Mitt liv med ADHD

Gästbloggare denna vecka är Peter. Han har levt med ADHD i hela sitt liv och berättar här hans livs historia. När jag växte upp fanns det en godhjärtad kille i klassen som hette Jörgen, men alla utom två personer höll sig borta från honom för han hamnade ofta i trubbel. Läraren var riktigt vidrig mot Jörgen och slog honom till och med.

Han hade dock en underbar adoptivmamma som brydde sig mycket om honom. På det sättet hade Jörgen tur: han hade en mamma som verkligen älskade honom och två nära vänner. På min tid visste man inte heller om ADHD men för mig kommer just Jörgen och ADHD att vara nära förknippat med varandra.

När jag var i 30-årsåldern skrev jag faktiskt ett argt brev till läraren. Jag skällde ut honom för allt hemskt han hade gjort mot mig (han mobbade mig i matten så kopiöst att det satt kvar i vuxen ålder) och även för vad läraren hade gjort mot Jörgen.

Brevet postade jag faktiskt för jag ville att min föredetta lärare skulle veta hur mycket han hade fått hans elever att lida. Den tyngden ska ju trots allt inte vi bära, utan den tycker jag ska tillbaka till förövaren. Där skulden hör hemma.

Nu lämnar jag över till Peter som berättar om hans liv med ADHD:

Jag heter Peter. Född 1965 i slutet av oktober. Mina minnen börjar redan vid 3-4 års åldern. Jag är uppväxt i ett litet samhälle i nordöstra Skåne och mina första 5 år bodde vi i en lägenhet. Gatan var full av ungar, på den tiden kunde man släppa ut ungarna. Jag kommer ihåg att redan då kände utanförskap, de andra var på andra sidan, där ville jag oxå vara, men jag platsade inte.

De andra ungarna kände på sig att jag inte var som de. Blev ett lätt offer, stryk fick man  ofta, jag sa oftast inget till min mamma. Jag försvarade mig så gott jag kunde, min kropp och hjärna gick på högvarv, det brann i kroppen, jag kom ofta i svårigheter, gjorde saker innan jag ens reagerat själv. På den tiden visste ingen, ingen förstod.

Det byggdes upp en inre ilska, utagerande, i skolan blev man mer eller mindre idiotförklarad, att vara klassens clown blev en bra fasad, årskurs 1-3 hade vi ett kvinnligt fornminne som fröken, hon började som lärare i början av 1940 talet, hon kränkte mig nästan var dag inför de andra barnen, bara för att jag inte fattade.

Ilskan växte, kränkt av lärare, slagsmål på raster, utskälld och fick stryk hemma, jag gav upp skolan ganska snabbt, min mor var sträng, de var även hon som höll i rottingen, min far var närvarande men ändå frånvarande. Jag minns att han en gång tittade på mig och sa helt lugnt: ”Varför kan inte du vara som de andra grabbarna.” Minns det som om det vore igår, det är 48 år sedan.

Slutade nian med botten betyg, kom inte in på gymnasiet, men fick ett lärlings jobb på en mekanisk verkstad i grannbyn. Började där den 8 augusti 1981 , 15år och 10 månader, spelade fotboll, körde mc, men nån närmare vän hade jag inte. Flickvänner var inga problem men de försvann ganska snabbt, de tyckte ja var för mycket, vild och omöjlig och tämja.

Ryckte in i lumpen endast 17 år och 6 månader som KB elev (kompani befäls elev), 15 månader på pansarspaning. Struktur, det gillade jag och behövde, men jag ville inte bli yrkesmilitär. Köpte villa 20 år gammal med flickvän, jobbade som resemontör, jobbet var mitt kall, effektiv och lojal, där fick jag bekräftelsen.

Utanför det kände jag likadant som innan, världen var fel för mig, under mitt liv har jag försökt vara många personer, bara för och platsa in, många relationer men ingen orkade med mig. Ilskan, utagerande resulterade i att jag tatuerade mina känslor på kropp, huvud, ansikte.

En fördel jag har är min öppenhet, nyfikenhet, nyfikenhet på livet, annars hade jag varit död. Självmedicinering var alkohol, dock inte ofta, 3-4 gånger om året, då fick jag ett lugn, men visste innerst inne att detta var destruktivt.

Fick för några år sedan kontakt med en präst som ringde mig en kväll, jag visste vem han var och att han körde mc. Han frågade om jag kunde kolla mc åt honom, jag gick dit och fattade ganska snabbt att det var inte motorcykeln jag skulle titta på. Han lurade in mig på föreläsningsbanan.

Jag är inte blyg. Jag körde några stycken i kyrkan, idag är känslan densamma, jag står på andra sidan, men skriker inte efter bekräftelse, istället har denna glada spillevink som pratade med alla dragit sig undan. Mina jämnåriga planerar sin pension medan jag fortfarande är 25 år, nyfiken på livet, för jag ska aldrig dö, jag jobbar ensam, det är bäst så.

Fritiden är jag på gymmet alla dagar i veckan, mens fitness och mens physic veteran plus 50. Jag måste ha mål, drivet är kvar, lika mycket som för 30 år sedan. Haft 3 företag, alltid bra jobb, men utanför detta är allt fel, gymmet är oxå hemma, där finns en hel del diagnos personer! 😂

Vad ville jag egentligen. Jag ser ofta på par med lite avundsjuka. Kärleken, tryggheten, teamkänslan, att vara saknad och älskad, familj… Jag har en dotter som är 26 år, hon har aldrig bott hos mig, men jag har funnits där, dock som varannan helgs pappa. Min dotter är narkoman, heroin, amfetamin, m.m.

Jag skriver till henne var vecka, men inget svar, jag vet inte var hon är, jag har ett barnbarn som är 5 år. Hon bor inte hos mamman. Så blev min familjedröm!

Har en syster som är 4 år yngre än mig. Hon har det bra, gift sen 31 år tillbaka, fyra vuxna döttrar. Min mamma lever, min pappa lever, min far träffar jag 1 gång om året, min mor träffar jag oftare och skriver henne var vecka. Jag skriver att jag älskar henne var gång, men jag har inte lyckats gå henne och skriva detsamma.

Jag var ett stort vandrande problem, aldrig nån fysisk kontakt i barndomen, aldrig några sagor, ingen hjälp med läxor, de gav upp snabbt, och aldrig är det någon av dem som frågar efter min dotter eller barnbarn.

Nu fyller jag snart 55 år, än har jag inte gett upp hoppet, hoppet av att hitta nån som förstår, som tycker om mig för den jag är. Jag är egentligen en social ensamvarg, men total isolering förtär en. Så med andra ord har jag när jag gått in på nätet och hittat adhd bloggande personer bara blivit heligt förbannad.

Där målar de upp sin underbara adhd familj som de kallar den, precis som om det skulle vara det ultimata paradiset. Har de frågat sina barn som har diagnosen om de tycker det är så underbart?

Mvh Peter 

Publicerad av asawilliams

Jag heter Åsa och jag är bloggare på www.jagochminadiagnoser.se Jag och Mina Diagnoser är en blogg för mental ohälsa och diagnoser. Här får du en inblick i mitt liv och hur det är att leva med mental ohälsa. Välkommen!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: