Tårar

Igår var en bra dag och jag hostade bara så att jag kräktes en gång. Okej, det var på bussen det hände, men förutom det…

Dottern skulle till sin kurator på vårdcentralen igår Kl. 15. Väl där diskuterade vi en fortsatt planering med BUP och skolan, för att vi ska hjälpa dottern på bästa sätt. Så att vi ska kunna avlasta dottern i hennes kamp.

Hon har det för tufft.

Hennes ångest känner hon utav hela tiden och speciellt hennes sociala fobi. Hon får kämpa i skolan och allt hon bara vill är att stanna hemma med oss föräldrar.

Jag får hjälpa henne mycket och det tar mycket energi också för mig eftersom jag själv inte mår bra med depression, utmattningssyndrom, PTSD, ångest och bipolär sjukdom typ 1. Sover när dottern inte är hemma och när hon sover, så jag får knappt någon egen tid eller är vaken så mycket om dagarna.

När jag är vaken kämpar jag. Hårt.

På morgonen väcker jag dottern, lagar frukost och hjälper henne i väg till skolan. Därefter går jag och lägger mig igen. När hon kommer hem ser jag till att hon äter (dottern gick ned till 40 kg när hon tog ADHD-medicinen; hon fick sluta att ta medicinen och koncentrera sig på att gå upp i vikt).

(Min dotter har potentiell autism – har alla symptom men inte fått en diagnos än. Hon har diagnosticerats med ADD, ångest och depression).

Sen umgås jag med henne, hjälper henne med skolan, lagar middag, mellis, ger henne näringsdrycker, hjälper henne med hennes sjukgymnastik. Hon behöver också hjälp med att göra sig i ordning på kvällen och att jag sitter med henne tills hon har somnat.

Dessutom har hon en mängd möten både varje vecka och månad, besök hos sjukgymnasten, kuratorn, BUP, skolan, läkare på BUP men också på vårdcentralen, specialpedagogen, ortopeden, röntgen, läkare på sjukhuset för ryggen… Och så vidare.

Mitt uppe i allt mår jag inte själv bra. Men jag ger allt till min dotter, gör verkligen allt för henne med ett stort brett leende på läpparna. Hon är mitt allt. Jag älskar henne så mycket.

Så satt hon där igår och sa till kuratorn att hon ville ta sitt liv.

Bryter ihop nu när jag skriver detta. Tårarna bara flödar ned för kinderna. Jag är så rädd för att förlora henne. Livrädd.

Det är tufft just nu. För oss båda.

Min dotter är bara 14 år och fyller 15 nu i februari. Så låt oss avbryta med någonting positivt.

I present önskar sig dottern en ny garderob eftersom hennes förra är trasig och för liten för hennes alla kläder. Hon önskar sig en skateboard, Sleigh-leksaker, saker till hennes mobil och hål i öronen.

I dag ska vi därför till en juvelerare för att ta hål i öronen. Dottern tog hål hos tjejen som jobbar där förra gången hon tog hål (i öronen), och innan de växte igen för att dottern inte hade tålamod att vänta.

Tjejen är så trevlig och dottern har förtroende för henne. Detta ser vi fram emot!

Ha det så bra!

Kram,
Åsa

Publicerad av asawilliams

Jag heter Åsa och jag är bloggare på www.jagochminadiagnoser.se Jag och Mina Diagnoser är en blogg för mental ohälsa och diagnoser. Här får du en inblick i mitt liv och hur det är att leva med mental ohälsa. Välkommen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: