Specialpedagogen idag

I dag har vi möte med specialpedagogen på dotterns skola. Då ska vi ta upp sju stycken punkter. Dottern har diagnosticerats med ADD, grav ångest och depression.

Hon ska också utredas igen för autism på BUP, eftersom hon hade samtliga symtom men ett av de viktigaste symtomen var inte tillräckligt starkt för att hon skulle få en diagnos.

Hos specialpedagogen ska vi diskutera följande:

  1. Om dottern ska få sitta längst bak istället. På grund av hennes sociala ångest, så hon kan arbeta bättre i klassrummet.

  2. Dottern behöver utredas för dyskalkyli på grund av att hon alltid har haft enorma svårigheter i matten. Hon ligger på en mellanstadienivå i matten, men övriga elever i hennes årskurs studerar på 8:ans nivå på högstadiet!

    Har tjatat mig blodig att hon ska utredas för dyskalkyli och skolan nickar, ”visst det ska vi göra!” Sen faller det ändå genom stolarna. Suck!

  3. Har pratat med BUP och de vill att skolan ska koppla in en extralärare som stöttar Nathalia i skolarbetet (på skoltid).

    Så detta kämpar jag också med, men här tror jag tyvärr att uppförsbacken kommer att bli för brant och att skolan kommer att säga att de har för lite resurser till en extralärare. Trots att dottern verkligen behöver det!

  4. Jag vill också veta hur skolan bäst ska kunna möta dottern på lektionerna så att hon antecknar och lyssnar på läraren. Just nu ritar hon enbart med AirPods i öronen.

  5. Efter att ha pratat med dotterns kurator så undrar hon hur skolan ska möta dotterns grava ångest på bästa sätt. Dottern vill inte gå till skolan för att hon mår så dåligt och för att hon känner av sin panikångest hela tiden i skolan och på bussen.

    Hon kämpar någonting fruktansvärt med hennes ångest! Vi som vuxna måste kunna hjälpa henne. det är inte menat att hon ska kämpa så mycket ensam.

  6. Dottern behöver få ett ledigt rum som hon kan gå till när hon får en panikångest så att hon bara sitter och skakar av rädsla. Vilorummet på skolan är ofta fullt och är inte enskilt.

    Så dottern vill inte gå till vilorummet. Dottern har också inget förtroende för någon vuxen på skolan så dit kan hon inte heller vända sig när hon får panikångest.

    Skolan har testat att ge dottern ett ledigt klassrum att gå in i. Men det har inte heller hjälpt eftersom klassrummen fort fylls på med övriga elever, så dottern hinner aldrig att samla sig.

  7. Vi skulle också behöva ha ett så kallat SIP-möte med bland annat skolan och BUP. Detta eftersom vi behöver hjälp med att samordna samtliga av dotterns kontakter inom läkarvård och kommun.

    Just nu har vi över tjugo olika instanser som jag råddar och arrangerar för dottern och det kommer endast att bli fler av dem.

Specialpedagogmötet kommer antingen att bli långt eller kommer att behöva delas upp två-tre möten. Men nu kanske du undrar vad SIP är för någonting?

SIP står för Samordnad Individuell Plan och innebär att de flesta statliga kontakter som du har samordnas åt dig. Ditt barn får en egen plan och du får stöd i planeringen. Annars får vi som föräldrar rådda i detta själva. Det är inte ovanligt att det blir över 40 kontakter att rodda mellan så SIP är ovärderligt!

Här kan du läsa mer om SIP och se om det är någonting för dig.

Hälsan

Nu börjar vi äntligen att komma någonstans angående min dåliga fysiska hälsa.

Har ju hostat så jag kräkts i ett års tid nu. Speciellt illa har det varit på kvällen då magen är som fullast. Sjukvården har inte förstått vad mina problem har berott på.

Nu vet i alla fall jag vad det beror på och akutpsyk.

Men i ett års tid har jag fått höra att mina symtom inte beror på min medicinering, trots att de startade när jag började att ta Lamotrigin.

Japp, jag skrev Lamotrigin! Medicinen som jag har varit så positiv till! Medicinen som gjort att jag inte sover nästan hela dygnet.

Det började med utslag och klåda över hela kroppen när jag startade med Lamotrigin för ett år sedan. Därefter blev det svårare att andas. Det kändes som om jag inte hade lika fria luftvägar längre.

Jag kände mig yr, hade lågt blodtryck och fick svullna, röda och varma kinder. Sen kom hostningarna och kräkningarna när vi höjde dosen Lamotrigin från 200mg till 300mg. Tjuff! Så kunde jag inte sova ut på nätterna (och dagarna) längre eftersom jag hostade så mycket.

Att gå ut var också hemskt eftersom tja… vem gillar att kräkas offentligt, liksom. Vem vill vara med någon som kräks, annat än de absolut närmaste?

Dessutom har jag fått borsta tänderna, ta flourtabletter och salivstimulerande tabletter flera gånger per dag för att klara tänderna. Dessutom fick jag ta Omeprazol varje morgon för att halsen inte skulle frätas sönder pga magsyran.

Men istället för att läkarna skulle koppla ihop min dåliga hälsa med Lamotriginet så testade de alla möjliga andra knasigheter.

De sa att mina andningssvårigheter berodde på astma. När jag kom till astmasjuksköterskan och fick göra samtliga tester, konstaterade hon att jag inte hade astma. Men ändå(!) skickades jag till en läkare ett par månader efteråt för att diskutera min astma!

Herre Gud…

De sa att mina hostningar berodde på polyper i näsan, så jag har fått en tid till Öron, Näsa, Mun-kliniken.

De sa att mina kräkningar berodde på en dålig reflux så vården sa att jag skulle ta Omeprazol. Det hjälpte inte alls med kräkningarna, annat än med att minska mjölksyran.

De sa att mina utslag och klåda berodde på eksem och jag skulle därmed använda en salva.

Gisses…

För vad handlade allt egentligen om? Vad var det för fel på mig?

Jo, jag är allergisk mot Lamotrigin.

Tur nog var det en sjuksköterska som kom på hur det låg till på akutpsyk på sjukhuset. Hon berättade också att det inte är helt ovanligt att man kräks när man hostar så mycket och så kraftigt som jag gör. Eftersom hostningar och kräkningar görs av samma reflexer.

Varför kunde ingen ha talat om detta för mig för ETT ÅR SEDAN.

Är det bara jag som känner att jag hade hunnit dö av min allergi och andningssvårigheter innan läkarna förstod vad det handlade om…

Akutpsyk och Traumaenheten ringde min traumaläkare akut men jag har ännu inte hört av henne. Jag har däremot fått stränga uppmaningar om att inte ändra i min medicinering tills jag har talat med min läkare.

Detta eftersom man kan behöva vänja sig av med Lamotrigin sakta och under en lång tid.

Men… Jag ändrade min dos i alla fall. Från 300mg till 200mg. Vips så var iaf kräkningarna borta och jag blir endast något så där lite hostig när jag blir torr i munnen. Men andningsproblemen med mera, är kvar.

Jag tappar hakan över så mycket bättre jag mår! Tänkt att jag har haft mina hostkräkningar i ett halvår och bland annat mina andningssvårigheter ett helt år nu! Det är ju helt skamlöst.

Så får vi se nu vad läkaren säger nu när hon ringer. Oavsett vad så kommer jag att stå på mig; jag tänker inte fortsätta med Lamotrigin.

Tårar

Igår var en bra dag och jag hostade bara så att jag kräktes en gång. Okej, det var på bussen det hände, men förutom det…

Dottern skulle till sin kurator på vårdcentralen igår Kl. 15. Väl där diskuterade vi en fortsatt planering med BUP och skolan, för att vi ska hjälpa dottern på bästa sätt. Så att vi ska kunna avlasta dottern i hennes kamp.

Hon har det för tufft.

Hennes ångest känner hon utav hela tiden och speciellt hennes sociala fobi. Hon får kämpa i skolan och allt hon bara vill är att stanna hemma med oss föräldrar.

Jag får hjälpa henne mycket och det tar mycket energi också för mig eftersom jag själv inte mår bra med depression, utmattningssyndrom, PTSD, ångest och bipolär sjukdom typ 1. Sover när dottern inte är hemma och när hon sover, så jag får knappt någon egen tid eller är vaken så mycket om dagarna.

När jag är vaken kämpar jag. Hårt.

På morgonen väcker jag dottern, lagar frukost och hjälper henne i väg till skolan. Därefter går jag och lägger mig igen. När hon kommer hem ser jag till att hon äter (dottern gick ned till 40 kg när hon tog ADHD-medicinen; hon fick sluta att ta medicinen och koncentrera sig på att gå upp i vikt).

(Min dotter har potentiell autism – har alla symptom men inte fått en diagnos än. Hon har diagnosticerats med ADD, ångest och depression).

Sen umgås jag med henne, hjälper henne med skolan, lagar middag, mellis, ger henne näringsdrycker, hjälper henne med hennes sjukgymnastik. Hon behöver också hjälp med att göra sig i ordning på kvällen och att jag sitter med henne tills hon har somnat.

Dessutom har hon en mängd möten både varje vecka och månad, besök hos sjukgymnasten, kuratorn, BUP, skolan, läkare på BUP men också på vårdcentralen, specialpedagogen, ortopeden, röntgen, läkare på sjukhuset för ryggen… Och så vidare.

Mitt uppe i allt mår jag inte själv bra. Men jag ger allt till min dotter, gör verkligen allt för henne med ett stort brett leende på läpparna. Hon är mitt allt. Jag älskar henne så mycket.

Så satt hon där igår och sa till kuratorn att hon ville ta sitt liv.

Bryter ihop nu när jag skriver detta. Tårarna bara flödar ned för kinderna. Jag är så rädd för att förlora henne. Livrädd.

Det är tufft just nu. För oss båda.

Min dotter är bara 14 år och fyller 15 nu i februari. Så låt oss avbryta med någonting positivt.

I present önskar sig dottern en ny garderob eftersom hennes förra är trasig och för liten för hennes alla kläder. Hon önskar sig en skateboard, Sleigh-leksaker, saker till hennes mobil och hål i öronen.

I dag ska vi därför till en juvelerare för att ta hål i öronen. Dottern tog hål hos tjejen som jobbar där förra gången hon tog hål (i öronen), och innan de växte igen för att dottern inte hade tålamod att vänta.

Tjejen är så trevlig och dottern har förtroende för henne. Detta ser vi fram emot!

Ha det så bra!

Kram,
Åsa

Befriad från utmattningssyndrom?

Går det att bli befriad från utmattningssyndrom och att se att till att det aldrig kommer igen?

Just nu tampas jag med ett utmattningssyndrom och har haft fem utmattningssyndrom totalt. Än så länge i mitt liv.

Utmattningssyndrom kan se olika ut för varje individ som har det men för mig har jag mig känt helt letargisk. Oförmögen till att ens ta ut soporna. Oförmögen till att jobba över huvud taget hur mycket än försöker. Ljudkänslighet och stressintolerans kom också som ett brev på posten.

Innan mitt senaste utmattningssyndrom jobbade jag på företaget i 80-100 timmar i veckan. Dessförinnan hade jag jobbat för ett företag heltid, samtidigt som jag startade upp företaget vid sidan av… Samtidigt som jag skaffade körkort och planerade mitt eget bröllop helt själv… Samtidigt som vi renoverade och sålde vår första lägenhet…

Jag gick in i väggen så det smällde om det.

Det skedde när jag höll på och slet upp den trasiga golvmattan i köket. Jag mådde plötsligt kraftigt illa och gick till toaletten. Min man följde turligt nog efter mig, oroad som han var. För där i badrummet svimmade jag och slog huvudet hårt i badkarskanten.

Ambulanspersonalen kom och tog mig till en jourvårdcentral. Där fick jag träffa en trevlig läkare som gav mig domedagsprofetian: utmattningssyndrom.

Jag kunde inte ta hand om hus och hem. Mitt eget barn. Min egna relation med min man. Kunde inte ens ta mig ur sängen. Min man, vänner och våra föräldrar fick rycka in tills jag orkade laga mat och ta hand om vår dotter igen.

Allt jag fick och kunde göra var att ligga i sängen.

Därefter var det svårt att återgå till arbetet och jag har kämpat med låg energi, letargi och social utmattning ända sen dess.


När jag mådde något bättre läste jag på om vad utmattningssyndrom är för någonting. Jag läste studier som visade att ett utmattningssyndrom påverkar hjärnan i minst åtta år efteråt och att man kan förlora behärskandet av 25% av hjärnan.

Det är därför man mår så dåligt under en lång tid efter att man har fått utmattningssyndrom. Men allt detta går tydligen att arbeta upp igen.


Så vad rekommenderar specialister då hur man blir befriad från utmattningssyndrom? För ingenting är ju omöjligt! Eller?

Först och främst vill jag poängtera att jag inte på något sätt och vis är varken en kurator, psykolog eller läkare. Detta jag skildrar är bara min egna långa resa till tillfrisknande från utmattningssyndrom.

Om min resa kan hjälpa någon person som har drabbats av utmattningssyndrom, skulle det betyda allt för mig. Och, förhoppningsvis för dig också.

Så hur skulle man kunna bli befriad från utmattningssyndrom?

Kati Morton (amerikansk specialist på utmattningssyndrom och legitimerad psykolog) menar på att vi kan få utmattningssyndrom när vi investerar mer i våra jobb än vad vi får ut av det.

Hon vill också att vi ska komma till roten av vad som har gett oss utmattningssyndrom.

Det innebär att vi (i alla fall jag) tvingades till att stanna upp och ställa mig själv några tuffa frågor:

  1. Min första fråga var att fråga mig själv vad mina mål var innan jag fick utmattningssyndrom.
  2. Var dessa mål realistiska?
  3. Vad hade varit bättre mål (som är anpassade efter både din egen kapacitet och hur marknaden ser ut)?
  4. Hur ska du lyckas med dina (bättre) mål?
  5. Varför arbetar du med det du arbetar med?

Mina svar:
1. För mig var mina mål totalt orealistiska! Jag skulle tjäna 37 000kr i månaden som journalist, bli utgiven av ett förlag OCH tjäna så bra på böckerna jag skrev att jag (och mina ättlingar) kunde leva resten av mitt liv på royalties. Jo, tjena…

2. Ett stort nej, mina mål var verkligen inte realistiska!

3. Bättre mål för mig hade varit:
Att helt enkelt fokusera på att författa texter och sälja in dem till min målgrupp
Skaffa bra hjälp: Någon som kan hjälpa mig med bokföringen. Hitta bra
betaläsare/testläsare, korrekturläsare och en bra lektör
Acceptera att man kan få så mycket som 100 nej innan man får ett ja
Fortsätt skriva texter, oavsett vad
Att någon köper in en text som jag har skrivit

4. Hur ska jag, i mitt fall, lyckas med mina mer realistiska mål:
Be om hjälp!
Skriv någonting varje vardag innan dottern kommer hem
När kör fast: fråga Writing Community på Twitter och i författargrupper på
Facebook
Överväg att gå en skrivarkurs när du känner att du behöver mer kunskap
Hitta hjälp från rätt personer
Börja att göra reklam/sälja in den innan du har publicerat den
Uppdatera din webbsida och företagsblogg en gång i veckan och minst en gång i
månaden. Att uppdatera sociala media och webbsida på fredagar är en god idé
Rikta enbart din marknadsföring mot din målgrupp
Skriv flera OLIKA texter
Om verkligen ingen vill ge ut din text, överväg att publicera den i ett gratisforum
(hemsida/tidning) för att kunna visa kommande förläggare att du KAN skriva
Gå med i novelltävlingar
Fortsätt att skriva, oavsett vad som sker respektive inte sker

5. Orsakerna till att jag skriver är för att nå ut till folk, för att glädja/hjälpa/kommunicera med mina läsare, för skapandes skull, för att skriva är det bästa jag vet. Det är också min barndomsdröm att bli författare och att skriva får mig att känna mig lycklig, energisk och fullkomlig som människa.

Kati Morton menar också på att vi också behöver komma ihåg följande:
1. Ha ett evighetsmål, istället för ett mål som tar slut efter en viss period.
2. Acceptera att det kommer att kännas motigt och hemskt ibland.
3. Fråga dig själv ofta: Varför gör jag detta? Vad vinner jag på detta? Kan jag arbeta
effektivare (inte mer)? Kan jag ta hjälp eller delegera?
4. Om du måste: var inte rädd för att byta mål!
5. Se verkligen på ditt levebröd som ett jobb (gäller speciellt egenföretagare)
6. Acceptera att ibland kommer du inte att vilja gå till jobbet, men utför det ändå.
Att inte vilja arbeta ibland är normalt, så känner de flesta av oss då och då.
Fortsätt!

En annan viktig punkt kom från mina vänner:

”Åsa, du ska inte arbeta i 170. Sänk farten och absolut mängden av arbete som du tar på dig. Du ska ju trots allt arbeta ända tills du är 65 år. Du behöver inte ta på dig så mycket som du gör och för Guds skull, Åsa! Lär dig att säga nej till dig själv!”

Jag hoppas att denna vetskap har varit till lika stor vetskap som den har varit för mig och förhoppningsvis, kan den hjälpa dig att komma ur ditt utmattningssyndrom och att hålla det borta även framöver. Men det är enbart min förhoppning!

Kramar,
Åsa

Mår piss

Sen sent i oktober har jag varit sjukskriven på heltid och det är därför som jag inte har haft kraft till att uppdatera bloggen så ofta som jag önskar.

Jag försöker att se på bloggen lite som en dagbok, meddelanden till ni som läser den och terapi. Det är därför jag orkar att uppdatera bloggen över huvud taget. Ni ger mig kraft!

Skriver också bloggen i etapper under en lång period. Ni och hur jag lägger upp mitt skrivande är hur jag orkar. Tack, ni är toppen!

Det är ett nytt år och en ny termin för dottern. Med andra ord en ny kamp med skolan… Suck.

Just nu kämpar jag med att dottern ska få träna på prov i god tid. Hon har ADD och har grava svårigheter med att lyssna på läraren på lektionerna och att anteckna. För att repetera inför provet i svenska, ska de göra just det: lyssna och skriva av.

Hur tänker läraren!

Nästa sak jag kämpar med skolan om att dottern ska få en extralärare som hon sitter avskilt med och går igenom det hon behöver lära sig i skolan. Hon klarar av en och en-situationer i enskildhet med en lärare.

Hon klarar inte av att lära sig i ett klassrum, med en lärare och flera elever. Som ju samtliga klassituationer ser ut.

Hon har det tufft, har förlorat hoppet inför framtiden och har diagnosticerats med depression på grund av detta. Hon vill så gärna bli frisör och det är inte säkert att hon ens kommer in på gymnasiet.

Men hon har en jättebra (men dyr) privatlärare från Allakando och hon har en mamma som aldrig ger upp.

Jag mår piss och allt detta är en stor del i varför jag är sjukskriven. Men jag måste, för min dotters skull. Även om det skulle skicka mig rätt in i den Legendariska Väggen så är hon värd all min kamp.

Kramar,
Åsa

Gott Nytt År!

Ursäkta för att jag inte har önskat er gott nytt år förens nu. Jag har inte mått bra alls eftersom den här julen har varit extra stressig. Har känt mig helt utpumpad!

Den 23 december åkte vi till min bror i Norge och hans familj i två nätter. En av våra katter hade fått motorolja över hela pälsen visade det sig när hon kom in till lunch den 23:e.

Suck.

Det var bara att ta in henne till veterinären för att bli rakad. 3000kr fattigare och gravt försenad tills min bror, på grund av troligtvis en granne som inte hade tagit upp sin motorolja.

Grr…

Kvart över tolv på natten kom vi fram till min bror och hans familj. Helt slut var vi, alla tre! Förutom tråkigheter på vägen, gick julfirandet ändå rätt bra.

Vår nya bil (för vi fick köpa en ny strax innan Norgeresan, eftersom vår gamla hade gått sönder), klarade sig galant hela vägen! Tack gode Gud!

Den 28:e var det dags för att fira jul hos min andre bror uppe i Stockholm. Vi firade också en av mina brorsdöttrar eftersom hon fyllde år den 28:e.

Därefter hade orken försvunnit för mig. Har tagit igen mig sedan dess och fick tacka nej till ett besök till ett spa med mina vänner eftersom jag inte orkade.

De ville dessutom resa kl. åtta på morgonen och komma hem klockan sju på kvällen. Det skulle jag aldrig orka med! Inte när man är sjukskriven i alla fall.

I morgon har dottern besök av Socialen, eftersom de utreder just nu om vi har rätt till familjesamtal hos dem. Får vi inte det genom dem, tänkte vi vända oss till Svenska Kyrkans Familjerådgivning.

Den kostar 100kr per gång och person, men är gratis om man är låginkomsttagare.

För övrigt har dotterns humör varit bättre på sista tiden. Jag och min man fick nog förra månaden och gav henne teknikförbud tills hon började uppföra sig schysstare igen.

Det fungerade! Halleluja!

Nu ska jag försöka att vila igen och önskar er en riktigt god start på det nya året!

Kramar,
Åsa

God Jul

Tänkte ta lite ledigt från bloggandet nu under jul så vill passa på att önska er en riktigt God Jul!

Dottern har fått sluta med sin ADHD-medicin och har börjat äta och sova bra igen. Underbart! Hon väger bara 41 kg nu på grund av medicinen. Hon är 164cm lång så hennes låga vikt innebär att hon bara är skin och ben!

Det känns så skönt att hon har fått sluta med medicinen. Just att hon skulle äta och sova ordentligt igen var prio ett både enligt oss föräldrar, Socialtjänsten och BUP. Så slutar hon med medicinen och detta löser sig.

I dag kom hon upp med en stor bricka med mat: en stor skål med nudlar och grönsaker, en skål med avokado och skagenröra, en skål med glass. Ytterligare glad blev jag för att hon hade dessutom en näringsdryck på brickan!

Näringsdrycker är verkligen att rekommendera till de barn (och vuxna) som behöver gå upp i vikt. Vi köper våra från apoteket och väljer då märket Nutricia Fortimel Compact med chokladsmak.

Den går att servera med glass, i chokladpudding och som den är, upphettad med grädde på toppen. Vi serverar hälften av den tillsammans med 1,5 rågade teskedar O’boy. Hon får en flaska sammanlagt per dag, eftersom hon avskyr drycken så mycket.

Näringsdryck smakar mycket av vete och har en tjock konsistens, så jag kan inte klandra henne.

Ska jag vara riktigt ärlig vill jag inte att dottern ska börja med medicinen igen. Hon blev för smal och att patienter saknar just hunger när de tar ADHD-medicin, är praxis med all ADHD-medicin. Sömnsvårigheter är också mycket vanligt.

Hellre vill vi att hon börjar med ångesthämmande medicin (som inte gör en trött) och antidepressiva. Hon har grav ångest och depression. Stackaren.

Så vi går framåt i alla fall på den punkten.

Med Försäkringskassan och mitt skrivande är det en hel annan sak. Denna månad fick jag sjukersättning men i januari måste jag ansöka PÅ NYTT! Detta eftersom jag har fått ersättning från Försäkringskassan i mer än ett års tid.

Det vore helt okej, om jag vore frisk, orkade med och det inte tog 2-3 månader innan de har beslutat om man får ersättning eller inte. Så frustrerande!

Så, det är det som händer hemma hos oss just nu. ^_^

Hoppas att ni får en mycket underbar jul, nyår och julledighet!

Kramar,
Åsa

Det går framåt…

Diskuterar mina barn- och ungdomsböcker just nu med två riktigt duktiga personer inom skrivar- och illustrationsvärlden.

En illustratör ska eventuellt hjälpa mig med illustrationer till en barnbok som jag har skrivit. Och, den andra personen är duktig på att hjälpa författare med att strukturera upp deras scifi-böcker.

Det behövs! För jag kan varken illustrera något värst bra och jag känner att jag har fastnat med min bok.

Det känns behövligt!

Visst orkar jag bara att skriva 1-3 timmar per vecka eller inte alls. Men, det betyder mycket att inte vara ensam i mitt författarskap och att jag i sinom tid ska få fler böcker utgivna.

Min plan är att kunna överleva på min bokförsäljning och som frilansande journalist. Men det är en lång uppförsbacke dit när man är sjuk och sjukskriven.

För jag fick just reda på att min sjukskrivning har accepterats och gått igenom hos Försäkringskassan! Jippi!

Tack, gode Gud för att min läkare var så grundlig och skrev ett toppenbra och utförligt läkarintyg. Och, att hon såg hur dåligt jag fortfarande mår.

Har just nu blandad skov och det ska tydligen vara rätt farligt och dåligt. -_-

Med Socialtjänsten har de startat en utredning för att se om vi kan få hjälp av dem med familjesamtal. Detta eftersom dottern misshandlar oss psykiskt och fysiskt.

Anmälde ju henne till polisen sist hon misshandlade mig. Misshandeln skedde då med en hård och stor kopp som hon kastade rakt i ansiktet på mig. Jag har fortfarande fysiska och psykiska men efter händelsen.

Det går med andra ord framåt.

Min kortnovell

Skickade in min kortnovell i dag på engelska till The Bitchin’ Kitsch tidning i USA. Har jobbat stenhårt med min kortnovell: har haft en redaktör som har tittat på den två gånger, en korrekturläsare har rättat den, jag har rättat den mer än tio gånger, tagit bort FLERA repetitiva ord (som but, it, that, this, when, med mera).

Sist men inte minst har jag kört kortnovellen genom Grammarly, Google Docs och min skrivare. Jag har bytt font; läst den igen. Jag har läst den högt några gånger; rättat den igen, osv, osv.

Nu håller vi tummarna för att min kortnovell blir antagen!

Tyvärr får jag inte publicera min kortnovell på bloggen. Det är nämligen som så att i de flesta fall vill tidningarna att kortnoveller ska vara opublicerade sen tidigare. Därför, om jag får min kortnovell publicerad i The Bitchin’ Kitsch så kommer jag troligtvis inte kunna publicera min kortnovell på bloggen.

Men det är det värt!

Så ni läsare får tyvärr hålla er till godo med att jag har skrivit en kortnovell men inte läsa den. Däremot, OM jag får min kortnovell publicerad så kommer jag att länka till den här på bloggen. 🙂

Önska mig lycka till!

Advent

Under första advent i går gick jag, mamma och min man på julmarknad och fikade efteråt. Det var kallt men mysigt.

Under julmarknaden sprang vi in i mammas kusin och mina tremänningar. Riktigt roligt! Min tremänning har också bipolär sjukdom och hennes bror har autism. Det var så roligt att träffa dem!

Men, det blev lite stelt eftersom allt jag ville fråga mina tremänningar kändes för privat att prata om inför deras föräldrar. Jag vet ju inte hur ärliga de är om sina inre känslor med mera inför deras föräldrar. Så jag blev så tyst och kände mig otroligt fånig!

Julmarknaden var vacker och det var många fina stånd att titta och handla i från. Däremot köpte jag bara en sak: en klubba för 35kr. Klubban var till dottern som stannade hemma i dag på grund av att hon var sjuk.

I tisdags tog mormor dottern till vårdcentralsjouren och fick därefter en remiss till barnakuten på sjukhuset. Detta på grund av att dottern hade sådana bröstsmärtor.

Vi hade Guds beskydd och proverna (två EKG, lung- och hjärtröntgen, m.m.) visade att hon hade inflammation i en muskel i bröstet. En sådan lättnad! Men de satt på akuten i 12 timmar! Helt sanslöst.

Självklart förstår man ju att mer akuta fall måste få gå före, men det finns gränser för hur mycket man klarar av när man är sjuk eller pensionär.

Orsaken till att jag inte åkte var att jag har en fruktansvärd kräkhosta och min man han kunde inte följa med han heller eftersom han hade fått influensan.

Så här i efterhand känner jag mig ändå skamsen för att jag inte följde med och avlastade dotterns mormor. Men jag vet tyvärr att ingen vill se kräkningar i vården och skickar hem en, i rädsla för vinterkräksjukan.

Nu tar dottern Ipaflex 200mg var tolvte timme och det fungerar såpass bra att hon kunde gå till skolan i dag. Men mellan onsdag och fredag lät jag henne vara hemma från skolan. Hon behövde ju dels vila upp sig efter ha varit vaken i 28 timmar och ta igen sig något i och med inflammationen i muskeln.

Mormor har exakt samma åkomma som dottern. Det gör mycket ont, berättar hon och sitter i, i veckor. Trots det jobbar hon men hon får inte bära tungt. Hon tog också samma värktabletter som dottern nu tar (Ipaflex) och mormor sa att smärtan blev mycket bättre.

Dock gjorde det fortfarande ont när hon hostade.

Hoppas att dottern är såpass frisk och inte har yrsel, så hon kan rida. Hon är dåligt på att ta sig till aktiviteter. Hon tar gärna minsta möjliga utväg.

Men julmarknaden var i a f mysig och vi avslutade dagen med en kopp choklad och fikabröd. Mums!

Hoppas att ni har haft en lika bra advent som vi! Men dock inte en lika tråkig vecka som vi har haft haha!

Kramar,
Åsa

%d bloggare gillar detta: