Instagram

Falska konton, mobbing och en rektor som förstår.

Dottern talade med mig i morse om att hon tror att någon elev på skolan har skapat ett falskt Instagramkonto i hennes namn. Det började med att en tjej i klassen kom fram till dottern och frågade henne varför hon hade varit och tittat på klasskompisens Instagramkonto.

Till detta hör att dottern inte har ett Instagramkonto i hennes namn. Hon har ett helt hemligt konto, med ett hemligt namn och utan kompisar från skolan i följarlistan.

Därför VET hon att någon måste ha startat upp ett Instagramkonto i hennes namn.

Några tjejer i klassen har dessutom gått till rektorn och begärt att de ska sitta tillsammans med dottern och tala om någonting. Om vad vet inte dottern. Men jag har talat med rektorn nu på morgonen och vet hur skolan ser på händelserna mellan dottern och övriga tjejer på skolan.

Skolan vill få ett avslut på mobbingen mot min dotter, ser hur dåligt min dotter mår och står på hennes sida. De ska både ta upp dotterns mående i skolhälsoteamet och vad hon utsätts för i skolan.

I dag kom dottern hem tidigare från skolan eftersom hon hade haft ännu en panikattack. Mobbingen har gått så långt att hon kritiserades i går för att bara ha TITTAT på en elev som talade inför klassen. Nedbrytningen av dottern är total!

Vi hoppas på att få ett avslut på denna hemska mobbing.

Skolan

Det går inte bra för vår dotter i skolan. Dottern är tonåring och har ADD/ADHD, ångest och autismsymtom.

I går talade jag med dottern om hur vi ska göra för att möta henne i och med hennes skolsituation. Hon vantrivs i skolan och vill sitta längst bak och inte märkas. Hon vill inte särbehandlas framför de andra eleverna eller få mer hjälp. Hon vill få lämnas i fred. Frågar skolan om hur hon har det så svarar hon knappt.

Detta är mycket vanliga sätt att agera på för tonåringar med ADD, ångest och autismsymtom. För att få bättre stöd (både till lärare och dottern) har nu klasslärarna gjort en anmälan till skolhälsoteamet.

I anmälan står det: ”Stor oro att eleven inte når kunskapsmålen. I åk 7 nådde hon inte godkänt i flera ämnen. Eleven är väldigt svår att nå och prata med. Svarar knappt på tilltal. Vi ser inte att eleven har socialt utbyte med andra elever, även i dessa situationer tycks eleven ‘ensam’.

”Eleven avskärmar sig från omgivningen, tonar ner sin skärm, vinklar huvudet nedåt, undviker ögonkontakt och samtal. Svarar ofta ‘jag vet inte’ eller ‘jag har glömt’ på frågor i undervisningen.”

Jag hoppas verkligen att anmälan går igenom och att det kommer att innebära att dottern får mer stöd i skolan.

Vad märker vi av hemma? Dottern uppger själv att hon inte har några vänner i skolan och upplever sig vara mobbad. Jag får skicka i väg henne till skolan fast hon mår riktigt dåligt både psykiskt och fysiskt.

Hon har migrän, magkatarrssymtom, ont i hela kroppen och mår så illa att hon kräks i bland. Detta är dagligen och till trots att vi har tagit henne till vårdcentralen flera gånger så hjälper inga mediciner, fysioterapi eller läkarvård. Eftersom problemen är psykiska, inte fysiska.

Därför har hon nu en samtalskontakt på vårdcentralen.

Dottern berättade också för mig hennes syn på anmälan: Orsaken till att hon inte vill att någon ska se hennes skärm är eftersom hon tar längre tid på sig att besvara uppgifterna. När andra elever ser att hon tar längre tid på sig har de kommenterat detta. Det sårar dottern och ger henne en inre stress.

Hon berättade också att hon inte upplever att hon har fått mer hjälp av skolan i skolarbetet.

Allt detta berättade jag för rektorn i dag. Jag yrkade också att vi måste göra någonting åt dotterns skolsituation och berättade om hur dåligt hon faktiskt mår på grund av skolsituationen. Det jag yrkade på att vi bör göra är att ge dottern ett eget skolschema, reducerade lektionstimmar och att hon slipper sitta med klassen under skoltid.

Jag och rektorn ska talas vid igen i morgon bitti. Rektorn ska också talas vid med dottern i morgon.

Det känns skönt att skolan tar tag i detta!

Bättre dag

I går var en bättre och lugnare dag. Inga hot och dottern sa till och med att hon älskade oss. I dag sa hon det igen. Det känns bättre men också förvirrande. Det är tufft när hon går från en extrem känsla till en annan.

Det är ett annat stort problem: det känns aldrig som om jag kan läka från min PTSD eftersom jag har ett våldsamt barn.

Men ändå skulle jag aldrig byta ut henne för allt smör i Småland.

Hot

I dag är min man en stor skit istället. Vad började det med? Jo, han ställde skorna på fel plats i hallen. Nu vill hon hota honom med en kniv, har hon bestämt, för att få honom att förstå.

Men jag måste säga att han behöver bygga på en bättre relation med vår dotter. Fast jag är också en stor skit just nu FAST jag bygger på vår relation varje dag: eftersom jag tvingar henne till skolan om morgnarna, jag tillåter inte henne att bli hemskolad och för att jag inte gör slut med min man.

Hårda bud.

Så jag har sagt till min man att det bara finns en lösning just nu; han måste ställa sina skor där de hör hemma!

Men skämt och sido, jag tar inte detta personligt: för det måste vi för att orka med en tonåring med diagnoser (ADHD, ångest och autismsymtom). Nu är verkligen inte alla som har de diagnoser som vår dotter har: våldsam. Det är jätteviktigt att ta i akt.

Så vad gör jag i en sådan här situation där vi blir mordhotade av vårt barn? Jo, jag behåller lugnet, lyssnar på henne, repeterar vad hon säger för att visa att jag förstår och tar ingenting personligt. Min man har en annan variant: han ringer polisen OM hon skulle ta upp en kniv och hota oss.

Han anser att hon ska få ta följderna av hennes agerande. Att vittna mot min dotter är ingenting jag dock kommer att göra.

Det det handlar om, tror jag, är att tonåringen är så arg och förtvivlad för stunden att de inte vet vad de ska ta till. De vill också ta makten tillbaka i deras händer, så de bestämmer sig för att skrämma vederbörande till att bli medgörlig.

Inte smart och det fungerar inte med oss. Dessutom, har vi gömt alla knivar och saxar i huset. Visst, chansen finns att hon får tag på en kniv på annat håll men här kommer nästa viktiga moment:

Lev i nuet och oroa dig inte för morgondagen. I dag har sina egna problem att hantera.

Yikes, gjorde jag just detta?!?

Jag skickade i väg dottern till skolan trots att hon klagade på alla möjliga krämpor och sjukdomar. Jag känner mig som världens sämsta mamma!

I morse var det hemskt att få i väg dottern till skolan. Hon kunde inte hitta rena byxor. Hon hade inte ätit frukost (så jag packade ned frukost åt henne.) Hon kunde inte hitta en tröja som passade (fast hon har över 40 T-shirts och tröjor!)

Sen var det detta med att hon var ”sjuk”. Vilken mamma som helst hade hållit henne hemma i dag. Men icke jag! Usch, jag känner mig som ett förbaskat svin.

Så varför gör jag på detta viset? Ett vanligt symptom på hennes diagnoser (ADHD, ångest och autism-symptom) är just skolvägran och vi föräldrar får ständigt höra ursäkter varje morgon från våra ungdomar. Vi måste få i väg dem ändå. På något sätt.

Och man känner sig som en stor skit när man gör det.

Föräldrautbildning BUP nr. 3

Hur du minskar på tjatet, förbättrar kommunikationen och hittar saker att berömma din tonåring för. Utbildningen är för tonårsföräldrar vars tonåring har ADHD.

Nu är denna utbildning från förra veckan eftersom jag inte har haft tid att skriva om detta för ens nu. I går gick vi på vår fjärde och näst sista föräldrautbildning på BUP. En sammanfattning om det mötet kommer så fort jag har tid.

Minska på tjatet
Uppmuntrar bra socialt beteende, förebygger olämpligt beteende och sätter gränser där det behövs. Försök att fokusera på det som fungerar och tänk på att ge fem gånger mer kärlek än tillrättavisningar. Beröm allt som de gör, oavsett hur litet och riktigt leta efter det du kan prisa. Det är värt mödan!

Förbättra kommunikationen
Tala till din tonåring när hen är mottaglig till att prata och tala när de inte är upptagna med någonting annat. Var kort och koncis när du talar!

Viktigt är att inte sänka dig ned till tonåringens nivå. Tvinga inte tonåringen att tala, undvik tjat, föreläsningar och att vara långrandig. Lyssna aktivt lyssnande och uppmuntra åsikter samt känslor. Visa att du förstår och använd gärna jagbudskap: t.ex. ”Jag blir rädd för att du blir rånad för att du är för full. Det är det vanligaste brottet mot unga killar.”

Försök att hitta stunder i veckan som är goda och haka på tonåringens intressen när hen vill att du gör det. Diskutera med tonåringen och låt hen föreslå aktiviteter som ni kan göra ihop. När du gör detta är det viktigt att du låter tonåringen styra diskussionen och även aktiviteten. Undvik frågor, tjat och kritik! Visa hen att du uppskattar tiden ni spenderar tillsammans och säg det direkt efter ni har spenderat tid tillsammans eller under tiden ni gör detta.

Se det som att tio år från nu ska tonåringen se det som att hens föräldrar alltid ställde upp på hen.

Uppmuntra det du vill se mer av och beröm direkt NÄR det sker. Beröm även självklarheter. Istället för att tjata till dig att tonåringen tömmer t.ex. diskmaskinen, så kan du säga att ni gör det ihop. Om hen inte tycker om att tömma diskmaskinen, etc tillsammans med dig, så kan du bara säga att du vill att hen tömmer diskmaskinen i dag. Detta eftersom det är viktigt att du istället uppmanar till att de tömmer diskmaskinen. Fråga aldrig om de vill!

Uppmaningar
När du ska uppmana din tonåring är det viktigt att du fångar hens uppmärksamhet. Tala om vad du vill att hen ska göra. Ställ inga frågor och var kort och koncis. Tänk på ditt tonfall och diskutera INTE när du är irriterad. Ge enbart en uppmaning i taget och återkoppla efteråt för att försäkra dig om att hen har förstått vad du just sagt. Ge positiv och direkt feedback. T.ex. är det en bra taktik att säga att hen får spela dataspel direkt efter att hen har tömt diskmaskinen eller gått ut med soporna.

Bestämda platser
Tänk på att ha allting på sina bestämda platser och att ADHD-hjärnan går på högvarv hela tiden. Se till att allt är lugnt och överskådligt inrett i ditt hem. Märk med etiketter och ha en praktisk och enkel förvaring. Hjälp gärna till med att städa och sortera sina grejer.

En känsla för tid?
Tänk på att individer med ADHD ofta inte har en känsla för hur mycket de kan göra under tio minuter. Därför kan det vara viktigt med olika hjälpmedel. Använd en äggtimer eller mobilens stopptimer. Det finns också hjälpmedel att köpa på Hjälpmedelscentraler, Funkaforum och Varsambutiken. Varsambutiken finns också på nätet som du kan beställa hjälpmedel i från.

Öka motivation med belöningar
Bjud in tonåringen till en dialog där ni t.ex. sätter er ned i soffan och lista En sak som inte fungerar så bra. Välj ENBART det VIKTIGASTE momentet, som t.ex. att hen inte går upp på morgonen i tid för att ta sig till skolan. Låt tonåringen välja en belöning som hen ska få om hen gör det hen ska göra. T.ex. att hen får spela dataspel.

Gör gärna ett tydligt kontrakt som du sätter upp på kylskåpet. Var konsekvent och håll avtalet oavsett vad! Kom i håg att variera belöningarna så att tonåringen inte blir trött på belöningen. Tänk på att belöningar fungerar mycket bättre än bestraffningar. Du kan t.ex. säga att ”Om du inte svär i dag får du 10 kronor.”

Beröm även små framsteg!

Övrigt
Hitta på någonting ihop med din tonåring varje vecka. Det kan t.ex. vara att ni ser på en tv-serie ihop eller att ni gymmar tillsammans.

Du får gärna berätta för tonåringen hur det var när du var tonåring men berätta inte det känsligaste. Som t.ex. att du tog droger eller hur du försökte att begå självmord när du var yngre.


Jag hoppas att denna information har varit till hjälp för dig som har en tonåring som har ADHD. Du kanske rent ut sagt själv har ADHD eller ADHD-symtom och tycker att dessa råd även hjälper dig i vardagen. Oavsett önskar jag dig allting gott!

PTSD, Bipolär och Missbruk

Missbruk, bipolär sjukdom, psykoser, våldtäkter, misshandel, mordförsök, sexuella övergrepp och PTSD.

Detta är ett tungt inlägg för mig att skriva men efter att jag har läst om så många andra som har varit med om liknande situationer och istället hamnar helt galet och inte får den hjälp de har RÄTT till… Jag måste dela med mig av detta. Dela gärna mitt inlägg så fler kan få ta del av vad som faktiskt fungerar.

Eftersom jag har PTSD på grund av det jag har varit med om kan jag inte tala om mina våldtäkter, misshandel, mordförsök och de sexuella övergrepp som jag överlevde under min barndom och unga vuxna år. Att bara kunna höra ordet våldtäkt har tagit mig ett helt liv av terapi för att kunna ens säga och höra. Fortfarande gör bara ordet mig knäsvag.

I dag läste jag ett hjärtkramande inlägg om hur en dotter vädjade om hennes mamma i en Facebook-grupp. Hennes mamma led av psykoser, drogmissbruk, självmordstankar och grav undervikt. Hon var i ett förhållande med en man som missbrukade amfetamin och hon hade förlorat vårdnaden om sina barn. Nu bad hennes vuxna dotter om hjälp!

Det slutade med att jag skrev mitt ärligaste meddelande som jag nog har skrivit i en Facebook-grupp. Någonsin.

När jag var 12-18 år missbrukade jag gravt alkohol. En gång blev jag drogad på krogen men mycket turligt nog hade jag en ängel till vän som hjälpte mig hem. Jag vaknade upp i mitt egna urin och fem dagar senare kände jag mig fortfarande hög som en skyskrapa. Jag mådde förfärligt men än värre var att jag var fruktansvärt rädd. Vad hade jag fått i mig egentligen?

Till slut masade jag mig till skolsköterskan och eftersom hon inte var inne frågade kuratorn om hon kunde hjälpa mig. Jag gick in på hennes kontor och det blev mitt livs stora räddning. När jag förklarade för kuratorn att jag hade blivit drogad på krogen och berättade om mina symtom, ställde hon en livsavgörande fråga:

-Dricker du ofta?

Den meningen skapade en tankeställare hos mig som fick mig att aldrig se tillbaka. Ja, svarade jag. Jag drack ju rätt ofta. Varje dag faktiskt och jag söp mig själv under bordet tre gånger i veckan. Lilla jag, men det tog mig 10 starköl innan jag ens kände mig full. Ja, jag drack för ofta och för mycket.

Kuratorn lyssnade och frågade om jag skulle vara intresserad av att komma i kontakt med, vad det då hette, Ungdomsenheten. Jag nickade, ringde och bokade tid. Väl på Ungdomsenheten fick jag träffa en kille som hette Thomas. Han blev min räddning bort från missbruket.

Efter en lång evaluering fick jag diagnosen: Grav alkoholmissbrukare. Jag var en hårsmån till att få bedömningen alkoholist.

Sakta men säkert lärde han mig hur jag skulle psykiskt och fysiskt illa av att dricka. Han fick mig att se att alkoholen var boven till mycket ont som hade skett i mitt liv. Han lärde mig också att förstå att om jag höll mig nykter skulle det vara mycket lättare för mig att undvika övergrepp, misshandel och annat.

Men det här innebar inte bara det, jag började att rannsaka vad för slags människor som jag umgicks med och började att välja bort samtliga personer som inte var bra för mig. Drogmissbrukare och alkoholmissbrukare, misshandlare och andra personer rök. Fortfarande kunde jag visserligen inte välja en god pojkvän, men mer om det en annan gång!

Det är med andra ord genom skolan du behöver gå, igenom kuratorn, för att få hjälp för ditt missbruk om du är ung. Som vuxen går du till din vårdcentral om du vill få bukt med ditt alkoholmissbruk.


På grund av att jag har varit med om flera olika former av övergrepp så lider jag av PTSD. Den utspelar sig i mardrömmar på nätterna och minnesförnimmelser av skräckfulla tillbakablickar av det värsta jag har varit med om i livet dagtid. Jag är omgiven av det värsta jag har varit med om, om och om igen. Det är PTSD.

Som av rena turen lyssnade jag på en rapport om hur ett annat våldtäcksöverlevare hade fått hjälp via en traumaenhet i Sverige. Jag hade dessförinnan gått igenom psykologer som andra äter halstabletter och ingen kunde hjälpa mig. Så det var värt att testa!

Genom kuratorn på vårdcentralen blev jag till slut remitterad till en kurator på sjukhuset. Där igenom hamnade jag i en sex månader lång väntekö till Traumaenheten. Det var en lång väg, men det var så otroligt värt det!

Jag har gått på Traumaenheten nu i sex år och jag går stadigt varje möte. Det blir tunga möten, men också mycket befriande möten, där vi talar om allt som är tufft i livet. Har man dessutom PTSD blir detta extra tufft för det känns då som om det värsta du har varit med om i livet fortfarande pågår där och då när du talar om det.

Men jag ska bli frisk! Det har jag bestämt mig för.

För min PTSD tar jag Sertralin som är antidepressiva. Men jag kan inte ta en för hög dos på grund av att den kan sätta i gång min bipolära mani och ge mig en psykos. Därför hanterar jag min PTSD främst med hjälp av vetenskap och psykologisk kunskap. Jag har t.ex. fått reda på att skräcken jag känner hela tiden egentligen är en enorm sorg för det jag har varit med om.

När jag har fått gråta ut mår jag bättre igen och min PTSD är lättare att hantera.


För några år sedan hände någonting mycket egendomligt. Jag började att skriva egendomliga och även upprörande saker till folk vitt och brett. Uppepå det anklagade jag min man för att förgripa sig på vår dotter. Jag hade fått mitt livs första psykos. Min mamma skjutsade mig till akutpsyk och eftersom jag inte fick rätt hjälp den gången fick jag ännu en psykos.

Den andra psykosen var värre än den första och den var så illa att jag hamnade på den frihetsberövande delen av psykavdelningen. Jag fick inte komma ut eller få besök. Men det förstod inte jag. Jag hade fullt upp med att tro att jag var Einstein och att samtala med min låtsaskompis Sherlock Holmes och lösa hur vi skulle rädda jorden från att gå under!

Sen kom räddningen i och med att det var en läkare på psyk som äntligen förstod att jag hade en psykos och satte in RÄTT medicinering. Det har gått några år sen nu och jag har klarat mig utan fler psykoser. Den medicinering de först gav mig heter Olanzapin och den gav mig mitt liv tillbaka.

Tack vare den medicinen mådde jag äntligen så bra att jag kunde avsluta min gymnasieutbildning och vet ni? Jag gick ut med högsta betyg! Som 30-plusare visserligen och utan stöd från CSN (på grund av att jag hade misslyckats med min gymnasieutbildning för länge innan det). Men tack vare ett otroligt stöd från alla gick jag ut gymnasiet!

Min lycka på examensdagen var total! Men drack jag någonting på min stora dag? Nej, inte det minsta!


Så till er som kämpar, själva eller för de ni älskar, ge inte upp! Ta en sak i taget och behandla det. Behandla först din fysiska (gå till läkaren på vårdcentralen) och psykiska hälsa (gå till kuratorn på vårdcentralen). Du börjar där och tar upp EN krämpa i taget. Försöker du att behandla ALLT på samma gång, går du in i en vägg och hamnar utanför hälsosystemet. Ta en sak i taget.

När du väl har hanterat din psykiska och fysiska hälsa är du stabilare. Först då ska du fokusera på att göra förändringar i ditt liv som att sluta dricka, säga upp förhållanden och annat destruktivt. Just den här ordningen fick jag lära mig av min psykolog, ”Bli stabil först”. Det är jätteviktigt!

Gör som jag i att du aldrig ger upp men gör absolut inte som jag när du prioriterar fel och behandlar ditt missbruk först. Det måste komma sen.

All kärlek och kramar till dig! Det finns hopp.

Födelsedagsfirande

Födelsedagsbricka, uppvaktning, presenter, tårta och favoritrestaurangsbesök.

Gick upp precis som vanligt i morse och satte mig vid datorn. Så kommer dottern in och sjunger för mig. What!?! ”Grattis på födelsedagen”, sa hon och räckte fram en present; en bok av Yoyo Moyes. Då slog det mig, det är ju min födelsedag i dag!

Det är lustigt att jag glömde bort det eftersom jag bjöd in släkt och vänner till denna vecka och bokade min favoritrestaurang i går. Vips! Så var det bortglömt när jag vaknade i morse.

Dottern, min käraste gullunge, ville inte till skolan i dag. Hon höll på att spy i morse men hon är alltid krasslig så det går inte att hålla henne hemma för t.ex. illamående för då skulle hon aldrig vara i skolan. Hon blir mobbad i skolan så det är inte så konstigt att hon mår dåligt.

Fast hon har alltid haft problem med illamående, krämpor och har haft lätt för att bli förkyld också. Illamåendet är en av orsakerna till varför hon inte äter så bra och någonting hon har dagligen. Vi har tagit in henne flera gånger på läkarbesök men eftersom dottern vägrar att ta blodprov, kom de inte fram till någonting. En moders oro.

Vädret ska bli soligt i dag, säger SMHI. Det blir första soliga dagen på länge. Det är ändå väldigt disigt nu på morgonkvisten, men jag är optimistisk. Solen går ju upp trots allt och det är jag tacksam för!

Efter morgonuppvaktningen gick vi ned till köket och jag tog frukost och serverade det på en silverbricka. Téet serverades i födelsedagskoppen. Nu är det egentligen inte jag som ska göra denna procedur på min födelsedag, men jag ville ha rostat bröd och jag ville ha té och jag ville bara ha det precis så som jag tillreder dem. Familjen fick komma med presenter och födelsedagskort istället!

Jag fick två födelsedagskort: ett från svärföräldrarna och ett från min man. Fick två böcker, en från dottern och en andra från gubben. Dessutom fick jag ett ögonfransserum för långa fransar också som jag testar just nu. Serumet heter Poppy Austin och är 100% veganskt. Känns både skönt på, var lätt att applicera och hade bra instruktioner. Nöjd! Nu får vi bara hoppas att den fungerar också!

Tårtan, den står inne i kylskåpet och det är först i eftermiddag efter att dottern har kommit hem från skolan, som vi ska fika. I kväll ska vi gå ut på favoritrestaurangen och äta. Det blir gott-gott i dag!

Hur mycket jag fyller minns jag aldrig och tacka Gud för det, för det vill jag nog inte komma ihåg i alla fall!

Lamotrigin

Lamotrigin är ett bland annat ett läkemedel mot bipolär depression som har fungerat för mig.

Jag började att använda Lamotrigin nu i början av sommaren och det har fungerat nästan mirakulöst mot min bipolära depression. Tidigare sov jag 18 timmar eller mer varje dag och kunde därmed inte göra någonting annat än att just sova.

Det var min läkare på Traumaenheten som tipsade mig om Lamotrigin och till en början med var jag mycket skeptiskt och rent ut sagt rädd. Samtliga läkemedel för bipolär sjukdom har hemska biverkningar och Lamotrigin är inget undantag. Börjar du med Lamotrigin för snabbt så kan du få en livshotande sjukdom som gör att du tappar huden!

Så jag var livrädd för att börja med Lamotrigin och det har därför tagit mig ända tills nu, September, tills jag lyckades komma upp i full dos: 200mg. Doseringen som jag fick av min läkare var att börja med 25mg, ta dem i två veckor och därefter öka med 25mg varje vecka tills jag kom upp i 200mg. Ja, det gick ju inte som på en dans på rosor precis!

Jag kunde vänta i flera veckor innan jag ökade med 25mg och nu i igår, söndags den 8:e september kunde jag äntligen gå från 175mg till full dos (200mg). Vad är då skillnaden från hur det var förut och hur mår jag nu?

Jag märkte redan vid första dosen hur jag mådde bättre av Lamotrigin. Det var som om man gått i dis eller under en skugga och helt plötsligt var det som om jag gick ut i solljuset. Därefter har det varit som om att lära mig att gå igen. Just nu försöker jag att hålla mig vaken hela dagar och det har väl fungerat så där. I tre dagar lyckades jag att hålla mig vaken från morgon till kväll, därefter somnade jag två gånger den fjärde dagen och sov tre timmar sammanlagt.

I går kväll gick jag därför och lade mig klockan åtta på kvällen och sov i 13 timmar. Jag tror däremot att jag hade kunnat gå upp redan vid sex-tiden för jag kände mig utvilad då och kände att jag hade sovit på tok för länge när jag gick upp klockan nio.

Trots att det inte är bra än och jag försöker att hålla mig vaken på stapplande ben, så går det i alla fall framåt och det är tack vare Lamotrigin. Det är ett herrans stort framsteg!

Om du känner dig osäker på att starta ännu en kur mot bipolär depression eller mani, tveka inte att testa dig fram! Jag VET hur hemskt det kan vara att testa sig fram men det är värt det i slutändan för till slut kommer du att träffa rätt och då är medicinen ditt största hjälpmedel som får vardagen att äntligen gå ihop igen. All möda är värt det!

Jag vill slutligen påpeka att jag är på inga vis en läkare utan du behöver följa din läkares råd. De kan vara olika från de råd som jag fick av min läkare. Men du kan gott föreslå Lamotrigin till din läkare om du lider av bipolär depression.

%d bloggare gillar detta: