en hel drös av saker som hen behöver göra först för att ens komma till ”smaka”. Det som det autistiska barnet behöver göra först är att:

  1. Tolerera (titta på maten)
  2. Integrera (att röra vid maten med gaffeln)
  3. Lukta på maten
  4. Röra vid maten med fingrar eller läppar
  5. Smaka (bara ha maten i munnen)
  6. Äta (äta och svälja maten)

Testa Ketchup-metoden, där du har ketchup på all ny mat eller barnets favoritkrydda. Stegen till att äta kokt potatis kan till exempel starta med att du vänjer barnet vid att äta chips. Sen pommes och sen klyftpotatis, osv tills du kommer fram till kokt potatis.

Någonting barn med autism ofta har problem med är just grytor, såser och att inte få äta saker och ting separat. För vårt barn fungerar smält smör, tomatsås och sötsur sås bättre än gräddsås.

Som hemuppgift fick vi att skriva en lista på allt hon äter hemma och att jag ska göra ett bildstöd av dessa maträtter från Google. Vi ska också försöka att få med henne nästa gång till Habiliteringen, där dottern säger hej och väntar i väntrummet.

Dottern verkligen HATAR sin diagnos och vill inte veta av Habiliteringen, så om vi får med henne vore det stort.

Nästa möte blir på tisdag under höstlovet och innan dess har vi Familjecentralen och annat matnyttigt.

Önska oss lycka till och jag hoppas att allt är bra med dig i din del av världen!

Kramar,
Åsa

Habiliteringen

Nu har vi äntligen börjat få individuell hjälp via Habiliteringen för barn och ungdomar. Så vi får specialisthjälp just anpassad för vår dotters autism. Toppen! Detta är lite av vad vi fick lära oss under mötet med logopeden och mötet handlade om ätande.

Just nu pendlar dottern mellan att äta allsidigt och att äta mat som hon tycker är ”säker”. Hon äter inte alltid min mat utan lagar egen mat som hon finner som ”säker”, som t.ex. köttbullar och makaroner istället för min pumpasoppa.

Nu har jag varit lite hård mot henne: att äter hon inte min mat så får hon helt enkelt laga sin egen mat. Jag står inte och lagar två maträtter. Jag gjorde det förr men det känns som om jag blir körd med och det ställer till det för resten av maten jag lagar: att ha sex stycken pannor samtidigt på spisen går inte.

Dessutom tror jag att det är bättre KBT för henne om hon får laga maten själv om hon vägrar äta familjens mat. Då blir det lite jobbigare för henne och hon kanske tänker extra till innan hon ställer sig och lagar sin egna mat. Hon får ingen ”belöning” för sin ”trots” genom att jag ställer mig och lagar maten åt henne.

För det är ingen trots när det kommer till autism och ätande. Det har med ätutvecklingen och fobier att göra. Det fick vi lära oss på Habiliteringen. Just avvikande matvanor är bland det första som föräldrar till barn med autism märker av.

Det kan vara att spädbarnet har problem med att suga bröstet, hantera övergången till fast föda, bara vilja ha ensidiga maträtter, svårt att hantera kniv och gaffel samtidigt, osv. Ofta äter det autistiska barnet för mycket eller för lite mat.

Min dotter hade inga problem med amningen, men hon hade sina besattheter när det kom till olika maträtter. Till exempel skulle hon ha banan i allt ett tag, annars ville hon inte äta det. Hon har aldrig klarat av att kunna äta med kniv och gaffel samtidigt och att ens använda kniv tycker hon är svårt. Trots att hon är 15 år.

”Avvikande ätbeteende är vanligare hos barn med autism (70%), jmf med barn med andra diagnoser (13%) och barn med typisk utveckling (5%). Vanligaste beteendet hos barn med autism var selektivt ätande (88%), följt av överkänslighet gällande konsistenser (46%), livsmedel av ett specifikt märke (27%). Matpreferenser: spannmålsprodukter och chicken nuggets.”

Texten kommer från powerpointen ”Selektivt ätande vid autism”. Som är skriven av Erica Granlund, logoped och Christina Sewreståhl, kurator.

Neofobi, rädslan för någonting nytt, är speciellt frekvent hos barn med autism. Här berättar Erica och Christina att press från föräldrarna på att barnet ska smaka, enbart ökar neofobi. Det är också ärftligt.

Även överkänslighet till vissa ljud, känsel, ljus, matens smak, konsistens och dofter kan göra att det autistiska barnet inte äter, berättar Erica och Christina på Habiliteringen. Detta är just orsaken till varför dottern inte äter med oss vid matbordet. Barn med autism har överkänsliga sinnen och reagerar starkare vid olika slags obehag. Små som stora.

Däremot ska vi se till vad dottern äter under en längre period, till exempel en månad. Istället för att se till vad hon äter från dag till dag, för att veta om hon får i sig tillräckligt med näring. Vi fick också veta att enbart mattjatet är vårt fel som föräldrar, om vårt barn inte äter som det ska. Det är alltså inte vårt fel om barnet inte äter så som vi vill att det ska äta.

Så vad kan då jag som förälder göra för att mitt barn ska äta bättre? Erica och Christina kommer med några tips.

Servera mat regelbundet på exakta tider
Korta måltider med eventuellt små portioner
Servera den mat som barnet tycker om tills ätandet har kommit igång bättre
När barnet ska prova en ny maträtt, servera den tillsammans med något som barnet tycker om
Använd bildstöd och schema i vardagen (www.bildstod.se)
Tidshjälpmedel
Gör barnet delaktigt – skriva kontrakt/komma överens tillsammans
Blanda inte ihop maten, utan servera allt var för sig
Tjat, hot och mutor hör inte hemma med maten
Låt barnet vara med i matlagningsprocessen
Anpassa miljö och tallrik och bestick
Anpassa måltidssituationen
Pressa/tvinga inte att smaka, utan erbjud kravlöst
Var inte stressad när ni äter
Inga gräl vid matbordet
Hitta mönster i maten som barnet gillar: färg, form, textur och erbjud ny mat utifrån dessa
Fråga inte om barnet vill ha
Måltider och föräldern måste vara förutsägbara

Råder Erica och Christina oss. Vi hann inte med mer tyvärr och har tid igen om några veckor. Då ska vi titta mer personligen på vad dottern behöver hjälp med, eftersom denna gång var mer som en ren allmän föreläsning för barn med autism och ätande.

Jag hoppas att detta har varit till nytta för er!

Kramar,
Åsa

Arbetsintervju

På måndag ska jag på min andra arbetsintervju hos en arbetsgivare. Jag är så nervös! Men när man går på sin andra intervju då har man väl fötterna nästan på det torra… Va? Eller?

Orsaken till att jag är nervös är för att jag är extremt ovan att prata om mig själv och att sälja in mig själv muntligt. Jag har de senaste tio åren fokuserat på detta skriftligen, så att utföra en intervju öga mot öga skrämmer skiten ur mig!

Men jag ska klara mig igenom detta. Om jag inte får jobbet så ser jag denna arbetsintervju som träning. Så det är bara positivt oavsett vad som händer. Det är bra att lära sig att sälja in sig själv muntligt och någonting väl värt att öva på.

I övrigt så har samtalsterapin startat för dottern på BUP. Och hör och häpna: Dottern klickar med kuratorn! Det är en sådan lättnad!

Förra gången talade de om rätt tunga saker så min dotterns panikångest var för hög för att hon skulle klara av skolan efteråt. Hon fick därför ledigt resten av dagen. Nästa möte blir nu på torsdag på BUP.

Vi har också varit på Familjecentralen och gått igenom olika hjälpmedel för dottern. Ett som vi ska testa är schema i färg och med bilder. Istället för ett vanligt schema med text och bara tider och datum.

Varje veckodag har sin egna färg och varje bild har olika färger och bilder samt text till. Min dotter har inte så stort textförståelse så bilder och verbal genomgång är vad hon behöver för att hänga med.

Nu förhoppningsvis kommer hon att hänga med i vad som krävs av henne varje vecka och slippa fråga mig om vad som är inplanerat.

Nästa möte med Familjecentralen är i morgon. Då tänkte jag gå igenom vad nästa steg är efter att ha fått dottern att fylla i diskmaskinen en gång i veckan.

Vilket till slut slutar med att jag bygger upp det steg för steg till att hon fyller diskmaskin varje gång efter att hon har ätit utan att behöva tjata.

Fast nu är jag förberedd på att det där tjatet kanske inte går att vara utan, just på grund av dotterns diagnoser.

I dag och igår fyllde hon diskmaskinen efter sig. Jag måste säga att det är stora framsteg från att trilskt vägrat fylla diskmaskinen alls. Det går verkligen framåt ändå, så lite tjat och påminnelser kan jag gott leva med. Haha!

Det är ju trots allt så det är att leva med någon som har diagnoser: det är speciellt.

Ha det så bra nu alla läsare! Ni är underbara ska ni veta, varenda en av er!

Kramar,
Åsa

Kognitiv terapi

Läser just nu en bok om kognitiv terapi som heter, Våga förändra ditt liv med KBT av psykologen Anna Frostin. Där berättar hon om att det mest användbara redskapet som finns inom kognitiv terapi är just dagboken.

Tanken är att du ska använda båda ändar av dagboken: Framifrån skriver du in allt du vill arbeta med och bakifrån i dagboken skriver du in allt som du är bra på och som du lyckats med. ”När det blir jobbigt kan du gå tillbaka dit och läsa om dina positiva framsteg,” skriver Frostin.

Skriv ned dina mål. Ställ frågor som Vad vill jag ändra på? och Vad har jag lyckats med? Skriv upp svaren i respektive del av din dagbok.

Gör små delmål för det som du vill ändra på. Om du till exempel är rädd för vatten kan du börja med att bada badkar eller någonting annat som du tycker är lite obehagligt. Trappa sedan undan för undan uppåt med att göra mer och mer obehagliga saker som berör vatten.

Tänk småsteg och skriv upp varje gång som du lyckats med ett delmål i den bakre delen av dagboken. Kom ihåg att rikligt belöna dig själv för varje delmål som du klarar av.

Det låter enkelt men det är otroligt effektivt KBT-tänk för att bli av med till exempel fobier. Man tar det successivt och använder sig av kognitiv terapi.

Jag är på inga sätt en psykolog eller legitimerad inom kognitiv terapi, därför rekommenderar jag dig att gå till en professionell för att få råd och stöd i ditt fortsatta välmående.

Kramar,
Åsa

Hur du övervinner dåligt självförtroende

Här kommer några tips på hur du övervinner dåligt självförtroende och tvivel på dig själv. Den som tipsar heter Nick Wignall och är legitimerad psykolog.

Varifrån kommer då detta dåliga självförtroendet ifrån?
– Som med alla vanor, beror dåligt självförtroende och självtvivel på olika faktorer, säger Wignall. Faktum är att ingen lider av det på exakt samma sätt.

– För en person kan dåligt självförtroende och självtvivel starta i barndomen, kanske på grund av hur de uppfostrades. Å andra sidan, kan dåligt självförtroende och självtvivel bli ett problem senare i vuxenlivet. Då kan det bero på en plötslig kris eller stressfaktorer som skilsmässa eller om du förlorar jobbet.

– Det är viktigt att komma ihåg att vad som skapade dina problem med dåligt självförtroende och självtvivel, inte är densamma som underhåller det nu i ditt liv. Kanske att du blev mobbad som barn var utlösaren till tvivel på dig själv. Men din mentala vana att be andra människor om uppmuntran är vad som underhåller det.

Tecken på att du lider av dåligt självförtroende och självtvivel:
1. Svårighet i att ta komplimanger
Om du inte kan ta en komplimang, kan detta vara ett tecken på att du inte värdesätter dig själv tillräckligt och tecken på dåligt självförtroende samt självtvivel. Självklart hamnar vi alla i situationer då komplimanger känns obekväma, men om du aktivt undviker situationer där du kan få en komplimang har du ett problem.


2. Söker uppmuntran från andra
At frekvent be om uppmuntran från andra eller att ha svårt för att fatta beslut är ett tecken på dåligt självförtroende och självtvivel. När du tvivlar på din egna förmåga, skapar detta ångest. Då är det snabbaste sättet att bli av med ångesten är att fråga om andra kan göra valet åt dig eller att de berättar för dig att allt är okej. Problemet med detta beteendet är att det gör att du undermedvetet säger till dig själv att ditt egna omdöme inte går att lita på och detta intensifierar bara din dåliga vana.


3. Dåligt självförtroende
Mycket kan leda till dåligt självförtroende, men den största orsaken till det är att du tvivlar på dig själv. När du ständigt tvivlar och ifrågasätter dina egna beslut och åsikter, är det precis som om du hade en annan person som gick bredvid och hela tiden poängterade hur korkad och opålitlig du är. Även om du rent tekniskt vet att det inte är sant kommer det konstanta tvivlet och kritiken att tära på dig emotionellt. Till slut kommer det att påverka hela din identitet och din känsla av Jag.


4. Svårt att ge dig själv beröm
Om du har svårt med att ge dig själv en klapp på ryggen för ett bra utfört jobb, kan detta vara ett tecken på dåligt självförtroende och dålig tillit till dig själv. När din känsla av dålig tillit till dig själv tar överhanden, tenderar den att ”putta bort” andra ageranden. Tvivel blir istället ditt standardsvar på allt du gör och lyckas med.


5. Känner att du aldrig är tillräcklig
På vissa sätt borde det vara uppenbart att om du konstant mår dåligt och tvivlar på dig själv, samtidigt som du ständigt tvivlar på dina egna förmågor och prestationer, så borde det finnas en förbindelse där. Problematiken är att bristande självtillit – som många vanor – kan bli automatiska och så ingrodda att de är nästan oigenkännbara. Om tvivel blir som vattnet som du simmar i, kan det vara svårt att känna dig trygg i dig själv.

10 sätt att för gott befria dig själv från dåligt självförtroende och självtillit
– Precis som det finns många orsaker till att du kämpar med dåligt självförtroende och självtillit, finns det många olika sätt som du kan använda dig utav för att bli fri från det, säger Wignall.

– Tricket är inte en lösning som passar alla eftersom bara en strategi inte kommer att passa alla. Detta innebär att testa dig fram är det bästa sättet för att hitta vad som fungerar för dig.

– Mitt råd är att läsa igenom dem alla snabbt, säger Wignall. Identifiera vilka som du tror kommer att fungera bäst för dig och testa dem ett par veckor. Därefter kan du tillägga eller minimera dina strategier för hur du kämpar mot din dåliga tillit till dig själv.

– När du väl har hittat ett par strategier som du tycker fungerar, fäst dig då vid dem och integrera dem på små sätt i ditt liv.

  1. Acceptera ditt dåliga självförtroende och tillit till dig själv
    Det kanske låter ologiskt men det första steget till att befria dig från dålig tillit till dig själv är att acceptera det. Detta är eftersom det vi kämpar emot kommer att fortsätta att hemsöka oss.

    Prata med ditt dåliga självförtroende och säg följande, ”Hej på dig dåliga självförtroende och självtillit! Du är inte min favorit men jag antar att du bara försöker att hjälpa. Varsågod och stanna kvar om du vill, men jag tänker fortsätta med att göra det jag just gjorde.”


  2. Var skeptisk till dina tankar
    Bara för att du tänker. entanke betyder inte att den är sann och skriven i sten. Ha för vana att ifrågasätta dina negativa tankar och du kommer att beröva dem deras makt över dig.


  3. Ge din inre kritiker ett eget namn (och en personlighet!)
    Kom ihåg att DU INTE ÄR DINA TANKAR. Och, ett sätt att göra det på är att ge dina tankar ett namn och en personlighet.

    – Till exempel hade jag en patient sim döpte sin negativa röst till Harriet, efter en överkritisk gammelfaster, berättar Wignall. Varje gång som min patients dåliga, inre kritiker satte igång, sa hon till sig själv, ”Där börjar gammelfaster Harriet igen…”

    När du ger din kritiker ett namn och en personlighet så separerar du den från dig själv.


  4. Förändra dina tankebanor
    Från KBT-behandlingar finns det ett effektivt sätt att förändra dina tankebanor på. Föreställ dig t.ex. att du har haft en tuff diskussion med en närstående. Då kanske du tänker att du inte borde ha tagit upp det över huvud taget.

    Då ska du istället tänka om och ersätta dina tankar med exempelvis: ”Det är synd att hon är lite arg på mig just nu, men i det långa loppet är det viktigt att vi kan tala om även svåra ämnen. Jag är faktiskt stolt över mig själv, trots att det är emotionellt tufft just nu.”

    Om du ändrar vad du säger till dig själv, kan du faktiskt ändra på din inre automatiska dialog.


  5. Ge dig själv ett större syfte
    Föreställ dig Jeanne d’Arc rida in i krig som en 13-årig liten flicka, därför att hon var en expert på att överkomma dåligt självförtroende och självtvivel. Eller, för att hon hade en känsla av ett större uppdrag och mening som ryckte henne från sina inre tvivel?

    Ofta kan du överprestera ditt dåliga självförtroende och självtillit genom att ge dig själv ett högre syfte. Faktum är att självkritikern kanske enbart finns för att du saknar ett starkare syfte i ditt liv.

    Ta dig därför tid till att ifrågasätta vad du verkligen vill ha ut ur ditt liv. Vad tror du på? Vad finns på din Bucket List?


  6. Spendera tid med människor som tror på dig
    Jim Rohn sa en gång att ”Du är genomsnittet av de fem personer som du spenderar mest tid med.” Luta dig därför tillbaka och kom på vilka som verkligen älskar och stöttar dig och tror på dig. Därefter ska du göra aktiva val att spendera mer tid med dem.


  7. Testa att gå i terapi
    Bra terapi kan vara livsförändrande, anser både jag och psykologen Nick Wignall. Det kan vara moment i ditt liv och tillvaro som du har försökt att lösa under flera år och så löser sig det sig med en expert efter bara några få sessioner. Jag har varit med om att det har hänt förr. Om det känns rätt för dig, testa gärna terapi.


  8. Jämför rätt
    Att sluta jämföra sig mot andra är svårt eftersom vi är konstruerade att fungera i ett pack av människor. Här kommer ett alternativ som Wignall tror fungerar bättre: Jämför dig bara med tidigare versioner av dig själv, inte andra människor.

    Istället för att jämföra dina prestationer på till exempel ditt jobb med andra människor, jämför dem hur du var när du just startade på ditt jobb.


  9. Praktisera medkänsla till dig själv
    Ibland kan ett dåligt självförtroende och dålig självtillit bero på att du helt enkelt inte har ett bättre alternativ. Om negativ kritik alltid är din start och grund är det självklart att det kommer att bli svårt att lita på dig själv!

    Istället för att slå ned på dig själv ska du behandla dig själv som en god vän och vara förstående. Tänk så här, ”Om en god vän kom till mig om råd för samma situation som jag är i nu, vad skulle jag säga till dem?” Du är lika värd god kritik som vem som helst.


  10. För dagbok över det du gör bra
    Du har kanske hört talas om att man kan föra dagbok över det man är tacksam för varje dag. På liknande sätt för du dagbok över vad du har gjort bra under en dag och vad du är tacksam för hos dig själv.

    Tacksamhet till sig själv är någonting man kan öva upp. Du behöver inte vara din egna värsta kritiker.

Vad tycker du om Wignalls råd om hur du för gott slår hål på dåligt självförtroende och dålig självkritik? Kommentera nedan!

Du kan läsa Wignalls artikel här.

%d bloggare gillar detta: