Gråter ut

För ett par veckor sedan fick jag rejäl ångest och grät hejdlöst. Orsaken: det var för många möten inplanerade.

Detta kanske låter helt konstigt för er som har flera möten inbokade varje vecka, eller, för er vars arbetsdag består av bara möten. Men för mig är möten ett stort stressmoment.

Helst skulle jag inte vilja ha några möten inbokade alls och det gäller också telefonmöten. De innebär en stor ångest och stress för mig och det kan gå så illa att jag inte kan sova nätterna innan ett möte och att jag måste därför vila en hel vecka efteråt.

Möten är inte min starka sida.

Så här om veckan grät jag just på grund av att vi har många möten inbokade i augusti och september. Det är skolmöte, sjukgymnasten, blodprov, psykologmöten och föräldrautbildningar. Jag har full förståelse för dig som tycker att detta inte är tunga möten men för mig är de det.

Mötena innebär att man ska gå in på djupet av vad som gör att man inte mår bra och vad man ska göra för att det ska bli bättre. Det är därmed tuffa utvecklingsmöten. För mig i alla fall.

Men just för att jag vågade visa mig sårbar och kunde uttrycka mig om vad jag önskade att mina närmaste gjorde för mig, kunde jag få den hjälp som jag så desperat behöver.

Detta innebar att min man följde med mig till skolmötet i går och mamma tog de två andra mötena som dottern ska vara med på denna vecka: sjukgymnasten och blodprovet med nedsövning. Dottern får sådan stor panikångest inför att ta blodprov att det till slut gick så långt att hon blir tvungen att sövas.

Varför hon ska ta fem blodprov är för att hon inte går upp i vikt som hon ska (trots att hon äter som en häst) och vi måste få reda på varför så vi kan hjälpa henne bättre. Orsaken till att hon ska till sjukgymnasten är för att hon har problem med knäna, höften och nacken. Hon säger att det är som om ”de hoppar ur led”.

Dottern gick i väg i går till hennes första sjukgymnastmöte och mormor sa att allt har gått bra. Sjukgymnasten var tydligen mycket grundlig och nästa gång ska dottern få ta med gympakläder och springa på ett gåband. För att sjukgymnasten ska kunna se hur dottern springer och stödjer på foten.

Just nu ska dottern få lustgas för att ta sina blodprov och jag är otroligt nervös men OERHÖRT tacksam för att min mamma går dit med henne. Hade jag varit med hade jag blivit stencool och hård, just för att jag själv ska orka finnas där som ett stöd för dottern. Men hon hade nog bara känt att jag körde över henne. Hon behöver mormors (som är sköterska) lugna och lyssnande öra. Det är tyvärr nästan omöjligt att lyssna in när man själv bryter ihop inombords.

Det känns som rätt beslut att låta mormor ta de möten som kräver dotterns närvaro och att jag tar de möten som bara kräver min och min mans närvaro. Jag är så TACKSAM över att jag har ett sådant bra nätverk som jag har och att de lyssnade när jag grät.

Publicerad av asawilliams

Jag heter Åsa och jag är bloggare på www.jagochminadiagnoser.se Jag och Mina Diagnoser är en blogg för mental ohälsa och diagnoser. Här får du en inblick i mitt liv och hur det är att leva med mental ohälsa. Välkommen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: