Att landa i nuet

Som stressade människor, vilket de flesta av oss är på ett eller annat sätt, kan det vara viktigt att landa i nuet. Här följer en övning som psykologerna Grossi och Jeding kallar för 3-3-3 i deras bok Vägen ur utmattningssyndrom.

Nu ska du tänkte helt objektivt och enbart beskriva det du ser, så enkelt och koncist som möjligt. T.ex. ”koppen är blå”. Hjärnan vill gärna bestämma om någonting är bra, fel, rätt, fult, fint eller dåligt.

”Börja med att beskriva tre saker som du ser, gå därefter över till att beskriva tre ljud som du hör och sist tre fysiska förnimmelser som du känner,” skriver Grossi och Jeding.

För att ge mitt exempel: Jag ser en grön mugg, jag ser en svart dagbok, jag ser en blå penna. Jag hör bilar köra förbi utanför, min man som rör på sig i sin skrivbordsstol i rummet bredvid och musik som kommer ut ur datahögtalarna. Jag känner utav min svanskota mot stolskudden som jag sitter på, jag känner hur musiken ekar i öronen och får dem att vibrera, jag känner att jag har huvudvärk för att jag biter ihop med käkarna.

Nu ska du hitta två saker som du ser, två saker som du hör och två saker som du känner. Därefter hittar du en sak du som du ser, en sak som du hör och sist men inte minst en sak som du känner. Grossi och Jeding föreslår också att du kan blunda när du utövar övningen och då beskriva det ”myrornas krig” som pågår bakom stänga ögonlock.

Börja med övningen när du har lugn och ro omkring dig och arbeta dig senare till att även göra övningen när du är ute. Slutligen ska du kunna göra övningen även när du är stressad.

Målet med övningen är inte för att du ska bli avslappnad och lugn. Målet med övningen är istället att du ska bli medveten om nuet och på det sättet göra kloka val utifrån det.

T.ex. märkte du att jag själv blev medveten om att jag hade huvudvärk, troligtvis för att jag spände käkarna och för att ljudet på datahögtalarna var för högt. Det är sådana saker som det är meningen att vi ska uppmärksamma oss på.

Det är bättre att hitta var spänningarna sitter i kroppen och upptäcka vilka behov vi behöver erkänna, än att de förträngs tills vi mår dåligt.

Lycka till med övningen!

Har du någonting olöst?

Har du någonting olöst i ditt förflutna kan det utspela sig på olika sätt i ditt dagliga liv. Det kan handla om saker du har varit med om som du inte har tagit itu med. Oavsett vad det är kan det utspela sig på olika sätt.

Här är nio signaler på att du har någonting olöst, som är hämtade och inspirerade från denna video:

  1. Du har svårt för att acceptera bra förändringar i ditt liv. Om du får en anledning till att fira, gör du inte det med gott mod eftersom du känner att du förtjänar inte att vara lycklig.
  2. Du behöver planera inför allt. Har du ett stort kontrollbehov och ogillar när saker inte går som planerat? Detta kontrollbehov kan ha sin rot i ett upplevt trauma där du saknade kontroll. Ditt planerande blir då ditt sätt att ta tillbaka kontrollen i ditt liv. Vid kontrollbehov kan du också känna en stark misstro till omvärlden.
  3. Du känner en stark rädsla för misslyckanden. En stark rädsla för misslyckanden kan göra att du förlorar chanser i din karriär, i dina relationer och i ditt övriga privatliv. Det kan också leda till perfektionism och osäkerhet.
  4. Du känner en stark rädsla för att lyckas. Du skyr att lyckas med någonting eftersom du är rädd för vad som kommer att hända om du lyckas. Du är rädd för att förlora det du vunnit när du väl har fått det. Detta är ett vanligt problem hos de som har förlorat någon nära dem när de var unga.
  5. Du har svårt för att koncentrera dig. Speciellt om det är ett trauma du har utsatts för, så har det en stark påverkan på vår hjärna. Märker du att du har svårt att komma ihåg saker, får blackouts och har svårt att behålla ditt tankespår? Detta kan vara en indikation på att du behöver bearbeta ditt trauma.
  6. Du har svårt för att be om hjälp. Detta innebär att det kan upplevas svårt att öppna upp om det du har varit med om. Du lider hellre i tysthet än öppnar upp och ber om hjälp.
  7. Du skadar dig själv eller andra på något sätt. Du kanske rent av isolerar dig och skjuter bort andra. Eller skriker och är aggressiv mot dig själv eller andra.
  8. Du lider av dålig självkänsla. Olika former av misshandel, att bli övergiven eller att bli försummad när du är ett barn, kan leda till dålig självkänsla. Du kämpar med att tycka om dig själv ofta både till det yttre som inre. Dålig självkänsla är vanligt hos de som lider av PTSD.
  9. Du har helt nya och oförklarliga psykologiska symtom. Du känner mer ångest än förut. Du har svårt att se nöjet i saker som du har tyckt om förut. Du har förlorat din aptit/äter mer än vanligt. Du har svårt att sova bra på natten. Ångest, dissociation, personlighetsförändring, känslomässigt lidande, depression, panikattacker, frekventa flashbacks, mardrömmar… Allt det är vanligt om du lider av PTSD.

Man kanske inte känner igen sig i alla nio signaler. Men om du känner igen dig i någonting kan det vara värt det att analysera om du har någonting olöst som ligger i det förflutna.

Tror du att du lider av PTSD ska du söka vård, men det kan även vara bra att tala med någon professionell även om du har annat som ligger olöst.

Önskar dig all lycka till på vägen till ett bättre mående!

Hantera ångest vid Corona

Hur vi hanterar vår oro vid Corona är olika. På ett eller annat sätt kommer det ändå att påverka oss. Så här har jag gjort för att jag och min familj ska må bättre psykiskt nu under Corona.

Vi är isolerade från omvärlden på de flesta sätt och just att mista denna fysiska kontakt med andra människor, slår hårt. Det är ett slags frihetsberövande också eftersom vi inte kan resa vart vi vill och vi är oftast låst till hemmet.

Har en kusin som lyckades med det inte ack så duktiga bravystrecket att skaffa sig en fotboja och denna isolering påminner något om hennes situation. Folk fick fortfarande besöka henne. Hon fick fortfarande krama folk, men att inte kunna lämna hemmet var densamma.

Frihetsberövning finns det mycket data på hur det påverkar oss som människor. Det är ett straff av en orsak, trots allt.

I nyare tid har grundliga studier av isoleringens effekter gjorts i USA, Kanada, Schweiz, Norge, Danmark och Sverige. Slutsatsen är tydlig: isolering är farligt och kan resultera i alltifrån sömnlöshet och magsmärtor via ångest och depression till psykos. Vidare visar studier från flera länder att en oproportionerlig andel av de självmord som sker i fängelser och häkten sker i samband med isolering.

Från Svenska Dagbladets artikel ”Blunda inte för isoleringens dödliga effekt”.

För även om vi inte riktigt sitter i samma båt som de som sitter isolerade av rättsliga orsaker, kan vi ändå (tyvärr) dra paralleller. I de flesta fall har de som sitter isolerade (när det inte är Coronatider) ensamtidpå 22 timmar om dygnet.

Som isolerade på grund av Corona sitter vi istället oftast med ingen kroppslig kontakt. Det finns med andra ord skillnader men den psykiska påfrestningen tycks ändå vara liknande.

Det finns alltså en stor anledning till varför psykiatriker varnar för massisoleringen som pågår runt om i världen just nu.

Men vi måste också förstå och acceptera läget här: isoleringen är ett nödvändigt ont. Vi kämpar tillsammans mot ett allvarligt virus och vi måste följa Folkhälsomyndigheternas regler för allas säkerhet.

Eftersom vi inte har något annat val än att isolera oss behöver vi hitta tekniker till att ta hand om vår mentala hälsa.

Först behöver vi förstå vad det är som händer inom oss i kroppen och psyket när vi känner rädsla. Till min hjälphar jag boken Vägen ur utmattningssyndrom av psykologerna Grossi och Jeding.

När vi känner rädsla så får vi ofta följande kroppsliga symtom:

Hjärtklappning, tunnelseende, ytlig andning, yr, spända muskler, magproblem, illamående, fumlighet, ostadighet och overklighetskänslor.

Du kan få tankar som: ”Tänk om mina föräldrar får Corona”, ”Jag blir knäpp!”, ”Hjälp, jag tror att jag dör!”

I dessa fall är det vanligt att man har ett stort fokus på hotet. Man kanske till exempel tittar mycket på nyheterna och mycket av ens vakna tid går åt till att tänka på Corona. Men vi kan också reagera helt tvärt om där vi inte vill höra någonting alls om Corona och snarare flyr/skyr alla tankar på viruset.

Vi kan vilja springa, grubbla, älta, skrika, distrahera oss eller börja problemlösa.

Allt är fullkomligt normalt beteende när vi hanterar rädslor, ångest och oro. Men sanningen är den att när vi försöker att förhindra våra känslor, så är det just då som man upplever känslorna som starkast.

Grossi och Jeding anser att ett bra sätt att ta långvarig kontroll över dina känslor, är att föra en slags känslodagbok. Skriv ned vad som har hänt, dina tankar, känslor och kroppsliga uttryck. Därefter skriver du ned dina handlingar, vad du gör för att hålla fast vid eller undvika det som sker. Slutligen utvärderar du om situationen fungerar.

Så här kan det tillexempel se ut för mig nu under Corona:

Handling: Jag hör någon hosta.
Mina tankar, känslor, etc.: Spänd i kroppen, redo att fly, ångest, äckel.
Vad gör jag: Jag blir lamslagen.
Hur fungerar det? Kort sikt: Det känns bra, som om jag inte har några känslor just där och då. Lång sikt: Eftersom jag inte reagerade på mina känslor kände jag mig sämre efteråt. Vilket gör att jag har ångest för att jag också ska få Corona.

Vad de inte har med i boken men som jag vill ändå lägga till, är att man skriver ned en lösning:

Lösning: Om jag istället hade tittat och tänkt på att avståndet mellan den som hostade var 1-2 meter från mig, så hade jag nog inte blivit lika rädd.

Då tror jag att man kan komma framåt och ur sin oro genom dagboksanalyserande.

Så gör jag för att tackla min ångest, rädsla och oro angående Corona: jag läser på och analyserar mina känslor och de situationer jag hamnat i.

Fler tekniker är att jag har stängt av nyheterna, gymmar hemma, går ut och promenerar i naturen, videochattar och övar ständigt mindfullness. Jag gör saker jag mår bra utav och som gör mig gott.

Detta hjälper mig mycket.

Visst, det är hemskt att inte kunna träffa människor, att vara isolerad och jag sörjer i förtid för vad som kan hända de jag älskar som t.ex. jobbar med Corona-patienter dagligen.

Men skillnaden är att jag har redskap för hur jag ska hantera min rädsla, oro och ångest angående Corona.

Jag är på inga sätt och vis en läkare eller psykolog. Detta är bara sätt som jag har tagit mig hjälp av som jag hoppas kan hjälpa dig också nu under Corona.

Autism och BUP

Just nu utreds dottern för om hon har autism på BUP. Hon har ADD, ångest och 70 i IQ. De har trott att hon har autism tidigare men inte gett henne just den diagnosen.

Detta eftersom dottern vägrar att besvara korrekt på deras frågor. I tisdags satt jag tillsammans med psykologen Anna på BUP och dottern fick frågor angående autism.

Hon svarade nekande på varenda fråga, fast jag visste att hon ljög!

”Jag är inte petig i maten,” fast hon bara äter pizza och chicken nuggets! Och det ska inte vara vilken pizza eller chicken nuggets som helst: nej det ska vara pepperonipizza och eldorados chicken nuggets.

Förbjude den som köper nuggets med ost… Förbjude den som köper någonting annat eller ger henne en varierad husmanskost! ”Jag är inte petig i maten…” My ass!

Så jag blev lite sur på henne och det slutade med att vi smågrälade på varandra under mötet med BUP. Hon sumpar inte ännu en utredning för autism!

Varför håller hon på så här? Hon sumpar utredningen (igen), hon sumpar just nu högstadiet och hon har bestämt sig för att inte gå på gymnasiet. Hur ska hon klara sig i livet utan rätt diagnos och grundutbildning?

Hon tänker verkligen inte.

Så det blir upp till mig, som vanligt, att styra upp och tänka åt henne. Så när det är dags att söka till gymnasiet om ett år så kommer jag att sätta ned foten och tvinga henne till att söka. Jag kommer att ta skolan till hjälp.

Min dotter är besatt i ridning och djur, så vi söker in till naturbruksgymnasium och ridningsgymnasium. Punkt.

Nu är jag tuff. Men ibland måste man vara det som förälder med barn som är på väg att ”åka av vägen”. Ta tag i ratten och styra en kort stund tills de klarar sig själva igen.

Hon kommer att hata mig… Men bara en kort stund, troligtvis, för sen brukar det alltid gå över. Vi älskar varandra mycket vi två. Det kommer att ordna sig. Det tror jag på.

Vägen ur utmattningssyndrom? Forts.

Läser boken Vägen ur Utmattningssyndrom som är skriven av Giorgio Grossi och Kerstin Jeding, som handlar om hur du kan ta dig ur ett utmattningssyndrom.

Jag är just i början av boken och det författarna först nämner är hur viktigt det är att acceptera sina känslor. De menar på att just känslor är någonting som vi inte kan ändra på, och när vi försöker att bestrida att vi egentligen är t.ex. arga på vår chef kan de leda till andra känslor som skam och skuld.

Det är därför bättre att acceptera att vi är t.ex. arga på någon annan, istället för att försöka motverka det genom att bara vända ilskan inåt.

För min del är jag bland annat arg på min arbetsgivare som jag hade när jag gick in i väggen. Mest är jag fortfarande arg på mig själv för att jag planerade fel och lade för högt tryck på mig själv. Men jag är faktiskt arg på min arbetsgivare eftersom de garanterade inte mig ett frilansjobb när jag behövde det som allra mest.

Jag hade gått från en fulltidstjänst på ett år, på en tidning och hade kämpat HÅRT för att få en fast tjänst där. När det inte gick förstod jag att jag måste frilansa och då kämpade jag för att få behålla min arbetsgivare som kund när jag blev egenföretagare.

Problemet var att jag hade tänkt fel och kämpat för hårt på en ”ko” som inte ville gå. Jag hade satsat för mycket på mest bara tre kunder, kunder som sen visade sig inte kunde betala min lön. Dessutom visste jag inte tillräckligt hur jag skulle skaffa nya kunder. Jag trodde att det var för lätt än vad det faktiskt visade sig vara.

Ytterligare är jag sur på de övriga kunder som jag hade i min korg: de som också visade sig att de inte kunde betala ut min lön. Jag är hemskt sur på dem också.

Jag önskar att jag hade förstått att de inte skulle kunna betala mig för mitt arbete eller att de inte skulle ge mig ett arbete, men hur skulle jag kunnat veta det tidigare? Omöjligt, i min situation. Uppdagandet om att de inte skulle ge mig ett uppdrag som frilansare och att de andra inte kunde betala, kom först senare. Så att jag inte förstod måste jag förlåta mig själv för.

Samtidigt hade jag tagit på mig ett frivilligt, obetalt uppdrag som jag egentligen inte hade tid med. Ett uppdrag som visserligen skulle se bra ut på CV:t men som jag inte hade tid med.

För vad behövde jag egentligen direkt efter att jag hade gått från att ha arbetat fulltid? Jo, jag behövde ha semester. Jag hade helt tappat mina bromsspärrar och det gjorde att jag jobbade på för mycket som egenföretagare. Jag jobbade 80-100 timmar i veckan, på ingenting som jag fick någon lön för.

Att jag förlorade mina kunder, inte lyckades att skaffa fler, inte tog semester och satsade för mycket på ett frivilligt uppdrag som inte gav några pengar… Det var vad som fick mig att gå in i väggen. Hårt.

Att bli frilansare skulle vara mitt stora genombrott. Min stora dröm. När jag misslyckade med det så tro på självaste att jag blev arg. Sen dess har jag försökt att komma tillbaka till jobbet. Det har gått sju år sen nu och jag har fortfarande inga kunder och vet inte hur jag ska kunna skaffa nya.

Däremot vad jag gör som är smartare är att jag studerar på en kurs för frilansare som lär ut just detta som jag behöver veta: hur jag får kunder i min bransch. Betalkursen är dessutom på distans och jag kan arbeta med den när jag orkar. Den är med andra ord på obegränsad tid, vilket går ihop med Försäkringskassan och min hälsa.

Så min plan är att plugga på min kurs så ofta jag kan och så mycket jag klarar av. Vilket blir kanske en timme i månaden, men det är i alla fall någonting. Jag måste börja någonstans. Men det viktiga är att jag prioriterar kursen först och utför den de få gånger som jag orkar och klarar av att göra någonting.

Då har jag en planering som förhoppningsvis kommer att ta mig ut ur detta utmattningssyndrom och tillbaka till jobbet.

Så tack vare boken Vägen ur Utmattningssyndrom, så har jag en plan. En plan som jag tror kommer att hålla. Förhoppningsvis ett första steg mot tillfrisknande.

Vägen ur utmattningssyndrom?

Läser en ny bok som heter Vägen ur utmattningssyndrom: Hantera det som är och ta dig dit du vill med hjälp av KBT och ACT. Fasligt lång titel!

Det är så roligt med självhjälpsböcker ibland. Dels för att man lär sig någonting och dels för när man märker hur bristfälliga de kan vara.

T.ex. borde denna bok Vägen ur utmattningssyndrom hjälpa mig något enormt, men när jag slår upp kapitlet Till dig som sover över nio timmar per dygn utan att bli utvilad, upptäcker jag att jag inte alls blir hjälpt.

För samtliga av råden är inte alls för dig som någon gång har haft hypomani eller maniskt skov. Eller för dig som har sömnapné.

Nu har jag testat mig för sömnapné och haft turen att inte ha det (trots att min pappa hade det och mina bröder har det). Något ska man ha tur med i alla fall!

Men jag har haft två riktigt rejäla maniska skov och har haft hypomani titt som tätt. Jag är bipolär typ 1. Det hör liksom till modet att tampas med hypomani och maniska skov då…

I samma kapitel fortsätter författaren att tipsa om att man ska försöka att hitta annat man kan göra istället för att sova, för att via hjärnan. De menar på att man blir överstimulerad, men går inte in på VAD som kan leda till överstimulering eller VAD som man kan ändra till för vilande aktivitet.

Ska jag yoga eller meditera istället för att sova min eftermiddagslur? Kan man bli överstimulerad av att titta på YouTube eller att läsa?

Jag hade velat ha mer svar.

Men summa summarum, skulle man tvinga sig själv successivt i att hålla sig vaken. 30 minuter i taget per vecka. Så vida man inte är bipolär eller har sömnapné, så att säga, för då måste man kolla med läkaren först.

Vad är det för vecka?

Isoleringen börjar slå oss med viss förvirring. Jag har glömt i hur många veckor vi har varit isolerade!

Eftersom dottern går till skolan varje morgon – och eftersom vi har doseringshylsor till hennes och mina mediciner – vet vi vilken dag det är. Vi har också varit noga med att ta helg. Men vi har ingen aning om hur länge vi har varit isolerade.

Dagarna försöker jag att både ge rutin och att de ska se något så när olika ut, allt för att vi ska hålla oss mentalt stabila. Men veckorna går in i varandra.

18 mars säger WhatsApp att vi självisolerade oss. Så lite sisodär tre veckor i isolering…

Fy, det känns som mycket längre!

Man kan verkligen förstå varför man använder isolering som ett straff: det är inte att leka med.

Har en bekant som suttit isolerad i fem veckor nu i och med Corona, i norra Italien. Hon har haft panikattacker och har legat på golvet i sina egna tårar. Vi har än så länge klarat oss utan panikattacker men inte utan tårar.

För när mamma kom på besök och vi pratade med varandra genom mobilerna och fönsterrutorna, då var det svårt att hålla tillbaka tårarna. Mamma jobbar i äldreomsorgen och tar hand om coronasmittade äldre dagligen, helt utan skydd(!). Därför kan hon inte träffa oss.

Snart är det Påsk och vi har smått börjat påskpyntat med påskliljor i kruka på bordet. Utomhus brukar jag pynta med penséer och påskliljor men i år vet jag inte om jag kommer att kunna göra detta eftersom jag behöver spara pengar.

Men om jag bara köper sex stycken penséer och två stycken påskliljor och tar det på matkontot… Sparar in lite på mat för att kunna göra fint hemma… Det skulle kunna gå. 🙂

Det betyder så mycket för mig att få köpa dessa blommorna. Och jag tror att det är lite det, det handlar om: att man inte ska sluta unna sig någonting som betyder mycket för en. Bara man sparat ihop till det eller sparar in på annat så det faktiskt är genomförbart!

Så tre veckor i isolering alltså, och jag har redan börjat bli koko! Hoppas att ni klarar er bättre!

Kramar,
Åsa

P.S.! Köp inte blommor i matvaruaffärer om ni vill spara pengar. Billigast hittar du heller inte på ställen som BlomsterLandet eller blomsterhandlare på små orter. Nej, billigast hittar du hos stora, lokala och lite okända blomsterhandlare ute på landsbygden. De driver upp en stor mängd med blommor som de säljer utomhus under tak.

Jag har sparat så mycket pengar på att köpa lokalt och smart. I höstas köpte jag t.ex. över tio stycken blommor för bara 400kr. I vanliga fall har jag lagt 1500kr på samma blommor i matvaruaffärer och hos andra blomsterhandlare. D.S.

Med livet som insats

Mamma är pensionär men jobbar fortfarande i hälsovården. Förra veckan tog hon hand om en patient som hade testats positiv för Covid-19. Utan skyddsutrustning eftersom det är brist på det inom äldreomsorgen idag i Corona-Sverige.

Nu har hon börjat ta avsked från oss barn. Ifall att det som inte får ske, sker.

Det är så fruktansvärt tungt just nu men tyngden lättar en del när jag vet att jag inte är ensam att bära den; tusentals anhöriga går igenom exakt samma skräck som jag gör.

Vi som har närmaste som kämpar mot Corona vid frontlinjen och som inte vet om de kommer att komma helskinnade hem. Det är som om vi skickade ut soldater men förhoppningsvis får vi färre dödsfall…

”Det är vårdpersonal som stryker med tyvärr,” sa mamma på telefonen. Jag nickade medan det ekade inom mig: ‘Men inte du. Du får inte stryka med.’

För hon är min älskade mamma. Precis som tusentals och åter tusentals övriga söner, döttrar, med flera, tänker just nu: ”Men de är ju våra närmaste, det får inte hända dem någonting.”

Sanningen är att det kan hända dem någonting. Sanningen är den att jag bara går och väntar på att min mamma ska få symtom på Covid-19.

Jag bereder mig på att ta avsked.

Så i min sorg vill jag skrika ut en klagan till cheferna i äldreomsorgen som låter sina anställda hantera Corona-patienter utan korrekt skyddsutrustning. I min klagan vill jag också skrika ut att ni inte ska skicka ut en undersköterska som är i riskgruppen, till att bekämpa Corona.

Det är min älskade mammas liv som man sätter på spel. Det är mångas älskades liv som sätts på spel. För att det är brist på rätt skyddsutrustning i vården.

Men det verkar också vara brist på bra rutiner i äldreomsorgen, för mamma är inte i karantän… Hon fortsätter att arbeta på precis som vanligt, utan skydd, med andra patienter.

Skickar stora virtuella kramar till alla mina läsare som kämpar mot Corona. På alla de olika sätt som vi alla är drabbade på. I smått som stort, kämpar vi tillsammans.

Du är inte ensam.

Vad göra med rester

Vad gör man med rester? De flesta rester kan man värma som de är men denna vecka hade jag lagat stuvade makaroner med vitlöks- och chilikorv. Korven slank ned i min mans frukostmage men vad gör man med stuvade, stela makaroner? Jo, man gör en makaronilåda såklart!

Ingredienser
(Ta vad du har hemma och var inte rädd för att ändra om i receptet)
400g stuvade makaroner. Kalla
1 liten burk majskorn
En stor klick smält smör
Kokta röda linser/köttrester/tärnad smörgåspålägg som t.ex. vegoskinka eller skinka
En näve krossade tortillaschips (gärna chilismak)
Ost
Salt

Gör så här
1. Hetta upp ugnen till 200 grader.
2. Hacka upp de kalla stuvade makaronerna med en sked. Blanda i majskorn, salt, smör och tortillachips. Rör om tills någorlunda jämt. Lägg i form och bred ut jämt fördelat.
3. Smeta/strö över kokta röda linser, köttrester eller tärnad smörgåspålägg. Hyvla ost och lägg som ett täcke över gratängen.
4. Baka i ugnen tills osten har fått lite av en gyllenbrun färg.

Enkelt och otroligt gott! Uppskattades av hela familjen. Självklart går ingredienser att bytas ut i det oändliga för att passa din diet samt vad du har hemma och till hands.

Isolering

Eftersom jag är sjukskriven och min man arbetar hemifrån, har vi valt att vi lika gärna ska självisolera oss. Dottern har fortfarande skolplikt, men ingen lek med kompisar, inte träffa släktingar (speciellt äldre eller sjuka) och de flesta aktiviteter är inställda.

Dessutom försöker vi att dra tillbaka all kontakt vi kan med vården, för att minimera potentiell smittspridning. Har en kompis som är sjuksköterska som rekommenderade oss att göra just detta men det känns så skönt! Den här veckan har vi enbart varit på ett enda möte. När hände det senast?!

Vi träffar inte de i släkten som är över 50 år gamla (eftersom det är åldersgränsen för de äldre som dött av Corona) och sjuka. Detta för att skydda dem från smittspridning. Vi kan nämligen smitta fast vi saknar symtom, så det är bara att ta tjuren i hornen och för oss att stanna hemma.

Dottern fick en svag förkylning nu i veckan och eftersom Folkhälsomyndigheten ger följande rekommendationer som återberättas av Doktor.se:

  • ”Det är mycket viktigt att du stannar hemma om du har sjukdomssymtom, även milda. Detta för att undvika att smitta andra människor. Om du tillhör en riskgrupp ska du söka vård om du blir sämre.
  • Undvika att röra ansiktet med händerna, till exempel gnugga ögon eller näsa, eller bita på naglarna.
  • Tvätta händerna ofta med tvål och varmt vatten före måltid, innan mathantering och efter toalettbesök. Handsprit kan vara ett alternativ när du inte har möjlighet till handtvätt.
  • Begränsa om möjligt din kontakt med personer över 70 år.
  • Stanna hemma så länge du känner dig sjuk. Enligt Folkhälsomyndighetens rekommendation ska du stanna hemma minst två dygn extra efter att du blivit frisk för att inte smitta andra” skriver Doktor.se.

Därför stannade dottern hemma tills hon var helt symtomfri från hennes influensa/förkylning + 48 timmar. På måndag ska hon tillbaka till skolan igen och hon kommer att gå i skolan tills skolorna stängs ned. Förutom då hon har symtom såklart.

Man kan smitta av att enbart andas på någon (eller någonting som någon sen tar i), har forskarna konstaterat nu. Detta är varför vi är superpetiga på att inte gå ut trots om vi skulle ha väldigt milda symtom på förkylning/influensa. Allt är inte i min kontroll, men detta kan jag i alla fall vara noggrann med.

Vi följer mycket så som Norge gjort: att vi enbart går ut för att köpa mat och medicin. Men posten måste hämtas och soporna måste tas ut, så det gör vi fortfarande. Vi håller oss dock på långt avstånd från folk och eftersom vi bor i villa kan vi göra detta.

Dottern tycker om att vi har självisolerat oss och tycker att mamma och pappa faktiskt gör någonting aktivt åt situationen. Så det känns skönt.

Jag har inte ändrat på någonting hur vi handlar, utan vi handlar precis som vanligt. Detta innebär dock att vi (som alltid) bunkrar upp på reavaror. ”Förlåt”. Men om ni undrar varför matvarubutikerna inte behöver kasta de stora lager som de rear ut, så vet ni varför.

Alla sociala möten sker just nu via nätet och telefon. Som den något introverta person som jag är, så känns det mycket skönt. Alla dessa möten har varit otroligt stressande för min familj så det känns skönt att enbart gå på de viktigaste. Allt går framåt i alla fall.

Så det är hur vi lever just nu: vi irriterar skiten ur allt och alla andra. Men det får de, som irriterar sig på det, leva med.

En sista sak. Det verkar vara som så att vissa stör sig på att folk behöver prata av sig när de arbetar tolv-timmarsdagar och helger inom vården och på vissa andra platser (t.ex. IT). Om man inte får prata av sig, hur ska man då kunna överleva en sådan här pers! Prata på!

Jag finns alltid här om ni behöver prata eller om ni bara behöver en virtuell kram!

%d bloggare gillar detta: