Operation

I går var det operation för min dotter och lite knussel var det.

Hon följde instruktionerna på papperna vi fått, punkt till pricka, och vi var där i godan tid. Vi visades in till rummet och tillfrågades om hon hade duschat. Dottern hade duschat håret, som ordinerat, kvällen innan och på morgonen. Hon var ren och väl förberedd.

”Har du ätit och druckit,” frågade sjuksköterskan.
”Nej,” svarade dottern.
”Hon har varit fastande sen tolv i går kväll,” fyllde jag i.
”Sedan elva i går!” rättade dottern.

Mycket riktigt, hon sov redan vid tolv i går kväll. Rätt ska vara rätt!

Smycken hade hon lämnat hemma – förutom det lilla örhängeslås som satt fast i örat på henne och som de skulle ta ut under operation. Den lilla sak som jag har kallat ”pillidutt”.

Trots att vi var där i tid fick vi vänta i nästan en timme på att sätta in infarten och vi fick vänta i tre timmar på operation. Att vänta är mycket svårt för ett barn med vissa diagnoser. Så då var jag glad för att vi hade ett eget rum och mobilerna. Det underhöll dottern.

Narkosläkaren hade berättat för mig i torsdags att det var viktigt att dottern fick en infart innan operationen. Detta för att om luftstrupen skulle kollapsa under operationen, kunde de spruta in medicin via infarten som räddade livet på henne.

Att sätta in infarten gick inte. Dottern skydde nålen med all sin kraft och det var omöjligt att sticka. ”Nej, jag vill inte!” skrek hon i högan sky. Eftersom hon är över tretton år, måste vården respektera hennes önskan.

Det blev ingen infart. Därmed ombad vi att de skulle ta infarten och blodproverna som BUP hade beställt, under operationen när dottern var nedsövd. Nu var jag mycket oroad, för vad skulle hända om luftstrupen kollapsade om hon inte hade en infart? Den där infarten som narkosläkaren sa var så viktig…

Men när vi kom ned till operationen var det ingen som hade fått informationen om att hon inte skulle ta en infart när hon var vaken. Jag fick därför berätta för dem hur det låg till att de skulle göra sticken när hon sov. De försökte nämligen sticka henne direkt där på operationsbordet och förstod inte varför hon vägrade i högan sky.

Tur att man är med och kan förklara. Kirurgen var mycket sympatisk och förstod direkt. Hon höll i masken som dottern sövdes med och förklarade lugnt och glatt alla procedurer för oss. Snart sov dottern med masken på och jag fick lämna rummet.

Jag väntade uppe på rummet på avdelningen tills en av kirurgerna kom upp till mig och berättade hur allt hade gått. ”Vi fick ut örhängeslåset utan problem!” berättade hon. ”Det är inga skador på öronsnäckan eller örat. Det var ett litet sår i örat bredvid öronsnäckan. Troligtvis från när de har försökt pillat ut örhängeslåset tidigare. Men det är gammalt blod och kommer att läka fint.”

När kirurgen hade gått fick jag vänta ytterligare på rummet på att de ringde från uppvaket. De ringde strax efter att kirurgen hade gått och på något sätt lyckades jag att hitta vart jag skulle. Jag fick fråga efter vägen och kom rätt direkt.

Väl inne så visades jag till dotterns säng. Där låg hon med sladdar uppkopplade till två maskiner men hon andades självmant utan mask. Hon hade en vilopuls på 100 och andades bra. Värdena såg bra ut på monitorn.

Jag kunde pusta ut. Operationen hade gått bra.

Därefter fick dottern kissa, äta och dricka och sen åka hem. På vägen hem ville hon ha Max så vi gick dit men på kvällen började hon att må sämre. Hon fick bultande huvudvärk, illamående och kallsvettningar. Därför frågade jag en kompis till mig som är specialistsjuksköterska och hon berättade att dottern hade fått vätskebrist på grund av fastan.

Hon hade ingen feber visade tempen men det var bara att ge henne vatten och alvedon. Även i dag har jag fått se till att dottern har fått i sig mycket vätska eftersom huvudvärken sitter i.

Hon har fått vara hemma från skolan i dag för att vila upp och krya på sig. På torsdag är det skolavslutning och hon slutar åttonde klass. Det ser hon (och jag) fram emot!

Åh, vad skönt det ska bli med sommarlov!

Önskar allting gott.

Kramar,
Åsa

Publicerad av asawilliams

Jag heter Åsa och jag är bloggare på www.jagochminadiagnoser.se Jag och Mina Diagnoser är en blogg för mental ohälsa och diagnoser. Här får du en inblick i mitt liv och hur det är att leva med mental ohälsa. Välkommen!

En tanke på “Operation

  1. Hejsan. Vilken modig dotter du har ändå. Jag skulle aldrig våga göra någonting sådant som hon gjorde och nålar skulle jag också vägra, särskilt i vaket tillstånd.

    Gilla

Lämna ett svar till Jossan Avbryt svar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: