Bättre dagar

I dag är en av bättre dagar. Dottern gick trots allt till mötet med rektorn och flickorna och alla höll med om att de skulle uppföra sig mot varandra.

Dottern berättade att hon hade släppt sin ilska mot dem och att hon sagt till flickorna att hon inte var arg på dem längre för det som hände i onsdags förra veckan.

Det känns skönt!

I dag fick vi mota upp henne ur sängen och tvinga i väg henne till skolan. Jag och min man kom överens om att vi ska berätta för dottern att sköter hon inte skolan så kommer vi att ta all elektronik och hennes månadspeng från henne.

Hårda bud, men hon måste sköta skolan!

I dag har hon varit med på alla lektioner förutom den första lektionen samt idrottslektionen. Det är ett stort framsteg!

I övrigt har jag sökt frilansjobb i dag också och listat flera tidningar i Sverige och Storbritannien som jag vill skriva för. Än så länge har ingen tidning hört av sig. Men jag ger inte upp!

I dag ringde jag också till specialistdjursjukhuset i Strömsholm för att de ska skicka vår katts uppgifter till vår lokala veterinär. Detta eftersom han behöver opereras i tassen.

Han har en slags metallspik i tassen som har stabiliserat hans ben efter att han bröt den; han blev påkörd av en bil för ett par år sedan.

Det har tidigare gått bra att ha kvar spiken i benet men nu i veckan verkar han ha såpass ont att vi måste ta in honom till veterinären. Det är veterinären som vill ha hans uppgifter från där han opererade benet.

Detta är nu åtgärdat så vi kan ta honom till veterinären nästa vecka.

I övrigt har mina båda gästinlägg på Jossans blogg och respektive Saras blogg blivit publicerade! Yay! Länk till dem kommer i ett separat blogginlägg. Sara kommer också att skriva ett gästinlägg på min blogg.

Så roligt!

Skolan

Möte i morgon på skolan och potentiellt får i väg dottern till skolan i morgon.

I dag kontaktade dotterns huvudlärare mig och undrade varför dottern inte gick till skolan som förut. Då berättade jag att det har varit omöjligt att få dottern att stanna i skolan efter vad som hände i onsdags (som går att läsa under Uppdatering: skolan).

Han förstod vår sida och även dotterns men berättade att hon måste gå i skolan för att de ska kunna hjälpa henne. Han berättade också att om hon inte kommer till skolan igen så måste han kalla till möte med oss föräldrar, trots att han vet vad detta gäller.

Så jag visade dottern och min man mejlet som jag fick av dotterns huvudlärare. Vi förklarade för dottern att hon måste gå till skolan i morgon och förhoppningsvis gick informationen in.

Men det är inte bara det som är svårt (att få henne till skolan) utan det är ännu svårare att få henne att stanna på skolan när hon väl är där. Orsak? Grav ångest och rädsla för vad som ska ske mellan henne och flickorna på skolan. Hon säger att hon inte längre känner sig trygg i skolan.

Rent ärligt vet jag inte vad jag ska göra längre. Jag förstår dotterns ovilja till att gå till skolan och kan inte klandra henne. Samtidigt förstår jag lärarna och hela skolsystemet och tycker att det är livsviktigt för hennes framtid.

Sen kommer man till det stora kruxet: Hur får man en snart 15-åring att stanna och gå till skolan när hon inte vill?

Hon är för stor för att bära och köra i väg med i en barnvagn. Hon är för stor för att inte kunna fatta hennes egna beslut. Men inte tillräckligt stor för att förstå konsekvenserna till hennes handlande.

I morgon kommer inte bara jag att gå upp med dottern utan min man kommer också att gå upp. Vi skulle vilja införstå henne i att om hon skolkar så kommer vi och hämtar henne och skjutsar tillbaka henne till skolan igen.

Det stora kruxet? Hon vet att vi har GPS-koll på hennes mobil, därför stänger hon av den när hon flyr.

Det andra kruxet: Vi vill att hon flyr hem istället för någon annanstans. Så vi nästan måste vara förstående och välkomna henne hem med öppna armar när hon skolkar.

Det är ett nedrans dilemma.

Uppdatering: skolan

Sedan ett gräl i skolan har vi mycket svårt för att få i väg dottern till skolan och när vi väl lyckas tar hon nästa buss hem igen.

Grälet:
Dottern har fått en ny räls med tunna band och ingen krok som ska hålla stålbandet på plats. Detta gör att hon behöver åka tillbaka till tandläkaren varje gång bandet hoppar ur.

I alla fall tills vi har lyckats få grepp om hur vi pillar in bandet själva.

Detta gillade inte flickorna i klassen som trodde att dottern skolkade och ljög för dem. En annan sak som har legat till grund till grälet är att det ska bli ett möte på skolan med flickorna.

Flickorna trodde att dottern kallade till mötet och att hon skulle vara med. Därför var de mycket måna om att dottern skulle stanna i skolan och inte åka till tandläkaren.

När dottern gick till skåpet sa hon till en klasskompis, ”Jag förstår inte varför de ska vara så bitchiga mot mig.” Detta tjuvlyssnade flickorna på som hade lutat sig ned i trapphuset för att lyssna.

Det är nu helvetet bryter ut.

Flickorna skriker till dottern att hon har kallat dem för ”bitch” och ”hora” mitt inför klass 7, 8 och 9. Vem som hade fattat situationen rätt är oklart och eftersom jag inte har kontakt med flickorna kan jag bara återge dotterns version.

Nu kommer en lärare in och försöker att medla. Det gick inte bra.

Flickorna fick endast ge sin version av grälet medan dotterns version inte hördes. Detta slutade med att läraren sa till dottern och dottern började att gråta mitt inför alla och fick panikångest.

Det är nu dottern springer från skolområdet och tar första bussen upp på stan.

Dottern upplever det som om hon inte vet var hon ska titta längre utan att bli tillsagd av tjejerna. Tittar hon på flickorna blir hon tillsagd av tjejerna, tittar hon inte blir hon tillsagd. Hon blir också tillsagd om hon talar och om hon inte talar till dem.

Hela situationen mellan flickorna och dottern är så infekterad att det är svårt att se hur skolan ska kunna lösa den. Men skolan ger sig inte, vilket är egentligen en lättnad.

Nu på onsdag har rektorn kallat till ett möte tillsammans med dottern, flickorna, skolkuratorn och rektorn själv. Dottern vill inte vara med på mötet och säger att ingen kan tvinga henne till att vara med.

Sen i onsdags förra veckan har det varit nästintill omöjligt att få i väg dottern till skolan. I dag fick jag äntligen i väg henne till skolan efter tandläkaren, men hon tog nästa buss hem igen.

I dag kollade dotterns huvudlärare med mig hur läget är eftersom dottern inte har varit i skolan sen grälet skedde. Jag förklarade då om hur svårt det är att få i väg henne till skolan just nu.

Dock förklarade jag också någonting positivt:
I fredags hade vi ett möte med kuratorn på vårdcentralen för att dottern ska ha en specialist att tala med.

Kuratorn och dottern klickade direkt och kuratorn är också specialiserad i att hantera ångest. Dottern lider gravt av just ångest och vården och hon upplever att hon har ångest hela tiden.

Så ska hon inte ha det!

Nästa möte med kuratorn är först om tre veckor men därefter ska hon möta kuratorn oftare.

Vi hoppas och håller tummarna för att detta ska hjälpa! Men jag tror inte på snabba lösningar när det kommer till samtalsterapi. Utan jag tror på att man läker gradvis tillsammans med en skicklig expert.

Önska oss lycka till!

Hur det är att gå på möten med ett autistiskt barn

Hur det är att gå på möten med ett autistiskt barn, hur det går med dotterns skola och andra roliga uppdateringar!

I dag har dottern ett tandläkarbesök på folktandvården. Det kan vara svårt att gå på möten eftersom det kryper i kroppen på henne i och med ADHD:n och hennes autism spelar också sin roll.

För att hjälpa henne har vi ringt folktandvården och tagit reda på exakt vad hon ska göra under tandläkarbesöket, vilket hjälper vid autism. Dottern får också lyssna på podcasts, när det går, under tandläkarbesöket. Vilket hjälper med ADHD:n. Stora tips som jag varmt kan rekommendera!

Med skolan går det framåt. Rektorn och lärarna har verkligen tagit tag i detta med mobbingen och hade samtal med flickorna som mobbar dottern i går. Han talade också med dottern om vad hon ville att han skulle ta upp med flickorna.

Enligt rektorn vill tjejerna att de och dottern ska vara vänner, och det var de som bad om ett möte med rektorn.

Det hon ville att han skulle ta upp var att hon måste få titta på där hon tittar: lärare, bussen, på de som talar i klassrummet, med mera. Hon förklarade att hon inte ”bitch-blickar”, vilket är vad de andra tjejerna tror att hon gör.

Dottern har också fått två nya vänner i klassen! Det är två till personer som har blivit utstötta av de ”populära” klasskompisarna.

I övrigt har jag börjat med att jobba och plugga igen. Det är otroligt roligt men också lite nervöst. Är rädd för att gå in i väggen igen, få en ny depression och att jag ska ska misslyckas på något sätt. Typisk ångest!

Jag hatar ångest. Jag brukar svära åt ångesten och nämna den vid namn när jag är elak mot mig själv eller tvivlar på mig själv. Det hjälper i alla fall mig mycket.

En annan positiv nyhet är att jag ska skriva ett vardera gästinlägg för två toppenbloggar som skriver om psykisk ohälsa! Yay!

Jag kommer att länka till gästinläggen här, allt eftersom de läggs upp!

/Åsa

Dåligt självförtroende

På grund av mitt förflutna har mitt självförtroende fått sig en rejäl törn. Jag kan titta mig i spegeln och se att jag vill förändra absolut allt med mitt utseende.

Näsoperation, fettreducering i nedre delen av kinderna, slankare midja, borttagning av hår, bröstförstoring, botox, fillers…

Med andra ord skulle jag kunna lägga hundratals tusen på mitt utseende!

Detta tog jag upp med min psykolog på Traumaenheten och hon berättade för mig att detta är vanligt för de som har gått igenom det jag har gått igenom (sexuella övergrepp, m.m.)

Vi är helt trasiga inombords men för att läka oss tar vi på någonting som vi kan greppa om: oftast vårt utseende.

Min psykolog berättade också att det tyvärr är vanligt att vi som är trasiga inombords också går för långt. Det är oftast vi som gör de mest extrema skönhetsingreppen. Hon menade på att det lätt går över styr eftersom vi aldrig är nöjda:

Därför att det är inte vårt utseende vi behöver förändra, utan vi behöver läka inombords.

Hur läker man då inombords?

Jo, enligt min psykolog läker man inombords genom att tala med rätt psykolog/kurator för det du har varit med om. Du behöver gå i samtalsterapi tills det inte gör ont längre att tala om det du har varit med om.

Min psykolog brukar dessutom ofta poängtera att det är vanligt att man mår dåligt i början av samtalsterapin, därför kan man behöva ta antidepressiva under tiden man går hos en psykolog/kurator.

Att man mår dåligt, menar min psykolog på, går över allt eftersom man mår bättre av att tala om det man har varit med om.

Instagram

Falska konton, mobbing och en rektor som förstår.

Dottern talade med mig i morse om att hon tror att någon elev på skolan har skapat ett falskt Instagramkonto i hennes namn. Det började med att en tjej i klassen kom fram till dottern och frågade henne varför hon hade varit och tittat på klasskompisens Instagramkonto.

Till detta hör att dottern inte har ett Instagramkonto i hennes namn. Hon har ett helt hemligt konto, med ett hemligt namn och utan kompisar från skolan i följarlistan.

Därför VET hon att någon måste ha startat upp ett Instagramkonto i hennes namn.

Några tjejer i klassen har dessutom gått till rektorn och begärt att de ska sitta tillsammans med dottern och tala om någonting. Om vad vet inte dottern. Men jag har talat med rektorn nu på morgonen och vet hur skolan ser på händelserna mellan dottern och övriga tjejer på skolan.

Skolan vill få ett avslut på mobbingen mot min dotter, ser hur dåligt min dotter mår och står på hennes sida. De ska både ta upp dotterns mående i skolhälsoteamet och vad hon utsätts för i skolan.

I dag kom dottern hem tidigare från skolan eftersom hon hade haft ännu en panikattack. Mobbingen har gått så långt att hon kritiserades i går för att bara ha TITTAT på en elev som talade inför klassen. Nedbrytningen av dottern är total!

Vi hoppas på att få ett avslut på denna hemska mobbing.

Skolan

Det går inte bra för vår dotter i skolan. Dottern är tonåring och har ADD/ADHD, ångest och autismsymtom.

I går talade jag med dottern om hur vi ska göra för att möta henne i och med hennes skolsituation. Hon vantrivs i skolan och vill sitta längst bak och inte märkas. Hon vill inte särbehandlas framför de andra eleverna eller få mer hjälp. Hon vill få lämnas i fred. Frågar skolan om hur hon har det så svarar hon knappt.

Detta är mycket vanliga sätt att agera på för tonåringar med ADD, ångest och autismsymtom. För att få bättre stöd (både till lärare och dottern) har nu klasslärarna gjort en anmälan till skolhälsoteamet.

I anmälan står det: ”Stor oro att eleven inte når kunskapsmålen. I åk 7 nådde hon inte godkänt i flera ämnen. Eleven är väldigt svår att nå och prata med. Svarar knappt på tilltal. Vi ser inte att eleven har socialt utbyte med andra elever, även i dessa situationer tycks eleven ‘ensam’.

”Eleven avskärmar sig från omgivningen, tonar ner sin skärm, vinklar huvudet nedåt, undviker ögonkontakt och samtal. Svarar ofta ‘jag vet inte’ eller ‘jag har glömt’ på frågor i undervisningen.”

Jag hoppas verkligen att anmälan går igenom och att det kommer att innebära att dottern får mer stöd i skolan.

Vad märker vi av hemma? Dottern uppger själv att hon inte har några vänner i skolan och upplever sig vara mobbad. Jag får skicka i väg henne till skolan fast hon mår riktigt dåligt både psykiskt och fysiskt.

Hon har migrän, magkatarrssymtom, ont i hela kroppen och mår så illa att hon kräks i bland. Detta är dagligen och till trots att vi har tagit henne till vårdcentralen flera gånger så hjälper inga mediciner, fysioterapi eller läkarvård. Eftersom problemen är psykiska, inte fysiska.

Därför har hon nu en samtalskontakt på vårdcentralen.

Dottern berättade också för mig hennes syn på anmälan: Orsaken till att hon inte vill att någon ska se hennes skärm är eftersom hon tar längre tid på sig att besvara uppgifterna. När andra elever ser att hon tar längre tid på sig har de kommenterat detta. Det sårar dottern och ger henne en inre stress.

Hon berättade också att hon inte upplever att hon har fått mer hjälp av skolan i skolarbetet.

Allt detta berättade jag för rektorn i dag. Jag yrkade också att vi måste göra någonting åt dotterns skolsituation och berättade om hur dåligt hon faktiskt mår på grund av skolsituationen. Det jag yrkade på att vi bör göra är att ge dottern ett eget skolschema, reducerade lektionstimmar och att hon slipper sitta med klassen under skoltid.

Jag och rektorn ska talas vid igen i morgon bitti. Rektorn ska också talas vid med dottern i morgon.

Det känns skönt att skolan tar tag i detta!

Bättre dag

I går var en bättre och lugnare dag. Inga hot och dottern sa till och med att hon älskade oss. I dag sa hon det igen. Det känns bättre men också förvirrande. Det är tufft när hon går från en extrem känsla till en annan.

Det är ett annat stort problem: det känns aldrig som om jag kan läka från min PTSD eftersom jag har ett våldsamt barn.

Men ändå skulle jag aldrig byta ut henne för allt smör i Småland.

Hot

I dag är min man en stor skit istället. Vad började det med? Jo, han ställde skorna på fel plats i hallen. Nu vill hon hota honom med en kniv, har hon bestämt, för att få honom att förstå.

Men jag måste säga att han behöver bygga på en bättre relation med vår dotter. Fast jag är också en stor skit just nu FAST jag bygger på vår relation varje dag: eftersom jag tvingar henne till skolan om morgnarna, jag tillåter inte henne att bli hemskolad och för att jag inte gör slut med min man.

Hårda bud.

Så jag har sagt till min man att det bara finns en lösning just nu; han måste ställa sina skor där de hör hemma!

Men skämt och sido, jag tar inte detta personligt: för det måste vi för att orka med en tonåring med diagnoser (ADHD, ångest och autismsymtom). Nu är verkligen inte alla som har de diagnoser som vår dotter har: våldsam. Det är jätteviktigt att ta i akt.

Så vad gör jag i en sådan här situation där vi blir mordhotade av vårt barn? Jo, jag behåller lugnet, lyssnar på henne, repeterar vad hon säger för att visa att jag förstår och tar ingenting personligt. Min man har en annan variant: han ringer polisen OM hon skulle ta upp en kniv och hota oss.

Han anser att hon ska få ta följderna av hennes agerande. Att vittna mot min dotter är ingenting jag dock kommer att göra.

Det det handlar om, tror jag, är att tonåringen är så arg och förtvivlad för stunden att de inte vet vad de ska ta till. De vill också ta makten tillbaka i deras händer, så de bestämmer sig för att skrämma vederbörande till att bli medgörlig.

Inte smart och det fungerar inte med oss. Dessutom, har vi gömt alla knivar och saxar i huset. Visst, chansen finns att hon får tag på en kniv på annat håll men här kommer nästa viktiga moment:

Lev i nuet och oroa dig inte för morgondagen. I dag har sina egna problem att hantera.

Yikes, gjorde jag just detta?!?

Jag skickade i väg dottern till skolan trots att hon klagade på alla möjliga krämpor och sjukdomar. Jag känner mig som världens sämsta mamma!

I morse var det hemskt att få i väg dottern till skolan. Hon kunde inte hitta rena byxor. Hon hade inte ätit frukost (så jag packade ned frukost åt henne.) Hon kunde inte hitta en tröja som passade (fast hon har över 40 T-shirts och tröjor!)

Sen var det detta med att hon var ”sjuk”. Vilken mamma som helst hade hållit henne hemma i dag. Men icke jag! Usch, jag känner mig som ett förbaskat svin.

Så varför gör jag på detta viset? Ett vanligt symptom på hennes diagnoser (ADHD, ångest och autism-symptom) är just skolvägran och vi föräldrar får ständigt höra ursäkter varje morgon från våra ungdomar. Vi måste få i väg dem ändå. På något sätt.

Och man känner sig som en stor skit när man gör det.

%d bloggare gillar detta: