Självmordstankar

Självmordstankar är någonting mycket allvarligt och om du lider av detta ska du söka hjälp omedelbart.

Pappa var inne i sitt stora mörker på slutet. Alkoholen hade blivit hans bästa vän och han kunde inte riktigt förstå varför vi barn inte kunde acceptera hans drickande. Drickandet som tog sakta livet av en av de personer som vi älskade mest av allt, hur kunde vi acceptera det?

Han kunde inte heller förstå hur mycket han betydde för oss. Vi barn försökte förmedla detta men lyckades aldrig nå igenom pappas inre mörker. Så han fortsatte att dricka, spendera pengar och trodde att hans barn inte älskade honom så genuint som vi faktiskt ännu gör.

Alkoholen tog slutligen hans liv en novemberdag för tio år sedan. Varje inre organ hade supits sönder, berättade obduktionen. Hur kunde vi barn tycka om att han drack?

Han var alkoholist mellan han var 35 och 65 år gammal. Det är 30 år på hembränt som han gjorde själv. 30 år av lidande för honom och hans familj. För vi led verkligen. Alla gånger vi pratade om alkoholen med honom och kom ingenstans. Allt vi fick se och erfara. Att se honom sakta tyna bort och försvinna från oss.

Alkoholism är en sjukdom, förstår jag i dag. Och jag förstår att den hade tagit över min pappa så grundligt att den till slut tog hans liv. Men de mörka tankarna han hade på slutet, det förstörde hans tillvaro ytterligare.

”Ville han dö?” frågar jag mig själv. Vi som stod honom nära tror att han visste att han skulle dö. Han hade slutit fred med döden och försökte samtidigt ordna upp sitt liv så som han ville bli ihågkommen.

”Dessa rosorna blir de sista rosorna som jag kommer att ge till dig,” hade pappa sagt och gett min faster några fina, röda tygrosor. ”De kommer att vara för evigt.”

”Han visste att han skulle dö,” sa faster till oss barn. Men ville han dö? Det var det jag ville veta just där och då.

Nästa person jag förlorade till de mörkaste av tankar var en klasskamrat som led något fruktansvärt av ångest. Om jag vetat då vad jag vet idag om hur mycket han led och om det jag vet idag om hur du kan ta kontroll över dina egna tankar. Då hade jag kanske kunnat hjälpt honom.

Istället tog han sitt liv i september för ett par år sedan, bara 20 år gammal.

Fast det är inte säkert att jag hade kunnat hjälpa honom. I mitt liv har jag fått lära mig den hårda vägen att det kan vara svårt att nå de personer som mår dåligt. De lever i ett sådant fruktansvärt helvete att de inte kan se de små ljusglimtarna, de små kornen av hopp, i vardagen.

Det är förståeligt. Jag har varit där själv. När jag först flyttade hemifrån var en mörk period i mitt liv. Jag tampades med självmordstankar och det enda som höll mig vid liv var vetskapen om hur själviskt jag tyckte att självmord var. Jag tänkte på min mamma. Hur ledsen hon skulle bli och det fick mig att bryta ihop och skaffa hjälp.

Jag var tjugo då när jag mådde så fruktansvärt dåligt att jag var beredd på att ta mitt liv. Sen kom livet emellan. Jag flyttade utomlands, fick jobb, fick barn och livet lunkade på i ett fiasko och en succé efter en annan. Men jag var vid liv.

Ändå var det inte förens jag kom till Traumaenheten som jag mådde bättre. Fortfarande kommer dessa mörka tankar till mig ibland men jag har lärt mig att ta kontroll över tankarna och istället fokusera på det jag är tacksam för i livet.

I går var det dags för min dotter att berätta om att hon har självmordstankar. Vi satt inne på BUP hos sjuksköterskan och dottern ville först inte att jag skulle vara med när de diskuterade om hur hon mår.

Så jag gick ut och satte mig i väntrummet. Länge fick jag vänta tills sjuksköterskan hämtade mig igen. När jag väl fick komma tillbaka in i sköterskans rum, satt dottern där som ett blankt kanvas. Sjuksköterskan började prata…

Hon berättade att dottern skar sig igår igen och att hon tampas med självmordstankar. Hon gråter nästan varje natt, äter och sover dåligt. Hon är i obalans både fysiskt och psykiskt. Grav ångest. Precis som för min klasskompis.

”Detta är inte bra,” minns jag att jag tänkte. Direkt ville jag lägga upp en plan för hur dottern skulle må bra igen. Det ville sjuksköterskan också för vi fick tid igen en gång i veckan, tills dottern mår bättre igen.

Först ville inte dottern gå med på att berätta för mig om hennes självmordstankar blev så illa att hon planerade att ta sitt liv. Då sa, sjuksköterskan att hon inte kunde tillåta att dottern gick därifrån tills hon lovade det. Hon var hård och det var nog just det dottern behövde.

Till slut bröt dottern ihop. Hon hade en endaste fråga som tyngde henne så mycket att hon vägrade hjälp på grund av den. ”Får jag använda mobilen på Akutpsyk?” Det var laddaren hon inte fick ha. När hon väl fick reda på att hon fick ha mobilen, lovade hon att berätta för mig om hon förlorade kontrollen över hennes självmordstankar.

Vi fick därefter gå hem och efter det har hon lekt med kompisar non-stopp. Hon har börjat med Melatonin igen och sitter nu och äter en sen lunch eftersom hon åt frukost vid lunchdags. Lite rörigt men hon äter och hon sover.

Vi tar en dag i taget och försöker att hålla mörkret ute.

Kramar,
Åsa

Publicerad av asawilliams

Jag heter Åsa och jag är bloggare på www.jagochminadiagnoser.se Jag och Mina Diagnoser är en blogg för mental ohälsa och diagnoser. Här får du en inblick i mitt liv och hur det är att leva med mental ohälsa. Välkommen!

En tanke på “Självmordstankar

  1. Alkohol, själv dricker jag inget alls, i yngre dagar drack jag, och jag drack överdrivet, det gav mig lugn, anledning visste jag inte, detta var långt innan diagnos adhd fanns, skulle jag dricka idag så får jag stark ångest, alltså hjälper det inte mig, har aldrig tagit nån annan drog, när jag får ångest kommer den ofta kvällstid, tystnaden, ensamheten, obehaglig men jag bjuder in den, ja säger för mig själv, bara kom din jävel, jag vet att den bara är på genomresa, det jag ska berätta nu vet ingen annan, självmordstankar, de har kommit och gått i många många år, idag är jag inte rädd för och dö, men min nyfikenhet lever fortfarande och har övertaget, när ensamheten vinner över nyfikenheten då möjligtvis vinner döden, det gör den ju förr eller senare ändå, men jag är en av de sista krigarna, ”never surrender never”, varför har jag överlevt? En terapeut som hört min story kommenterade med orden: det måste varit o är ett helvete, jag tittade på honom o svarade: ett helvete! Nä, jag vet ju inget annat, jag är född sån här, likt en som är född blind, lider den av att inte kunna se, det är frågan.
    Ha det bäst och ni vet väl att kärleken är störst av allt, ge er hän till människor som är bra, ödmjuka empatiska utan fördomar men fulla av kärlek

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: