Advent

Under första advent i går gick jag, mamma och min man på julmarknad och fikade efteråt. Det var kallt men mysigt.

Under julmarknaden sprang vi in i mammas kusin och mina tremänningar. Riktigt roligt! Min tremänning har också bipolär sjukdom och hennes bror har autism. Det var så roligt att träffa dem!

Men, det blev lite stelt eftersom allt jag ville fråga mina tremänningar kändes för privat att prata om inför deras föräldrar. Jag vet ju inte hur ärliga de är om sina inre känslor med mera inför deras föräldrar. Så jag blev så tyst och kände mig otroligt fånig!

Julmarknaden var vacker och det var många fina stånd att titta och handla i från. Däremot köpte jag bara en sak: en klubba för 35kr. Klubban var till dottern som stannade hemma i dag på grund av att hon var sjuk.

I tisdags tog mormor dottern till vårdcentralsjouren och fick därefter en remiss till barnakuten på sjukhuset. Detta på grund av att dottern hade sådana bröstsmärtor.

Vi hade Guds beskydd och proverna (två EKG, lung- och hjärtröntgen, m.m.) visade att hon hade inflammation i en muskel i bröstet. En sådan lättnad! Men de satt på akuten i 12 timmar! Helt sanslöst.

Självklart förstår man ju att mer akuta fall måste få gå före, men det finns gränser för hur mycket man klarar av när man är sjuk eller pensionär.

Orsaken till att jag inte åkte var att jag har en fruktansvärd kräkhosta och min man han kunde inte följa med han heller eftersom han hade fått influensan.

Så här i efterhand känner jag mig ändå skamsen för att jag inte följde med och avlastade dotterns mormor. Men jag vet tyvärr att ingen vill se kräkningar i vården och skickar hem en, i rädsla för vinterkräksjukan.

Nu tar dottern Ipaflex 200mg var tolvte timme och det fungerar såpass bra att hon kunde gå till skolan i dag. Men mellan onsdag och fredag lät jag henne vara hemma från skolan. Hon behövde ju dels vila upp sig efter ha varit vaken i 28 timmar och ta igen sig något i och med inflammationen i muskeln.

Mormor har exakt samma åkomma som dottern. Det gör mycket ont, berättar hon och sitter i, i veckor. Trots det jobbar hon men hon får inte bära tungt. Hon tog också samma värktabletter som dottern nu tar (Ipaflex) och mormor sa att smärtan blev mycket bättre.

Dock gjorde det fortfarande ont när hon hostade.

Hoppas att dottern är såpass frisk och inte har yrsel, så hon kan rida. Hon är dåligt på att ta sig till aktiviteter. Hon tar gärna minsta möjliga utväg.

Men julmarknaden var i a f mysig och vi avslutade dagen med en kopp choklad och fikabröd. Mums!

Hoppas att ni har haft en lika bra advent som vi! Men dock inte en lika tråkig vecka som vi har haft haha!

Kramar,
Åsa

Attention

Attention är en förening för personer som har ADHD och deras anhöriga.

Efter dotterns misshandel av mig har jag bestämt mig för att vi behöver mer hjälp utifrån. Jag har en samtalskontakt på traumaenheten men det räcker inte. Hela familjen behöver få prata av oss och finna stöd i en grupp av likasinnade.

Därför tog jag kontakt med lokalföreningen för Attention.

Jag skrev i ett mail att vi i vår familj var som deltagare och medlemmar intresserade av att komma på träffar i lokalföreningen. Vi behöver tala av oss och hitta stöd i likasinnade.

Det är får tufft att vara förälder till ett våldsamt barn. Nästan dagligen utsätts vi för psykisk misshandel, hot om att bli slagna och mordhot av vår dotter. Några gånger per år blir vi misshandlade fysiskt.

Det är tufft. För tufft. Speciellt när vi är ensamma i det som sker.

Även UR.se har råd till oss närstående som har våldsamma barn med ADHD: https://www.ur.se/foraldrar/mitt-barn-far-ofta-raseriutbrott-hur-kan-jag-hjalpa-henne/

Tyvärr håller varken jag och min man med om vad psykologen säger på filmen. Istället fungerar det hos oss att jag säger att, ”Nu går jag”, så dottern får lugna ned sig i lugn och ro. Att stanna och ta grälet när hon är explosiv är ingen god idé.

Det är bättre att bara gå för att visa att jag inte accepterar hennes beteende och så att dottern får tid till att varva ned.

Dottern blir explosiv flera gånger per dag och jag är fortfarande chockad, besviken och ledsen över hur hon behandlade mig när hon misshandlade mig i fredags. Rädd är jag inte; jag är ledsen.

Orosanmälan till Socialen har också kommit in efter från att jag ringde polisen i fredags natt. Det känns tryggt. Vi behöver hjälp och stöd i det här.

I övrigt har jag gjort en egenanmälan till Lungmottagningen på sjukhuset som vi tillhör. Ingenting hjälper mot min hosta och kräkningar. Varken astmamedicin, allergitabletter eller den starkaste hostmedicinen Cocillana-Etyfin.

Jag behöver få reda på vad min dåliga hälsa beror på.

Dottern mår också inte bra fysiskt: hon har gått ned kraftigt i vikt av ADHD-medicinen och väger nu bara 41 kg. Hon är 164 cm lång, så det är mycket allvarligt.

På grund av detta har jag köpt näringsdrycker och rådfrågat en sjuksköterska. Därför att vi behövde veta hur vi ska tillreda näringsdryckerna och vilka näringsdrycker som vi behövde köpa för att hon skulle få komplett näring.

De näringsdrycker som sjuksköterskan rådde oss att köpa är Fortimel Compact Choklad och att värma dem i mikron och servera med grädde. Dottern måste dricka minst 2 stycken per dag. Stackaren.

Vi har också blivit uppringda av en annan sjuksköterska på BUP som hanterar dotterns mediciner. Vi fick också en tid nu på tisdag för att diskutera hur vi bäst kan hjälpa dottern med medicineringar.

Vi vill att hon får hjälp med hennes depression, en starkare dos av ADHD-medicineringen och får medicin mot hennes panikångest.

Önska oss gärna lycka till. Vi behöver ert stöd mer än någonsin.

Kramar,
Åsa

Misshandel

I fredags smällde det till riktigt ordentligt. Jag fick en mugg hårt kastad på mig som träffade ansiktet. Den som kastade? Min dotter. Varför? För att hon inte ville äta kvällsmål.

Tur nog träffade slaget inte mina tänder, ögon, tinning eller näsa. Muggen träffade min käke och kind. Den formade ett blaffigt blåmärke och jag oroar mig för att gå ut tillsammans med Nathalia. För jag vill inte tala om det som hände när hon är med.

För jag vill inte uppröra henne och jag förstår inte varför jag inte vill såra henne. Det är ju hon som har begått ett brott och jag har ingenting att skämmas för. Men… Hon mår så fruktansvärt dåligt för det som hänt och har hotat med att ta sitt liv två gången sen händelsen. I fredags och nu igår, söndags.

Jag vill inte att hon tar livet av sig på grund av mig. Jag vill inte att hon begår självmord alls. Oavsett vem eller vad det har att göra med.

Däremot har jag skickat en anmälan för händelsen som har skickats till Socialen. Orsaken till att jag gör det är eftersom man ska göra det, så att dottern får mycket fortare hjälp sen när hon är ung vuxen.

Vi vill inte på några sätt och vis att hon ska bli tagen av socialen. Så länge vi föräldrar uttrycker att detta inte ska ske, ska det gå bra.

Däremot vet min mamma, mina absolut bästa vänner och min man om det (för han var ju med när det hände). Detta är eftersom jag ju behöver prata av mig för att bearbeta traumat som har skett. För det är faktiskt ett trauma.

I helgen fick dottern teknologiförbud och åkte hem till mormor. Vi behövde samla oss allihopa: både vi föräldrar och vår dotter.

Min man var så rädd efter slaget att han skakade, stackaren. Jag grät hejdlöst och högljutt. Det var helt omöjligt att stoppa mig fast jag fick många kramar av min man.

En timme efter händelsen ringde jag 1177 och fick råd om hur jag skulle hantera händelsen och skadorna. Sjuksköterskan berättade att jag skulle ligga högt, lägga ett kallt förband på och kolla upp att inga tänder var lösa. Hon var också så ärlig att hon sa att hon tyckte att jag både skulle få tag på Socialen/polisen (för det skickas direkt till Socialen; polisen hanterar inte dessa fall när förövaren är under 15 år), tandläkaren och vårdcentralen.

För mina tänder behövdes se över och jag var tvungen att ta bilder på mina skador hos vårdcentralen.

Men vi berättade ingenting för mormor. Hon ville nämligen att jag skulle säga till myndigheterna att jag hade fallit. 😦 Det håller varken jag eller min man med om att jag skulle göra. För det skulle inte hjälpa vår dotter på inga sätt och vis. Vi vill ju alltid det bästa för vår dotter och dessutom måste vi föregå med ett gott exempel inför vår dotter. Hon måste lära sig både rätt och fel OCH att hennes handlingar har konsekvenser.

Stackars dottern. Stackars mig. Stackars min man. Detta är fruktansvärt jobbigt för alla inblandade.

Om ni undrar hur det kom sig att det kunde smälla till så ordentligt, är svaret: dotterns kombination ADHD, ADHD-medicinen och depression. Hon har varit våldsam sen hon var två år mot mig, så det är ingenting nytt och kan inte bara förklaras med ADHD-medicinen och depressionen.

Jag har puttats framåt över kokande vatten på spisen, jag har sparkats, blivit slagen och biten. Av min egen dotter.

Det är tufft att orka med. Men vi gör vad som helst för vår dotter.

No more mobbning

Liten uppdatering om vad som händer i mitt och våra liv just nu.

Mobbningen av dottern har upphört helt! Det är makalöst och jag är paff över hur bra skolan har hanterat detta. Jag är så glad och lättad!

Vad skolan gjorde var att de tog in eleverna som mobbade flera gånger till rektorn och skolkuratorn. Separat men även tillsammans med övriga tjejer, fick även min dotter komma in till rektorn. Ofta fick jag vara medlare när dottern inte kunde tala för sig själv och de inblandade på skolan lyssnade på mig.

På mötena fick eleverna lära sig att det är viktigt att hälsa och att bete sig civiliserat mot varandra. Livsviktiga läxor som de måste ha med sig hela livet.

Nu håller vi tummarna för att mobbningen inte kommer att starta igen. Men trots att skolan har gjort ett hästjobb mot mobbningen, anser dottern att skolan inte har gjort tillräckligt. Jag frågade henne varför hon tyckte så men hon visste inte varför.

Min hosta från helvetet har faktiskt blivit bättre av medicineringen men den är väldigt oregelbunden. Till exempel, det var min bästa väns pappas begravning i fredags. Jag fick gå och kräkas två gånger under begravningen och hostade genom nästan hela ceremonin. Bad om ursäkt efteråt till min kompis, för jag störde verkligen någonting hemskt!

Det är verkligen svårt för mig att gå någonstans för det är då som hostan blir värst.

I övrigt har dottern fått nästan alla biverkningar av sin ADHD-medicin. Värst är yrseln och illamåendet. Hon kan knappt se och hon kan inte ens stå rakt. När hon har yrsel är det viktigt att man inte kör bil, cyklar, använder tunga maskiner eller rider. Dottern rider, så hon har inte kunnat gå på ridningen på flera veckor nu.

Det positiva är att hon mår bättre nu än när hon fick åka in till akutpsyk här om veckan för självmordstankar. Det är just nu gräl mellan henne och två av sina bästa kompisar, men jag hoppas att detta inte kommer att påverka hennes hälsa. Men med tanke på att kompisarna är vad som är viktigast i hennes liv just nu, är jag beredd på det värsta men hoppas på det bästa.

Skolan går bättre för henne och det går bra för henne med privatläraren, vilket höjer dotterns självförtroende och förhoppningsvis även betyg.

Kramar,
Åsa

Hälsan

Hälsan är så viktig. Har du den kanske du tar den för givet, men har du den inte berör det ofta din hela värld. Jag är inte frisk och för mig berör min hälsa konstant.

Jag har fått tillbaka min hosta från helvetet. Den gör att jag inte kan gå till kören, inte besöka vänner eller gå ut. Jag hostar så jag kräks flera gånger per dag.

Men vi tror nu att den försämrade hälsan kan bero på allergi, astma och polyp. Jag tar därför allergitabletter varje dag och använder min astmainhalator. Det har blivit bättre faktiskt, jag kräks bara några gånger per dag nu. Istället för 5-6 gånger som det var förut.

Det är positivt och gör att jag känner mig gladare.

I dag pluggade dottern (som har ADHD, ångest och autismsymtom) på lovskolan med sin nya medicinering och hennes koncentration har blivit mycket bättre. Hon bad om hjälp av läraren, förstod förklaringar i matematiken (hör och häpna!). Hon lärde sig till och med mattetal och fyrans multiplikationstabell!

Dottern ligger annars på tredje-fjärde klass i grundskolans matematik. Hon är fjorton år och har nästan aldrig kunnat ta in när någon förklarar matematik för henne.

Det här är mycket goda nyheter!

Prover och läkarintyg

I dag träffade jag min psykolog och min läkare på Traumaenheten. hos psykologen diskuterar vi det gamla vanliga: det som händer i mitt liv just nu och de trauman jag har varit med om i mitt förflutna.

Men med läkaren diskuterade jag alla mina symptom jag har på depression och skov. Hon berättade också mina provresultat från testerna jag gjorde på vårdcentralen i fredags.

Jag har tydligen något förhöjda blodfetter och lågt blodtryck; vilket är orsaken till att jag bland annat känner mig yr. Däremot har jag inte njurproblem och diabetes! Yehoo!

Inväntar fortfarande resultatet till huruvida jag är allergisk mot katter, damm och övriga pälsdjur.

Till läkaren förklarade jag också vad Försäkringskassan förklarade för mig: att läkaren måste skriva om läkarintyget för att det ska godkännas. Har man fått avslag och skriver samma sak på det nya läkarintyget får man oftast avslag på nytt.

Det är värt att komma ihåg.

I övrigt har jag fått råd till hur jag ska hantera mina biverkningar av läkaren på Traumaenheten och läkaren på vårdcentralen berättade följande: jag har astma, polyper i näsan och allergi/er. Samtliga tre är vad som ger mig min kräkhosta.

Läkaren på Traumaenheten berättade att jag måste motionera ännu mer och äta mer frukt och grönt. Hon tyckte att jag enbart ska äta godis, dessert och snacks en dag i veckan. Helst ska jag byta ut chipsen mot popcorn. Mot inkontinens ska jag bära Tena och öva knipövningar.

Jag vill inte byta medicin trots biverkningar och både jag och läkaren ansåg att biverkningarna går att leva med. Nu kör vi på med medicineringen och ökar Lamotrigin igen som planerat, jag motionerar och äter nyttigare medan läkaren pillar på ett nytt läkarintyg.

Nu hoppas vi att allt går vägen!

Biverkningar

I morgon ska jag testa mig på vårdcentralen för Diabetes Mellitus. Jag dricker mycket vatten, jag kissar mycket och har övriga symtom likaså.

Varför?

Jo, det är en vanlig biverkning av antimani-medicinen som jag tar, Aripiprazol.

Jag vet inte om jag har diabetes eller inte, men jag vet i alla fall att jag har fått inkontinens, kisstopp (förutom nu), håravfall, viktminskning och yrsel av medicinen. I går kändes det som om jag föll ned i ett hål när jag tömde diskmaskinen och jag höll på att svimma.

Jätteroligt…

Plötslig död är också en biverkning av just den medicinen och av medicinen Lergigan, som jag också tar. Men tur är känner jag inte av den biverkningen. Dock, har jag skrivit mitt testamente bara för att vara på den säkra sidan.

Det känns skönt att veta att allt jag lämnar efter mig kommer att vara ordnat, om någonting skulle hända mig.

För det är så här det är för många oss som tar mediciner: vi kan dö, på ett eller annat sätt och vi riskerar att få biverkningar. Vissa dör av överkonsumtion, i kombination med alkohol eller i och med att plötslig död finns som biverkning på läkemedlet.

Dock, är just medicinen livsviktig för mig. Jag skulle kunna dö om jag inte tog den. Det är lite som ett vågspel: man kan dö om man tar medicinen och man skulle kunna dö om man inte tar den.

Hur skulle jag då kunna dö av att vara bipolär: jo, jag är bipolär typ 1, det innebär att i mitt fall skulle jag få utdragna psykoser under flera gånger av mitt liv om jag inte tog min medicin. Men även bipolär typ 2 kan få psykos.

Psykoser är farliga, man vet inte vad man gör egentligen när man har en psykos. Man kan bli en fara för sig själv, men inte alla blir det. Jag t.ex. stod mitt i vägen under en psykos och stannade bilar…

Psykoser är i sig inte bra för hjärnan heller har min läkare berättat för mig. Det är därför bäst om jag tar min medicin. Speciellt om jag vill leva ett, mer eller mindre, normalt liv med jobb, vänner och familj.

Bipolär

Denna vecka har varit mycket produktiv: jag har sökt jobb, letat artikelidéer, lämnat in tonvis med intyg till Alfakassan (helt seriöst, ska det verkligen vara så här komplicerat att få ut någonting?!), jag har gått igenom sju högar med papper, gjort alla saker på att-göra-listan för denna veckan, skrivit ett testamente, deltagit på webbinar på Arbetsförmedlingen, osv osv.

I morse kunde jag inte ens komma upp ur sängen.

Det är så roligt att vara bipolär! Ena delen av veckan har jag hypomani och får mycket gjort. Andra dagen kan jag inte ens gå upp ur sängen.

Min medicinering hjälper dock mycket men den tar inte bort alla mina symptom; för det kan den inte. Jag tar stabiliserande medicin: Aripiprazol (säg det snabbt tio gånger!) och Lamotrigin.

Dessa två juveler till tabletter gör att jag kan leva ett liv hemma bland nära och kära, istället för att ha psykoser och leva på psyk. Tar jag nämligen inte min Aripiprazol får jag psykoser så jag är mycket noggrann med den.

Tidigare fick jag så kraftig hypomani att jag hade svårt att sova minst tre gånger i veckan. Då höjde min läkare min dos av Aripiprazol och jag mådde mycket bättre. Nu kan jag sova om nätterna!

Lamotrigin kontrollerar istället min bipolära depression och gör att jag inte sover minst 18 timmar per dag. Just nu håller jag och läkaren på att öka doseringen av Lamotrigin och därmed ska mina depressioner bli lättare att hantera. Vi håller tummarna för det!

Innan jag tog Aripiprazol tog jag Olanzapin, men eftersom jag gick upp kraftigt i vikt av medicineringen och fick biverkningar som rastlös i benen (försök att sova med det! lol) samt trötthet, så var det dags för en förändring. Min anti-mani och stabiliserande medicin är den som jag förlitar mig mest på, så att byta medicin var någonting jag var riktigt rädd för att göra.

Men det gick ju bra!

Men det är så här när man är bipolär: det är ett evigt pillande med mediciner: dos, vilken vi ska ta, biverkningar, hälsokontroller så medicinen inte gör oss sjuka, osv. Den medicin jag tar nu kan få din hud at ramla av om du påbörjar medicinen för fort och en annan medicin kan öka dina kroppsfetter så du måste ta blodprov.

Fun stuff!

Men medicinerna gör att jag kan leva ett friare liv utan att sitta frihetsberövad inne på psyk. Trots biverkningar och ett evigt passande på medicineringen som vips en dag kan få för sig att inte fungera som det ska (som t.ex. Olanzapin gjorde för mig) och man måste byta. Men det kan också sluta fungera helt så man får en till psykos.

Därför har vi i min familj en backup-plan för om jag skulle få en psykos. Vi vet att den börjar med att jag anklagar min man för incest, sen tidigare psykoser. Därför ska min familj direkt ringa efter en ambulans eller skjutsa in mig till psyk. På psyk ska de be att jag får en Olanzapinspruta.

Olanzapinsprutor är roliga… De är ett rent helvete att blanda ihop för personalen, ge till en mer än motvillig patient (för mig krävde det att sex personer höll ned mig och en person stack mig med sprutan) och därefter kom biverkningarna… Jag bet så hårt i käken att jag bet mig sönder och samman i munnen och jag kunde inte få upp käkarna, hur mycket jag en försökte.

Personalen förklarade att det var en biverkning av Olanzapin och fick ge mig två tabletter mot dem. Först då kunde jag öppna käkarna men insidan av mina kinder, som hade suttit i kläm mellan mina käkar, var helt söndertrasade.

Hur är det annars att leva med att vara bipolär? För mig innebär det att stadigt ta min medicinering och att ha bra kontakt med min läkare. Minfamilj måste också veta vad de ska göra om jag skulle bli för sjuk för att ta mina tabletter och vad de ska göra om jag skulle få en till psykos. Jag måste också undvika stress så mycket jag kan eftersom detta inte är bra för mig.

Jag måste arbeta förebyggande för att ha ett så normalt liv som möjligt.

Är du själv bipolär eller känner du någon som är det? Hur är era liv?

Gästinlägg av Sara

Här kommer ett riktigt bra gästinlägg från Sara som bloggar på www.enokejsara.se

Medan mina depressioner har med trauma och bipoläritet att göra har hennes depressioner en helt annan bakgrund. Detta är mycket viktigt att poängtera!

Vi kan alla få depression, det behöver inte bero på att man har varit med om någonting dåligt. Här är Saras gästinlägg:

Deprimerad fast man har allt?

Jag har inte varit med om något trauma. Jag har glidit genom livet ganska oförstörd. När jag växte upp hade jag föräldrar som älskade mig, jag hade vänner, jag hade pojkvänner. Jag har aldrig blivit riktigt illa behandlad av någon som står mig nära. 

Sen snart 20 år tillbaka lever jag med min själsfrände; han som inte bara är fin att titta på utan även är det snällaste som går i ett par skor. Jag har två fantastiska ungar som det går bra för. Vi har det bra ekonomiskt, med både hus, bil och husvagn. 

Jag har en bra arbetsgivare och en rik fritid där jag får utlopp för min kreativitet. Jag har vänner som jag vet tycker om mig. 

Och ändå. Lik förbannat så blir jag kidnappad av de här jäkla depressions-demonerna med jämna mellanrum. Ändå sitter jag här med utmattningssyndrom. Jag som har ”allt” – hur har jag mage att må dåligt?? Jag har fått frågan några gånger genom åren; hur kan jag vara deprimerad, jag som har det så bra?

Ja, jag har inga svar… Jag vill bara få sagt just det att depressioner inte enbart uppstår efter en tragisk händelse eller på grund av att man lever ett kaotiskt liv. Däremot är det så att vissa personer förmodligen är mer mottagliga och därmed har lättare att falla in i en depression och dit hör väl jag. På samma sätt finns det de som går igenom ohyggliga händelser och faktiskt inte blir deprimerade (icke att blanda ihop med sorg som ju är något helt annat).

Alla har vi våra ryggsäckar att bära, fyllda med våra bakgrunder och erfarenheter. Vi är alla olika starka och orkar därmed bära olika tungt. Våra ryggsäckar väger också olika. Vissa skuttar fram genom livet med en väldigt lätt ryggsäck, och för dessa personer gör det inte så mycket om det då och då fylls på med en extra tung sten. Lite jobbigare att bära på, javisst, men ändå fullt hanterbart. Andras ryggsäckar är redan så tunga och överfyllda att det räcker med bara en liten extra börda, då knäar de och faller ihop. Med det sagt; var ödmjuk mot din omgivning, för du kan aldrig fullt ut veta vad som finns i dina medmänniskors ryggsäckar ♥


Kila gärna in och följ Saras blogg: både hon och hennes blogg är toppen!

%d bloggare gillar detta: