Misshandel

I fredags smällde det till riktigt ordentligt. Jag fick en mugg hårt kastad på mig som träffade ansiktet. Den som kastade? Min dotter. Varför? För att hon inte ville äta kvällsmål.

Tur nog träffade slaget inte mina tänder, ögon, tinning eller näsa. Muggen träffade min käke och kind. Den formade ett blaffigt blåmärke och jag oroar mig för att gå ut tillsammans med Nathalia. För jag vill inte tala om det som hände när hon är med.

För jag vill inte uppröra henne och jag förstår inte varför jag inte vill såra henne. Det är ju hon som har begått ett brott och jag har ingenting att skämmas för. Men… Hon mår så fruktansvärt dåligt för det som hänt och har hotat med att ta sitt liv två gången sen händelsen. I fredags och nu igår, söndags.

Jag vill inte att hon tar livet av sig på grund av mig. Jag vill inte att hon begår självmord alls. Oavsett vem eller vad det har att göra med.

Däremot har jag skickat en anmälan för händelsen som har skickats till Socialen. Orsaken till att jag gör det är eftersom man ska göra det, så att dottern får mycket fortare hjälp sen när hon är ung vuxen.

Vi vill inte på några sätt och vis att hon ska bli tagen av socialen. Så länge vi föräldrar uttrycker att detta inte ska ske, ska det gå bra.

Däremot vet min mamma, mina absolut bästa vänner och min man om det (för han var ju med när det hände). Detta är eftersom jag ju behöver prata av mig för att bearbeta traumat som har skett. För det är faktiskt ett trauma.

I helgen fick dottern teknologiförbud och åkte hem till mormor. Vi behövde samla oss allihopa: både vi föräldrar och vår dotter.

Min man var så rädd efter slaget att han skakade, stackaren. Jag grät hejdlöst och högljutt. Det var helt omöjligt att stoppa mig fast jag fick många kramar av min man.

En timme efter händelsen ringde jag 1177 och fick råd om hur jag skulle hantera händelsen och skadorna. Sjuksköterskan berättade att jag skulle ligga högt, lägga ett kallt förband på och kolla upp att inga tänder var lösa. Hon var också så ärlig att hon sa att hon tyckte att jag både skulle få tag på Socialen/polisen (för det skickas direkt till Socialen; polisen hanterar inte dessa fall när förövaren är under 15 år), tandläkaren och vårdcentralen.

För mina tänder behövdes se över och jag var tvungen att ta bilder på mina skador hos vårdcentralen.

Men vi berättade ingenting för mormor. Hon ville nämligen att jag skulle säga till myndigheterna att jag hade fallit. 😦 Det håller varken jag eller min man med om att jag skulle göra. För det skulle inte hjälpa vår dotter på inga sätt och vis. Vi vill ju alltid det bästa för vår dotter och dessutom måste vi föregå med ett gott exempel inför vår dotter. Hon måste lära sig både rätt och fel OCH att hennes handlingar har konsekvenser.

Stackars dottern. Stackars mig. Stackars min man. Detta är fruktansvärt jobbigt för alla inblandade.

Om ni undrar hur det kom sig att det kunde smälla till så ordentligt, är svaret: dotterns kombination ADHD, ADHD-medicinen och depression. Hon har varit våldsam sen hon var två år mot mig, så det är ingenting nytt och kan inte bara förklaras med ADHD-medicinen och depressionen.

Jag har puttats framåt över kokande vatten på spisen, jag har sparkats, blivit slagen och biten. Av min egen dotter.

Det är tufft att orka med. Men vi gör vad som helst för vår dotter.

Publicerad av asawilliams

Jag heter Åsa och jag är bloggare på www.jagochminadiagnoser.se Jag och Mina Diagnoser är en blogg för mental ohälsa och diagnoser. Här får du en inblick i mitt liv och hur det är att leva med mental ohälsa. Välkommen!

En tanke på “Misshandel

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: