Gott Nytt År!

Ursäkta för att jag inte har önskat er gott nytt år förens nu. Jag har inte mått bra alls eftersom den här julen har varit extra stressig. Har känt mig helt utpumpad!

Den 23 december åkte vi till min bror i Norge och hans familj i två nätter. En av våra katter hade fått motorolja över hela pälsen visade det sig när hon kom in till lunch den 23:e.

Suck.

Det var bara att ta in henne till veterinären för att bli rakad. 3000kr fattigare och gravt försenad tills min bror, på grund av troligtvis en granne som inte hade tagit upp sin motorolja.

Grr…

Kvart över tolv på natten kom vi fram till min bror och hans familj. Helt slut var vi, alla tre! Förutom tråkigheter på vägen, gick julfirandet ändå rätt bra.

Vår nya bil (för vi fick köpa en ny strax innan Norgeresan, eftersom vår gamla hade gått sönder), klarade sig galant hela vägen! Tack gode Gud!

Den 28:e var det dags för att fira jul hos min andre bror uppe i Stockholm. Vi firade också en av mina brorsdöttrar eftersom hon fyllde år den 28:e.

Därefter hade orken försvunnit för mig. Har tagit igen mig sedan dess och fick tacka nej till ett besök till ett spa med mina vänner eftersom jag inte orkade.

De ville dessutom resa kl. åtta på morgonen och komma hem klockan sju på kvällen. Det skulle jag aldrig orka med! Inte när man är sjukskriven i alla fall.

I morgon har dottern besök av Socialen, eftersom de utreder just nu om vi har rätt till familjesamtal hos dem. Får vi inte det genom dem, tänkte vi vända oss till Svenska Kyrkans Familjerådgivning.

Den kostar 100kr per gång och person, men är gratis om man är låginkomsttagare.

För övrigt har dotterns humör varit bättre på sista tiden. Jag och min man fick nog förra månaden och gav henne teknikförbud tills hon började uppföra sig schysstare igen.

Det fungerade! Halleluja!

Nu ska jag försöka att vila igen och önskar er en riktigt god start på det nya året!

Kramar,
Åsa

God Jul

Tänkte ta lite ledigt från bloggandet nu under jul så vill passa på att önska er en riktigt God Jul!

Dottern har fått sluta med sin ADHD-medicin och har börjat äta och sova bra igen. Underbart! Hon väger bara 41 kg nu på grund av medicinen. Hon är 164cm lång så hennes låga vikt innebär att hon bara är skin och ben!

Det känns så skönt att hon har fått sluta med medicinen. Just att hon skulle äta och sova ordentligt igen var prio ett både enligt oss föräldrar, Socialtjänsten och BUP. Så slutar hon med medicinen och detta löser sig.

I dag kom hon upp med en stor bricka med mat: en stor skål med nudlar och grönsaker, en skål med avokado och skagenröra, en skål med glass. Ytterligare glad blev jag för att hon hade dessutom en näringsdryck på brickan!

Näringsdrycker är verkligen att rekommendera till de barn (och vuxna) som behöver gå upp i vikt. Vi köper våra från apoteket och väljer då märket Nutricia Fortimel Compact med chokladsmak.

Den går att servera med glass, i chokladpudding och som den är, upphettad med grädde på toppen. Vi serverar hälften av den tillsammans med 1,5 rågade teskedar O’boy. Hon får en flaska sammanlagt per dag, eftersom hon avskyr drycken så mycket.

Näringsdryck smakar mycket av vete och har en tjock konsistens, så jag kan inte klandra henne.

Ska jag vara riktigt ärlig vill jag inte att dottern ska börja med medicinen igen. Hon blev för smal och att patienter saknar just hunger när de tar ADHD-medicin, är praxis med all ADHD-medicin. Sömnsvårigheter är också mycket vanligt.

Hellre vill vi att hon börjar med ångesthämmande medicin (som inte gör en trött) och antidepressiva. Hon har grav ångest och depression. Stackaren.

Så vi går framåt i alla fall på den punkten.

Med Försäkringskassan och mitt skrivande är det en hel annan sak. Denna månad fick jag sjukersättning men i januari måste jag ansöka PÅ NYTT! Detta eftersom jag har fått ersättning från Försäkringskassan i mer än ett års tid.

Det vore helt okej, om jag vore frisk, orkade med och det inte tog 2-3 månader innan de har beslutat om man får ersättning eller inte. Så frustrerande!

Så, det är det som händer hemma hos oss just nu. ^_^

Hoppas att ni får en mycket underbar jul, nyår och julledighet!

Kramar,
Åsa

Det går framåt…

Diskuterar mina barn- och ungdomsböcker just nu med två riktigt duktiga personer inom skrivar- och illustrationsvärlden.

En illustratör ska eventuellt hjälpa mig med illustrationer till en barnbok som jag har skrivit. Och, den andra personen är duktig på att hjälpa författare med att strukturera upp deras scifi-böcker.

Det behövs! För jag kan varken illustrera något värst bra och jag känner att jag har fastnat med min bok.

Det känns behövligt!

Visst orkar jag bara att skriva 1-3 timmar per vecka eller inte alls. Men, det betyder mycket att inte vara ensam i mitt författarskap och att jag i sinom tid ska få fler böcker utgivna.

Min plan är att kunna överleva på min bokförsäljning och som frilansande journalist. Men det är en lång uppförsbacke dit när man är sjuk och sjukskriven.

För jag fick just reda på att min sjukskrivning har accepterats och gått igenom hos Försäkringskassan! Jippi!

Tack, gode Gud för att min läkare var så grundlig och skrev ett toppenbra och utförligt läkarintyg. Och, att hon såg hur dåligt jag fortfarande mår.

Har just nu blandad skov och det ska tydligen vara rätt farligt och dåligt. -_-

Med Socialtjänsten har de startat en utredning för att se om vi kan få hjälp av dem med familjesamtal. Detta eftersom dottern misshandlar oss psykiskt och fysiskt.

Anmälde ju henne till polisen sist hon misshandlade mig. Misshandeln skedde då med en hård och stor kopp som hon kastade rakt i ansiktet på mig. Jag har fortfarande fysiska och psykiska men efter händelsen.

Det går med andra ord framåt.

Min kortnovell

Skickade in min kortnovell i dag på engelska till The Bitchin’ Kitsch tidning i USA. Har jobbat stenhårt med min kortnovell: har haft en redaktör som har tittat på den två gånger, en korrekturläsare har rättat den, jag har rättat den mer än tio gånger, tagit bort FLERA repetitiva ord (som but, it, that, this, when, med mera).

Sist men inte minst har jag kört kortnovellen genom Grammarly, Google Docs och min skrivare. Jag har bytt font; läst den igen. Jag har läst den högt några gånger; rättat den igen, osv, osv.

Nu håller vi tummarna för att min kortnovell blir antagen!

Tyvärr får jag inte publicera min kortnovell på bloggen. Det är nämligen som så att i de flesta fall vill tidningarna att kortnoveller ska vara opublicerade sen tidigare. Därför, om jag får min kortnovell publicerad i The Bitchin’ Kitsch så kommer jag troligtvis inte kunna publicera min kortnovell på bloggen.

Men det är det värt!

Så ni läsare får tyvärr hålla er till godo med att jag har skrivit en kortnovell men inte läsa den. Däremot, OM jag får min kortnovell publicerad så kommer jag att länka till den här på bloggen. 🙂

Önska mig lycka till!

Advent

Under första advent i går gick jag, mamma och min man på julmarknad och fikade efteråt. Det var kallt men mysigt.

Under julmarknaden sprang vi in i mammas kusin och mina tremänningar. Riktigt roligt! Min tremänning har också bipolär sjukdom och hennes bror har autism. Det var så roligt att träffa dem!

Men, det blev lite stelt eftersom allt jag ville fråga mina tremänningar kändes för privat att prata om inför deras föräldrar. Jag vet ju inte hur ärliga de är om sina inre känslor med mera inför deras föräldrar. Så jag blev så tyst och kände mig otroligt fånig!

Julmarknaden var vacker och det var många fina stånd att titta och handla i från. Däremot köpte jag bara en sak: en klubba för 35kr. Klubban var till dottern som stannade hemma i dag på grund av att hon var sjuk.

I tisdags tog mormor dottern till vårdcentralsjouren och fick därefter en remiss till barnakuten på sjukhuset. Detta på grund av att dottern hade sådana bröstsmärtor.

Vi hade Guds beskydd och proverna (två EKG, lung- och hjärtröntgen, m.m.) visade att hon hade inflammation i en muskel i bröstet. En sådan lättnad! Men de satt på akuten i 12 timmar! Helt sanslöst.

Självklart förstår man ju att mer akuta fall måste få gå före, men det finns gränser för hur mycket man klarar av när man är sjuk eller pensionär.

Orsaken till att jag inte åkte var att jag har en fruktansvärd kräkhosta och min man han kunde inte följa med han heller eftersom han hade fått influensan.

Så här i efterhand känner jag mig ändå skamsen för att jag inte följde med och avlastade dotterns mormor. Men jag vet tyvärr att ingen vill se kräkningar i vården och skickar hem en, i rädsla för vinterkräksjukan.

Nu tar dottern Ipaflex 200mg var tolvte timme och det fungerar såpass bra att hon kunde gå till skolan i dag. Men mellan onsdag och fredag lät jag henne vara hemma från skolan. Hon behövde ju dels vila upp sig efter ha varit vaken i 28 timmar och ta igen sig något i och med inflammationen i muskeln.

Mormor har exakt samma åkomma som dottern. Det gör mycket ont, berättar hon och sitter i, i veckor. Trots det jobbar hon men hon får inte bära tungt. Hon tog också samma värktabletter som dottern nu tar (Ipaflex) och mormor sa att smärtan blev mycket bättre.

Dock gjorde det fortfarande ont när hon hostade.

Hoppas att dottern är såpass frisk och inte har yrsel, så hon kan rida. Hon är dåligt på att ta sig till aktiviteter. Hon tar gärna minsta möjliga utväg.

Men julmarknaden var i a f mysig och vi avslutade dagen med en kopp choklad och fikabröd. Mums!

Hoppas att ni har haft en lika bra advent som vi! Men dock inte en lika tråkig vecka som vi har haft haha!

Kramar,
Åsa

Attention

Attention är en förening för personer som har ADHD och deras anhöriga.

Efter dotterns misshandel av mig har jag bestämt mig för att vi behöver mer hjälp utifrån. Jag har en samtalskontakt på traumaenheten men det räcker inte. Hela familjen behöver få prata av oss och finna stöd i en grupp av likasinnade.

Därför tog jag kontakt med lokalföreningen för Attention.

Jag skrev i ett mail att vi i vår familj var som deltagare och medlemmar intresserade av att komma på träffar i lokalföreningen. Vi behöver tala av oss och hitta stöd i likasinnade.

Det är får tufft att vara förälder till ett våldsamt barn. Nästan dagligen utsätts vi för psykisk misshandel, hot om att bli slagna och mordhot av vår dotter. Några gånger per år blir vi misshandlade fysiskt.

Det är tufft. För tufft. Speciellt när vi är ensamma i det som sker.

Även UR.se har råd till oss närstående som har våldsamma barn med ADHD: https://www.ur.se/foraldrar/mitt-barn-far-ofta-raseriutbrott-hur-kan-jag-hjalpa-henne/

Tyvärr håller varken jag och min man med om vad psykologen säger på filmen. Istället fungerar det hos oss att jag säger att, ”Nu går jag”, så dottern får lugna ned sig i lugn och ro. Att stanna och ta grälet när hon är explosiv är ingen god idé.

Det är bättre att bara gå för att visa att jag inte accepterar hennes beteende och så att dottern får tid till att varva ned.

Dottern blir explosiv flera gånger per dag och jag är fortfarande chockad, besviken och ledsen över hur hon behandlade mig när hon misshandlade mig i fredags. Rädd är jag inte; jag är ledsen.

Orosanmälan till Socialen har också kommit in efter från att jag ringde polisen i fredags natt. Det känns tryggt. Vi behöver hjälp och stöd i det här.

I övrigt har jag gjort en egenanmälan till Lungmottagningen på sjukhuset som vi tillhör. Ingenting hjälper mot min hosta och kräkningar. Varken astmamedicin, allergitabletter eller den starkaste hostmedicinen Cocillana-Etyfin.

Jag behöver få reda på vad min dåliga hälsa beror på.

Dottern mår också inte bra fysiskt: hon har gått ned kraftigt i vikt av ADHD-medicinen och väger nu bara 41 kg. Hon är 164 cm lång, så det är mycket allvarligt.

På grund av detta har jag köpt näringsdrycker och rådfrågat en sjuksköterska. Därför att vi behövde veta hur vi ska tillreda näringsdryckerna och vilka näringsdrycker som vi behövde köpa för att hon skulle få komplett näring.

De näringsdrycker som sjuksköterskan rådde oss att köpa är Fortimel Compact Choklad och att värma dem i mikron och servera med grädde. Dottern måste dricka minst 2 stycken per dag. Stackaren.

Vi har också blivit uppringda av en annan sjuksköterska på BUP som hanterar dotterns mediciner. Vi fick också en tid nu på tisdag för att diskutera hur vi bäst kan hjälpa dottern med medicineringar.

Vi vill att hon får hjälp med hennes depression, en starkare dos av ADHD-medicineringen och får medicin mot hennes panikångest.

Önska oss gärna lycka till. Vi behöver ert stöd mer än någonsin.

Kramar,
Åsa

Misshandel

I fredags smällde det till riktigt ordentligt. Jag fick en mugg hårt kastad på mig som träffade ansiktet. Den som kastade? Min dotter. Varför? För att hon inte ville äta kvällsmål.

Tur nog träffade slaget inte mina tänder, ögon, tinning eller näsa. Muggen träffade min käke och kind. Den formade ett blaffigt blåmärke och jag oroar mig för att gå ut tillsammans med Nathalia. För jag vill inte tala om det som hände när hon är med.

För jag vill inte uppröra henne och jag förstår inte varför jag inte vill såra henne. Det är ju hon som har begått ett brott och jag har ingenting att skämmas för. Men… Hon mår så fruktansvärt dåligt för det som hänt och har hotat med att ta sitt liv två gången sen händelsen. I fredags och nu igår, söndags.

Jag vill inte att hon tar livet av sig på grund av mig. Jag vill inte att hon begår självmord alls. Oavsett vem eller vad det har att göra med.

Däremot har jag skickat en anmälan för händelsen som har skickats till Socialen. Orsaken till att jag gör det är eftersom man ska göra det, så att dottern får mycket fortare hjälp sen när hon är ung vuxen.

Vi vill inte på några sätt och vis att hon ska bli tagen av socialen. Så länge vi föräldrar uttrycker att detta inte ska ske, ska det gå bra.

Däremot vet min mamma, mina absolut bästa vänner och min man om det (för han var ju med när det hände). Detta är eftersom jag ju behöver prata av mig för att bearbeta traumat som har skett. För det är faktiskt ett trauma.

I helgen fick dottern teknologiförbud och åkte hem till mormor. Vi behövde samla oss allihopa: både vi föräldrar och vår dotter.

Min man var så rädd efter slaget att han skakade, stackaren. Jag grät hejdlöst och högljutt. Det var helt omöjligt att stoppa mig fast jag fick många kramar av min man.

En timme efter händelsen ringde jag 1177 och fick råd om hur jag skulle hantera händelsen och skadorna. Sjuksköterskan berättade att jag skulle ligga högt, lägga ett kallt förband på och kolla upp att inga tänder var lösa. Hon var också så ärlig att hon sa att hon tyckte att jag både skulle få tag på Socialen/polisen (för det skickas direkt till Socialen; polisen hanterar inte dessa fall när förövaren är under 15 år), tandläkaren och vårdcentralen.

För mina tänder behövdes se över och jag var tvungen att ta bilder på mina skador hos vårdcentralen.

Men vi berättade ingenting för mormor. Hon ville nämligen att jag skulle säga till myndigheterna att jag hade fallit. 😦 Det håller varken jag eller min man med om att jag skulle göra. För det skulle inte hjälpa vår dotter på inga sätt och vis. Vi vill ju alltid det bästa för vår dotter och dessutom måste vi föregå med ett gott exempel inför vår dotter. Hon måste lära sig både rätt och fel OCH att hennes handlingar har konsekvenser.

Stackars dottern. Stackars mig. Stackars min man. Detta är fruktansvärt jobbigt för alla inblandade.

Om ni undrar hur det kom sig att det kunde smälla till så ordentligt, är svaret: dotterns kombination ADHD, ADHD-medicinen och depression. Hon har varit våldsam sen hon var två år mot mig, så det är ingenting nytt och kan inte bara förklaras med ADHD-medicinen och depressionen.

Jag har puttats framåt över kokande vatten på spisen, jag har sparkats, blivit slagen och biten. Av min egen dotter.

Det är tufft att orka med. Men vi gör vad som helst för vår dotter.

No more mobbning

Liten uppdatering om vad som händer i mitt och våra liv just nu.

Mobbningen av dottern har upphört helt! Det är makalöst och jag är paff över hur bra skolan har hanterat detta. Jag är så glad och lättad!

Vad skolan gjorde var att de tog in eleverna som mobbade flera gånger till rektorn och skolkuratorn. Separat men även tillsammans med övriga tjejer, fick även min dotter komma in till rektorn. Ofta fick jag vara medlare när dottern inte kunde tala för sig själv och de inblandade på skolan lyssnade på mig.

På mötena fick eleverna lära sig att det är viktigt att hälsa och att bete sig civiliserat mot varandra. Livsviktiga läxor som de måste ha med sig hela livet.

Nu håller vi tummarna för att mobbningen inte kommer att starta igen. Men trots att skolan har gjort ett hästjobb mot mobbningen, anser dottern att skolan inte har gjort tillräckligt. Jag frågade henne varför hon tyckte så men hon visste inte varför.

Min hosta från helvetet har faktiskt blivit bättre av medicineringen men den är väldigt oregelbunden. Till exempel, det var min bästa väns pappas begravning i fredags. Jag fick gå och kräkas två gånger under begravningen och hostade genom nästan hela ceremonin. Bad om ursäkt efteråt till min kompis, för jag störde verkligen någonting hemskt!

Det är verkligen svårt för mig att gå någonstans för det är då som hostan blir värst.

I övrigt har dottern fått nästan alla biverkningar av sin ADHD-medicin. Värst är yrseln och illamåendet. Hon kan knappt se och hon kan inte ens stå rakt. När hon har yrsel är det viktigt att man inte kör bil, cyklar, använder tunga maskiner eller rider. Dottern rider, så hon har inte kunnat gå på ridningen på flera veckor nu.

Det positiva är att hon mår bättre nu än när hon fick åka in till akutpsyk här om veckan för självmordstankar. Det är just nu gräl mellan henne och två av sina bästa kompisar, men jag hoppas att detta inte kommer att påverka hennes hälsa. Men med tanke på att kompisarna är vad som är viktigast i hennes liv just nu, är jag beredd på det värsta men hoppas på det bästa.

Skolan går bättre för henne och det går bra för henne med privatläraren, vilket höjer dotterns självförtroende och förhoppningsvis även betyg.

Kramar,
Åsa

Hälsan

Hälsan är så viktig. Har du den kanske du tar den för givet, men har du den inte berör det ofta din hela värld. Jag är inte frisk och för mig berör min hälsa konstant.

Jag har fått tillbaka min hosta från helvetet. Den gör att jag inte kan gå till kören, inte besöka vänner eller gå ut. Jag hostar så jag kräks flera gånger per dag.

Men vi tror nu att den försämrade hälsan kan bero på allergi, astma och polyp. Jag tar därför allergitabletter varje dag och använder min astmainhalator. Det har blivit bättre faktiskt, jag kräks bara några gånger per dag nu. Istället för 5-6 gånger som det var förut.

Det är positivt och gör att jag känner mig gladare.

I dag pluggade dottern (som har ADHD, ångest och autismsymtom) på lovskolan med sin nya medicinering och hennes koncentration har blivit mycket bättre. Hon bad om hjälp av läraren, förstod förklaringar i matematiken (hör och häpna!). Hon lärde sig till och med mattetal och fyrans multiplikationstabell!

Dottern ligger annars på tredje-fjärde klass i grundskolans matematik. Hon är fjorton år och har nästan aldrig kunnat ta in när någon förklarar matematik för henne.

Det här är mycket goda nyheter!

Prover och läkarintyg

I dag träffade jag min psykolog och min läkare på Traumaenheten. hos psykologen diskuterar vi det gamla vanliga: det som händer i mitt liv just nu och de trauman jag har varit med om i mitt förflutna.

Men med läkaren diskuterade jag alla mina symptom jag har på depression och skov. Hon berättade också mina provresultat från testerna jag gjorde på vårdcentralen i fredags.

Jag har tydligen något förhöjda blodfetter och lågt blodtryck; vilket är orsaken till att jag bland annat känner mig yr. Däremot har jag inte njurproblem och diabetes! Yehoo!

Inväntar fortfarande resultatet till huruvida jag är allergisk mot katter, damm och övriga pälsdjur.

Till läkaren förklarade jag också vad Försäkringskassan förklarade för mig: att läkaren måste skriva om läkarintyget för att det ska godkännas. Har man fått avslag och skriver samma sak på det nya läkarintyget får man oftast avslag på nytt.

Det är värt att komma ihåg.

I övrigt har jag fått råd till hur jag ska hantera mina biverkningar av läkaren på Traumaenheten och läkaren på vårdcentralen berättade följande: jag har astma, polyper i näsan och allergi/er. Samtliga tre är vad som ger mig min kräkhosta.

Läkaren på Traumaenheten berättade att jag måste motionera ännu mer och äta mer frukt och grönt. Hon tyckte att jag enbart ska äta godis, dessert och snacks en dag i veckan. Helst ska jag byta ut chipsen mot popcorn. Mot inkontinens ska jag bära Tena och öva knipövningar.

Jag vill inte byta medicin trots biverkningar och både jag och läkaren ansåg att biverkningarna går att leva med. Nu kör vi på med medicineringen och ökar Lamotrigin igen som planerat, jag motionerar och äter nyttigare medan läkaren pillar på ett nytt läkarintyg.

Nu hoppas vi att allt går vägen!

%d bloggare gillar detta: