Vägen ur utmattningssyndrom? Forts.

Läser boken Vägen ur Utmattningssyndrom som är skriven av Giorgio Grossi och Kerstin Jeding, som handlar om hur du kan ta dig ur ett utmattningssyndrom.

Jag är just i början av boken och det författarna först nämner är hur viktigt det är att acceptera sina känslor. De menar på att just känslor är någonting som vi inte kan ändra på, och när vi försöker att bestrida att vi egentligen är t.ex. arga på vår chef kan de leda till andra känslor som skam och skuld.

Det är därför bättre att acceptera att vi är t.ex. arga på någon annan, istället för att försöka motverka det genom att bara vända ilskan inåt.

För min del är jag bland annat arg på min arbetsgivare som jag hade när jag gick in i väggen. Mest är jag fortfarande arg på mig själv för att jag planerade fel och lade för högt tryck på mig själv. Men jag är faktiskt arg på min arbetsgivare eftersom de garanterade inte mig ett frilansjobb när jag behövde det som allra mest.

Jag hade gått från en fulltidstjänst på ett år, på en tidning och hade kämpat HÅRT för att få en fast tjänst där. När det inte gick förstod jag att jag måste frilansa och då kämpade jag för att få behålla min arbetsgivare som kund när jag blev egenföretagare.

Problemet var att jag hade tänkt fel och kämpat för hårt på en ”ko” som inte ville gå. Jag hade satsat för mycket på mest bara tre kunder, kunder som sen visade sig inte kunde betala min lön. Dessutom visste jag inte tillräckligt hur jag skulle skaffa nya kunder. Jag trodde att det var för lätt än vad det faktiskt visade sig vara.

Ytterligare är jag sur på de övriga kunder som jag hade i min korg: de som också visade sig att de inte kunde betala ut min lön. Jag är hemskt sur på dem också.

Jag önskar att jag hade förstått att de inte skulle kunna betala mig för mitt arbete eller att de inte skulle ge mig ett arbete, men hur skulle jag kunnat veta det tidigare? Omöjligt, i min situation. Uppdagandet om att de inte skulle ge mig ett uppdrag som frilansare och att de andra inte kunde betala, kom först senare. Så att jag inte förstod måste jag förlåta mig själv för.

Samtidigt hade jag tagit på mig ett frivilligt, obetalt uppdrag som jag egentligen inte hade tid med. Ett uppdrag som visserligen skulle se bra ut på CV:t men som jag inte hade tid med.

För vad behövde jag egentligen direkt efter att jag hade gått från att ha arbetat fulltid? Jo, jag behövde ha semester. Jag hade helt tappat mina bromsspärrar och det gjorde att jag jobbade på för mycket som egenföretagare. Jag jobbade 80-100 timmar i veckan, på ingenting som jag fick någon lön för.

Att jag förlorade mina kunder, inte lyckades att skaffa fler, inte tog semester och satsade för mycket på ett frivilligt uppdrag som inte gav några pengar… Det var vad som fick mig att gå in i väggen. Hårt.

Att bli frilansare skulle vara mitt stora genombrott. Min stora dröm. När jag misslyckade med det så tro på självaste att jag blev arg. Sen dess har jag försökt att komma tillbaka till jobbet. Det har gått sju år sen nu och jag har fortfarande inga kunder och vet inte hur jag ska kunna skaffa nya.

Däremot vad jag gör som är smartare är att jag studerar på en kurs för frilansare som lär ut just detta som jag behöver veta: hur jag får kunder i min bransch. Betalkursen är dessutom på distans och jag kan arbeta med den när jag orkar. Den är med andra ord på obegränsad tid, vilket går ihop med Försäkringskassan och min hälsa.

Så min plan är att plugga på min kurs så ofta jag kan och så mycket jag klarar av. Vilket blir kanske en timme i månaden, men det är i alla fall någonting. Jag måste börja någonstans. Men det viktiga är att jag prioriterar kursen först och utför den de få gånger som jag orkar och klarar av att göra någonting.

Då har jag en planering som förhoppningsvis kommer att ta mig ut ur detta utmattningssyndrom och tillbaka till jobbet.

Så tack vare boken Vägen ur Utmattningssyndrom, så har jag en plan. En plan som jag tror kommer att hålla. Förhoppningsvis ett första steg mot tillfrisknande.

Vägen ur utmattningssyndrom?

Läser en ny bok som heter Vägen ur utmattningssyndrom: Hantera det som är och ta dig dit du vill med hjälp av KBT och ACT. Fasligt lång titel!

Det är så roligt med självhjälpsböcker ibland. Dels för att man lär sig någonting och dels för när man märker hur bristfälliga de kan vara.

T.ex. borde denna bok Vägen ur utmattningssyndrom hjälpa mig något enormt, men när jag slår upp kapitlet Till dig som sover över nio timmar per dygn utan att bli utvilad, upptäcker jag att jag inte alls blir hjälpt.

För samtliga av råden är inte alls för dig som någon gång har haft hypomani eller maniskt skov. Eller för dig som har sömnapné.

Nu har jag testat mig för sömnapné och haft turen att inte ha det (trots att min pappa hade det och mina bröder har det). Något ska man ha tur med i alla fall!

Men jag har haft två riktigt rejäla maniska skov och har haft hypomani titt som tätt. Jag är bipolär typ 1. Det hör liksom till modet att tampas med hypomani och maniska skov då…

I samma kapitel fortsätter författaren att tipsa om att man ska försöka att hitta annat man kan göra istället för att sova, för att via hjärnan. De menar på att man blir överstimulerad, men går inte in på VAD som kan leda till överstimulering eller VAD som man kan ändra till för vilande aktivitet.

Ska jag yoga eller meditera istället för att sova min eftermiddagslur? Kan man bli överstimulerad av att titta på YouTube eller att läsa?

Jag hade velat ha mer svar.

Men summa summarum, skulle man tvinga sig själv successivt i att hålla sig vaken. 30 minuter i taget per vecka. Så vida man inte är bipolär eller har sömnapné, så att säga, för då måste man kolla med läkaren först.

Vad är det för vecka?

Isoleringen börjar slå oss med viss förvirring. Jag har glömt i hur många veckor vi har varit isolerade!

Eftersom dottern går till skolan varje morgon – och eftersom vi har doseringshylsor till hennes och mina mediciner – vet vi vilken dag det är. Vi har också varit noga med att ta helg. Men vi har ingen aning om hur länge vi har varit isolerade.

Dagarna försöker jag att både ge rutin och att de ska se något så när olika ut, allt för att vi ska hålla oss mentalt stabila. Men veckorna går in i varandra.

18 mars säger WhatsApp att vi självisolerade oss. Så lite sisodär tre veckor i isolering…

Fy, det känns som mycket längre!

Man kan verkligen förstå varför man använder isolering som ett straff: det är inte att leka med.

Har en bekant som suttit isolerad i fem veckor nu i och med Corona, i norra Italien. Hon har haft panikattacker och har legat på golvet i sina egna tårar. Vi har än så länge klarat oss utan panikattacker men inte utan tårar.

För när mamma kom på besök och vi pratade med varandra genom mobilerna och fönsterrutorna, då var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Mamma jobbar i äldreomsorgen och tar hand om coronasmittade äldre dagligen, helt utan skydd(!). Därför kan hon inte träffa oss.

Snart är det Påsk och vi har smått börjat påskpyntat med påskliljor i kruka på bordet. Utomhus brukar jag pynta med penséer och påskliljor men i år vet jag inte om jag kommer att kunna göra detta eftersom jag behöver spara pengar.

Men om jag bara köper sex stycken penséer och två stycken påskliljor och tar det på matkontot… Sparar in lite på mat för att kunna göra fint hemma… Det skulle kunna gå. 🙂

Det betyder så mycket för mig att få köpa dessa blommorna. Och jag tror att det är lite det, det handlar om: att man inte ska sluta unna sig någonting som betyder mycket för en. Bara man sparat ihop till det eller sparar in på annat så det faktiskt är genomförbart!

Så tre veckor i isolering alltså, och jag har redan börjat bli koko! Hoppas att ni klarar er bättre!

Kramar,
Åsa

P.S.! Köp inte blommor i matvaruaffärer om ni vill spara pengar. Billigast hittar du heller inte på ställen som BlomsterLandet eller blomsterhandlare på små orter. Nej, billigast hittar du hos stora, lokala och lite okända blomsterhandlare ute på landsbygden. De driver upp en stor mängd med blommor som de säljer utomhus under tak.

Jag har sparat så mycket pengar på att köpa lokalt och smart. I höstas köpte jag t.ex. över tio stycken blommor för bara 400kr. I vanliga fall har jag lagt 1500kr på samma blommor i matvaruaffärer och hos andra blomsterhandlare. D.S.

Med livet som insats

Mamma är pensionär men jobbar fortfarande i hälsovården. Förra veckan tog hon hand om en patient som hade testats positiv för Covid-19. Utan skyddsutrustning eftersom det är brist på det inom äldreomsorgen idag i Corona-Sverige.

Nu har hon börjat ta avsked från oss barn. Ifall att det som inte får ske, sker.

Det är så fruktansvärt tungt just nu men tyngden lättar en del när jag vet att jag inte är ensam att bära den; tusentals anhöriga går igenom exakt samma skräck som jag gör.

Vi som har närmaste som kämpar mot Corona vid frontlinjen och som inte vet om de kommer att komma helskinnade hem. Det är som om vi skickade ut soldater men förhoppningsvis får vi färre dödsfall…

”Det är vårdpersonal som stryker med tyvärr,” sa mamma på telefonen. Jag nickade medan det ekade inom mig: ‘Men inte du. Du får inte stryka med.’

För hon är min älskade mamma. Precis som tusentals och åter tusentals övriga söner, döttrar, med flera, tänker just nu: ”Men de är ju våra närmaste, det får inte hända dem någonting.”

Sanningen är att det kan hända dem någonting. Sanningen är den att jag bara går och väntar på att min mamma ska få symtom på Covid-19.

Jag bereder mig på att ta avsked.

Så i min sorg vill jag skrika ut en klagan till cheferna i äldreomsorgen som låter sina anställda hantera Corona-patienter utan korrekt skyddsutrustning. I min klagan vill jag också skrika ut att ni inte ska skicka ut en undersköterska som är i riskgruppen, till att bekämpa Corona.

Det är min älskade mammas liv som man sätter på spel. Det är mångas älskades liv som sätts på spel. För att det är brist på rätt skyddsutrustning i vården.

Men det verkar också vara brist på bra rutiner i äldreomsorgen, för mamma är inte i karantän… Hon fortsätter att arbeta på precis som vanligt, utan skydd, med andra patienter.

Skickar stora virtuella kramar till alla mina läsare som kämpar mot Corona. På alla de olika sätt som vi alla är drabbade på. I smått som stort, kämpar vi tillsammans.

Du är inte ensam.

Vad göra med rester

Vad gör man med rester? De flesta rester kan man värma som de är men denna vecka hade jag lagat stuvade makaroner med vitlöks- och chilikorv. Korven slank ned i min mans frukostmage men vad gör man med stuvade, stela makaroner? Jo, man gör en makaronilåda såklart!

Ingredienser
(Ta vad du har hemma och var inte rädd för att ändra om i receptet)
400g stuvade makaroner. Kalla
1 liten burk majskorn
En stor klick smält smör
Kokta röda linser/köttrester/tärnad smörgåspålägg som t.ex. vegoskinka eller skinka
En näve krossade tortillaschips (gärna chilismak)
Ost
Salt

Gör så här
1. Hetta upp ugnen till 200 grader.
2. Hacka upp de kalla stuvade makaronerna med en sked. Blanda i majskorn, salt, smör och tortillachips. Rör om tills någorlunda jämt. Lägg i form och bred ut jämt fördelat.
3. Smeta/strö över kokta röda linser, köttrester eller tärnad smörgåspålägg. Hyvla ost och lägg som ett täcke över gratängen.
4. Baka i ugnen tills osten har fått lite av en gyllenbrun färg.

Enkelt och otroligt gott! Uppskattades av hela familjen. Självklart går ingredienser att bytas ut i det oändliga för att passa din diet samt vad du har hemma och till hands.

Isolering

Eftersom jag är sjukskriven och min man arbetar hemifrån, har vi valt att vi lika gärna ska självisolera oss. Dottern har fortfarande skolplikt, men ingen lek med kompisar, inte träffa släktingar (speciellt äldre eller sjuka) och de flesta aktiviteter är inställda.

Dessutom försöker vi att dra tillbaka all kontakt vi kan med vården, för att minimera potentiell smittspridning. Har en kompis som är sjuksköterska som rekommenderade oss att göra just detta men det känns så skönt! Den här veckan har vi enbart varit på ett enda möte. När hände det senast?!

Vi träffar inte de i släkten som är över 50 år gamla (eftersom det är åldersgränsen för de äldre som dött av Corona) och sjuka. Detta för att skydda dem från smittspridning. Vi kan nämligen smitta fast vi saknar symtom, så det är bara att ta tjuren i hornen och för oss att stanna hemma.

Dottern fick en svag förkylning nu i veckan och eftersom Folkhälsomyndigheten ger följande rekommendationer som återberättas av Doktor.se:

  • ”Det är mycket viktigt att du stannar hemma om du har sjukdomssymtom, även milda. Detta för att undvika att smitta andra människor. Om du tillhör en riskgrupp ska du söka vård om du blir sämre.
  • Undvika att röra ansiktet med händerna, till exempel gnugga ögon eller näsa, eller bita på naglarna.
  • Tvätta händerna ofta med tvål och varmt vatten före måltid, innan mathantering och efter toalettbesök. Handsprit kan vara ett alternativ när du inte har möjlighet till handtvätt.
  • Begränsa om möjligt din kontakt med personer över 70 år.
  • Stanna hemma så länge du känner dig sjuk. Enligt Folkhälsomyndighetens rekommendation ska du stanna hemma minst två dygn extra efter att du blivit frisk för att inte smitta andra” skriver Doktor.se.

Därför stannade dottern hemma tills hon var helt symtomfri från hennes influensa/förkylning + 48 timmar. På måndag ska hon tillbaka till skolan igen och hon kommer att gå i skolan tills skolorna stängs ned. Förutom då hon har symtom såklart.

Man kan smitta av att enbart andas på någon (eller någonting som någon sen tar i), har forskarna konstaterat nu. Detta är varför vi är superpetiga på att inte gå ut trots om vi skulle ha väldigt milda symtom på förkylning/influensa. Allt är inte i min kontroll, men detta kan jag i alla fall vara noggrann med.

Vi följer mycket så som Norge gjort: att vi enbart går ut för att köpa mat och medicin. Men posten måste hämtas och soporna måste tas ut, så det gör vi fortfarande. Vi håller oss dock på långt avstånd från folk och eftersom vi bor i villa kan vi göra detta.

Dottern tycker om att vi har självisolerat oss och tycker att mamma och pappa faktiskt gör någonting aktivt åt situationen. Så det känns skönt.

Jag har inte ändrat på någonting hur vi handlar, utan vi handlar precis som vanligt. Detta innebär dock att vi (som alltid) bunkrar upp på reavaror. ”Förlåt”. Men om ni undrar varför matvarubutikerna inte behöver kasta de stora lager som de rear ut, så vet ni varför.

Alla sociala möten sker just nu via nätet och telefon. Som den något introverta person som jag är, så känns det mycket skönt. Alla dessa möten har varit otroligt stressande för min familj så det känns skönt att enbart gå på de viktigaste. Allt går framåt i alla fall.

Så det är hur vi lever just nu: vi irriterar skiten ur allt och alla andra. Men det får de, som irriterar sig på det, leva med.

En sista sak. Det verkar vara som så att vissa stör sig på att folk behöver prata av sig när de arbetar tolv-timmarsdagar och helger inom vården och på vissa andra platser (t.ex. IT). Om man inte får prata av sig, hur ska man då kunna överleva en sådan här pers! Prata på!

Jag finns alltid här om ni behöver prata eller om ni bara behöver en virtuell kram!

Hur det går

Specialpedagogsmötet, SIP, Flex och skolan. Har varit på ett 45 minuter långt möte med specialpedagogen på dotterns skola.

Mötet gick bra!

Dottern ska få anpassade lektioner där hon går ifrån på matematiken och på gymnastiken till någonting som kallas för Flex på skolan. Det är enbart fyra övriga elever som är där på Flex och de fyra eleverna är lugna.

Så det kommer att bli arbetsro på Flex-lektionerna för dottern. Dessutom har bänkarna skärmar omkring sig så eleverna kan arbeta ostört. Låter toppen!

Dottern vill börja med att gå till Flex under matten och gympan för att arbeta med matematik och med andra ämnen som dottern behöver stöd i. (Vilket är samtliga ämnen i skolan…)

Men vi börjar så här.

Jag behövde inte alls gå hårt mot hårt utan specialpedagogen sa helt självmant att hon tyckte att skolan hade misslyckats eftersom dottern känner en sådan grav ångest till att gå dit.

Tydligen behövde dottern ”bara” få sina diagnoser för att hon ska få rätt hjälp. För det är tyvärr många av oss som vet hur många år som man får höra att ”det är ingenting fel på ditt barn” av skola, BUP och sjukvården… När de egentligen har kanske inte bara en diagnos utan flera.

Jag vet i hur många år jag har kämpat, med hur många jag har trilskats med. Experter som har gett oss fel och återigen fel utlåtanden och bedömningar. Många av oss föräldrar vet hur många gånger vi har kämpat för att få den där diagnosen/diagnoserna på papper och hur många år som vi har helt enkelt inte vetat i vilka trådar vi ska dra i.

Information? Vilken information. Vägledning? Det vore trevligt. Stöd och hjälp? Jo, tack. Det skulle sitta fint. Var är de då?! Hallå…

Det tar en evighet för många av oss att komma till den punkten att vi får en väntetid till BUP för en utredning av diagnos/diagnoser. Därefter tar det minst två år i kö, fyra månader i utredningen på BUP, 1,5 månader i Strategi (utbildning för Vuxna med tonåringar med ADHD), osv.

Och uppe på detta, alla möten efter diagnosen har fastställts. Gösses!!!

Men hellre att man har en diagnos än att man inte har det, för om man inte har en diagnos står man helt där utan hjälp från skola, sjukvård, BUP, Socialtjänsten och övriga instanser. Då är barnets beteende bara förälderns fel.

I övrigt har dottern fått flytta längst bak i klassrummet under lektionstid, för att tackla hennes sociala fobi. Än så länge verkar det hjälpa men jag, dottern och lärarna ska hålla ett hököga på hur det går.

Så att dottern inte bara sluter sig ännu mer i sig själv och hänger med ännu sämre på lektionerna.

Dessutom ska vi ha ett möte med dotterns socialsekreterare, specialpedagogen på BUP, dotterns kurator på vårdcentralen och specialpedagogen på dotterns skola. Detta möte kallas för SIP-möte.

Som nämnde i förra blogginlägget är SIP ett möte med många av de barn som har instanser på grund av deras diagnoser. Ett SIP-möte kan bestå av sjukvården, BUP, skolan, Försäkringskassan, assistansbolag, Socialtjänsten, osv. Samtliga sitter med under samma möte.

Man kallar till ett möte för att dessa aktörer ska boka in möten åt dig, mellan varandra och för att man ska sitta tillsammans och diskutera hur man ska kunna hjälpa ditt barn på bästa sätt. Med mera.

Annars sitter man där och är mellanhanden som får som en springpojk och sekreterare fixa all kommunikation och mötesbokningar själv.

Att rodda i allt detta själv är ett hästjobb! Som föräldrar till barn med en diagnos så kan vi lätt få uppåt fyrtio (men också fler) myndigheter, företag och landsting att kommunicera till och i mellan.

Det är inte för intet som vissa av oss säger att ha ett barn med diagnos är antingen som ett deltidsjobb eller till och med mer än ett heltidsjobb. Att känna det som om man arbetar 24 timmar om dygnet på något slags vårdboende, är hur jag känner det som.

För mig är det ett heltidsjobb att ta hand om dottern och det är nog därför jag själv mår så dåligt. Dessutom är jag ensam i att ta hand om dottern. Jag är så att säga ensamförälder i ett förhållande. Så har det varit i femton år.

Men ingens liv är perfekt. Jag bara önskar att livet inte var som en enda uppförsbacke hela tiden. Men så känner nog de flesta av oss.

Jag minns den där gången som jag och min bror stod på pappas balkong. Det var mörkt och han stod där ensam och ensligt i skenet av gatlamporna. Hans rygg var vänd emot mig som om han ville stänga alla ute och leta efter sina egna svar ute i natten.

Men jag kunde inte låta bli att gå ut till honom där på balkongen. Att också flöda i skenet från lamporna. Att få ta del av de insikter han hade kommit fram till. Att få hjälpa till med att bära hans bördor.

När jag kom närmare kunde jag höra honom dra en stor suck. Han tittade aldrig på mig men jag minns vad han sa, ”Åsa, varför ska livet vara en sådan kamp jämt.”

Min bror var inte ens fyllda tjugo år när denna händelse utspelade sig men lika klok som en bok var han ändå.

Min dotter är bara ett fåtal år från hur gammal som min bror var när han upptäckte att livet var en kamp. Kanske har min dotter kommit till samma insikt och det är roten till varför hon vill begå självmord?

Men kanske är att acceptera att livet är en kamp och att vi fortsätter ändå, kanske är det vad som gör oss till starka människor…

Specialpedagogen idag

I dag har vi möte med specialpedagogen på dotterns skola. Då ska vi ta upp sju stycken punkter. Dottern har diagnosticerats med ADD, grav ångest och depression.

Hon ska också utredas igen för autism på BUP, eftersom hon hade samtliga symtom men ett av de viktigaste symtomen var inte tillräckligt starkt för att hon skulle få en diagnos.

Hos specialpedagogen ska vi diskutera följande:

  1. Om dottern ska få sitta längst bak istället. På grund av hennes sociala ångest, så hon kan arbeta bättre i klassrummet.

  2. Dottern behöver utredas för dyskalkyli på grund av att hon alltid har haft enorma svårigheter i matten. Hon ligger på en mellanstadienivå i matten, men övriga elever i hennes årskurs studerar på 8:ans nivå på högstadiet!

    Har tjatat mig blodig att hon ska utredas för dyskalkyli och skolan nickar, ”visst det ska vi göra!” Sen faller det ändå genom stolarna. Suck!

  3. Har pratat med BUP och de vill att skolan ska koppla in en extralärare som stöttar Nathalia i skolarbetet (på skoltid).

    Så detta kämpar jag också med, men här tror jag tyvärr att uppförsbacken kommer att bli för brant och att skolan kommer att säga att de har för lite resurser till en extralärare. Trots att dottern verkligen behöver det!

  4. Jag vill också veta hur skolan bäst ska kunna möta dottern på lektionerna så att hon antecknar och lyssnar på läraren. Just nu ritar hon enbart med AirPods i öronen.

  5. Efter att ha pratat med dotterns kurator så undrar hon hur skolan ska möta dotterns grava ångest på bästa sätt. Dottern vill inte gå till skolan för att hon mår så dåligt och för att hon känner av sin panikångest hela tiden i skolan och på bussen.

    Hon kämpar någonting fruktansvärt med hennes ångest! Vi som vuxna måste kunna hjälpa henne. det är inte menat att hon ska kämpa så mycket ensam.

  6. Dottern behöver få ett ledigt rum som hon kan gå till när hon får en panikångest så att hon bara sitter och skakar av rädsla. Vilorummet på skolan är ofta fullt och är inte enskilt.

    Så dottern vill inte gå till vilorummet. Dottern har också inget förtroende för någon vuxen på skolan så dit kan hon inte heller vända sig när hon får panikångest.

    Skolan har testat att ge dottern ett ledigt klassrum att gå in i. Men det har inte heller hjälpt eftersom klassrummen fort fylls på med övriga elever, så dottern hinner aldrig att samla sig.

  7. Vi skulle också behöva ha ett så kallat SIP-möte med bland annat skolan och BUP. Detta eftersom vi behöver hjälp med att samordna samtliga av dotterns kontakter inom läkarvård och kommun.

    Just nu har vi över tjugo olika instanser som jag råddar och arrangerar för dottern och det kommer endast att bli fler av dem.

Specialpedagogmötet kommer antingen att bli långt eller kommer att behöva delas upp två-tre möten. Men nu kanske du undrar vad SIP är för någonting?

SIP står för Samordnad Individuell Plan och innebär att de flesta statliga kontakter som du har samordnas åt dig. Ditt barn får en egen plan och du får stöd i planeringen. Annars får vi som föräldrar rådda i detta själva. Det är inte ovanligt att det blir över 40 kontakter att rodda mellan så SIP är ovärderligt!

Här kan du läsa mer om SIP och se om det är någonting för dig.

Hälsan

Nu börjar vi äntligen att komma någonstans angående min dåliga fysiska hälsa.

Har ju hostat så jag kräkts i ett års tid nu. Speciellt illa har det varit på kvällen då magen är som fullast. Sjukvården har inte förstått vad mina problem har berott på.

Nu vet i alla fall jag vad det beror på och akutpsyk.

Men i ett års tid har jag fått höra att mina symtom inte beror på min medicinering, trots att de startade när jag började att ta Lamotrigin.

Japp, jag skrev Lamotrigin! Medicinen som jag har varit så positiv till! Medicinen som gjort att jag inte sover nästan hela dygnet.

Det började med utslag och klåda över hela kroppen när jag startade med Lamotrigin för ett år sedan. Därefter blev det svårare att andas. Det kändes som om jag inte hade lika fria luftvägar längre.

Jag kände mig yr, hade lågt blodtryck och fick svullna, röda och varma kinder. Sen kom hostningarna och kräkningarna när vi höjde dosen Lamotrigin från 200mg till 300mg. Tjuff! Så kunde jag inte sova ut på nätterna (och dagarna) längre eftersom jag hostade så mycket.

Att gå ut var också hemskt eftersom tja… vem gillar att kräkas offentligt, liksom. Vem vill vara med någon som kräks, annat än de absolut närmaste?

Dessutom har jag fått borsta tänderna, ta flourtabletter och salivstimulerande tabletter flera gånger per dag för att klara tänderna. Dessutom fick jag ta Omeprazol varje morgon för att halsen inte skulle frätas sönder pga magsyran.

Men istället för att läkarna skulle koppla ihop min dåliga hälsa med Lamotriginet så testade de alla möjliga andra knasigheter.

De sa att mina andningssvårigheter berodde på astma. När jag kom till astmasjuksköterskan och fick göra samtliga tester, konstaterade hon att jag inte hade astma. Men ändå(!) skickades jag till en läkare ett par månader efteråt för att diskutera min astma!

Herre Gud…

De sa att mina hostningar berodde på polyper i näsan, så jag har fått en tid till Öron, Näsa, Mun-kliniken.

De sa att mina kräkningar berodde på en dålig reflux så vården sa att jag skulle ta Omeprazol. Det hjälpte inte alls med kräkningarna, annat än med att minska mjölksyran.

De sa att mina utslag och klåda berodde på eksem och jag skulle därmed använda en salva.

Gisses…

För vad handlade allt egentligen om? Vad var det för fel på mig?

Jo, jag är allergisk mot Lamotrigin.

Tur nog var det en sjuksköterska som kom på hur det låg till på akutpsyk på sjukhuset. Hon berättade också att det inte är helt ovanligt att man kräks när man hostar så mycket och så kraftigt som jag gör. Eftersom hostningar och kräkningar görs av samma reflexer.

Varför kunde ingen ha talat om detta för mig för ETT ÅR SEDAN.

Är det bara jag som känner att jag hade hunnit dö av min allergi och andningssvårigheter innan läkarna förstod vad det handlade om…

Akutpsyk och Traumaenheten ringde min traumaläkare akut men jag har ännu inte hört av henne. Jag har däremot fått stränga uppmaningar om att inte ändra i min medicinering tills jag har talat med min läkare.

Detta eftersom man kan behöva vänja sig av med Lamotrigin sakta och under en lång tid.

Men… Jag ändrade min dos i alla fall. Från 300mg till 200mg. Vips så var iaf kräkningarna borta och jag blir endast något så där lite hostig när jag blir torr i munnen. Men andningsproblemen med mera, är kvar.

Jag tappar hakan över så mycket bättre jag mår! Tänkt att jag har haft mina hostkräkningar i ett halvår och bland annat mina andningssvårigheter ett helt år nu! Det är ju helt skamlöst.

Så får vi se nu vad läkaren säger nu när hon ringer. Oavsett vad så kommer jag att stå på mig; jag tänker inte fortsätta med Lamotrigin.

Tårar

Igår var en bra dag och jag hostade bara så att jag kräktes en gång. Okej, det var på bussen det hände, men förutom det…

Dottern skulle till sin kurator på vårdcentralen igår Kl. 15. Väl där diskuterade vi en fortsatt planering med BUP och skolan, för att vi ska hjälpa dottern på bästa sätt. Så att vi ska kunna avlasta dottern i hennes kamp.

Hon har det för tufft.

Hennes ångest känner hon utav hela tiden och speciellt hennes sociala fobi. Hon får kämpa i skolan och allt hon bara vill är att stanna hemma med oss föräldrar.

Jag får hjälpa henne mycket och det tar mycket energi också för mig eftersom jag själv inte mår bra med depression, utmattningssyndrom, PTSD, ångest och bipolär sjukdom typ 1. Sover när dottern inte är hemma och när hon sover, så jag får knappt någon egen tid eller är vaken så mycket om dagarna.

När jag är vaken kämpar jag. Hårt.

På morgonen väcker jag dottern, lagar frukost och hjälper henne i väg till skolan. Därefter går jag och lägger mig igen. När hon kommer hem ser jag till att hon äter (dottern gick ned till 40 kg när hon tog ADHD-medicinen; hon fick sluta att ta medicinen och koncentrera sig på att gå upp i vikt).

(Min dotter har potentiell autism – har alla symptom men inte fått en diagnos än. Hon har diagnosticerats med ADD, ångest och depression).

Sen umgås jag med henne, hjälper henne med skolan, lagar middag, mellis, ger henne näringsdrycker, hjälper henne med hennes sjukgymnastik. Hon behöver också hjälp med att göra sig i ordning på kvällen och att jag sitter med henne tills hon har somnat.

Dessutom har hon en mängd möten både varje vecka och månad, besök hos sjukgymnasten, kuratorn, BUP, skolan, läkare på BUP men också på vårdcentralen, specialpedagogen, ortopeden, röntgen, läkare på sjukhuset för ryggen… Och så vidare.

Mitt uppe i allt mår jag inte själv bra. Men jag ger allt till min dotter, gör verkligen allt för henne med ett stort brett leende på läpparna. Hon är mitt allt. Jag älskar henne så mycket.

Så satt hon där igår och sa till kuratorn att hon ville ta sitt liv.

Bryter ihop nu när jag skriver detta. Tårarna bara flödar ned för kinderna. Jag är så rädd för att förlora henne. Livrädd.

Det är tufft just nu. För oss båda.

Min dotter är bara 14 år och fyller 15 nu i februari. Så låt oss avbryta med någonting positivt.

I present önskar sig dottern en ny garderob eftersom hennes förra är trasig och för liten för hennes alla kläder. Hon önskar sig en skateboard, Sleigh-leksaker, saker till hennes mobil och hål i öronen.

I dag ska vi därför till en juvelerare för att ta hål i öronen. Dottern tog hål hos tjejen som jobbar där förra gången hon tog hål (i öronen), och innan de växte igen för att dottern inte hade tålamod att vänta.

Tjejen är så trevlig och dottern har förtroende för henne. Detta ser vi fram emot!

Ha det så bra!

Kram,
Åsa

%d bloggare gillar detta: