Gråter ut

För ett par veckor sedan fick jag rejäl ångest och grät hejdlöst. Orsaken: det var för många möten inplanerade.

Detta kanske låter helt konstigt för er som har flera möten inbokade varje vecka, eller, för er vars arbetsdag består av bara möten. Men för mig är möten ett stort stressmoment.

Helst skulle jag inte vilja ha några möten inbokade alls och det gäller också telefonmöten. De innebär en stor ångest och stress för mig och det kan gå så illa att jag inte kan sova nätterna innan ett möte och att jag måste därför vila en hel vecka efteråt.

Möten är inte min starka sida.

Så här om veckan grät jag just på grund av att vi har många möten inbokade i augusti och september. Det är skolmöte, sjukgymnasten, blodprov, psykologmöten och föräldrautbildningar. Jag har full förståelse för dig som tycker att detta inte är tunga möten men för mig är de det.

Mötena innebär att man ska gå in på djupet av vad som gör att man inte mår bra och vad man ska göra för att det ska bli bättre. Det är därmed tuffa utvecklingsmöten. För mig i alla fall.

Men just för att jag vågade visa mig sårbar och kunde uttrycka mig om vad jag önskade att mina närmaste gjorde för mig, kunde jag få den hjälp som jag så desperat behöver.

Detta innebar att min man följde med mig till skolmötet i går och mamma tog de två andra mötena som dottern ska vara med på denna vecka: sjukgymnasten och blodprovet med nedsövning. Dottern får sådan stor panikångest inför att ta blodprov att det till slut gick så långt att hon blir tvungen att sövas.

Varför hon ska ta fem blodprov är för att hon inte går upp i vikt som hon ska (trots att hon äter som en häst) och vi måste få reda på varför så vi kan hjälpa henne bättre. Orsaken till att hon ska till sjukgymnasten är för att hon har problem med knäna, höften och nacken. Hon säger att det är som om ”de hoppar ur led”.

Dottern gick i väg i går till hennes första sjukgymnastmöte och mormor sa att allt har gått bra. Sjukgymnasten var tydligen mycket grundlig och nästa gång ska dottern få ta med gympakläder och springa på ett gåband. För att sjukgymnasten ska kunna se hur dottern springer och stödjer på foten.

Just nu ska dottern få lustgas för att ta sina blodprov och jag är otroligt nervös men OERHÖRT tacksam för att min mamma går dit med henne. Hade jag varit med hade jag blivit stencool och hård, just för att jag själv ska orka finnas där som ett stöd för dottern. Men hon hade nog bara känt att jag körde över henne. Hon behöver mormors (som är sköterska) lugna och lyssnande öra. Det är tyvärr nästan omöjligt att lyssna in när man själv bryter ihop inombords.

Det känns som rätt beslut att låta mormor ta de möten som kräver dotterns närvaro och att jag tar de möten som bara kräver min och min mans närvaro. Jag är så TACKSAM över att jag har ett sådant bra nätverk som jag har och att de lyssnade när jag grät.

Specialpedagogsmöte på dotterns skola

I dag var jag, min man, två specialpedagoger (en från skolan och en från BUP) och dotterns mentor med på ett skolmöte. Min dotter har ADHD, ångest och autismsymtom.

Vi pratade om dotterns svagheter och styrkor. Vad hon är duktig på och vad hon behöver hjälp med både hemma och på skolan. Vi kom fram till mycket!

Dottern behöver ha verbala och bildinstruktioner, i form av att ”ritprata” med henne. T.ex. om jag vill att hon ska förstå någonting viktigt måste jag dels säga det till henne och rita en skiss som förklarar HUR hon ska göra det, steg för steg. Lite som en IKEA-instruktion.

Hon måste också veta VARFÖR hon ska göra någonting och titta på SO-filmer här hemma för att förbereda henne inför lektionerna. Ytterligare är att hon ska få syssla med rättstavningsprogram och att hon inte uppfyller kriterierna för att vara dyslektiker (hon är för duktig på att läsa även om läsförståelsen är hennes svagaste sida). Anledningen för att hon har svårt för att stava är pga koncentrationssvårigheter.

Dottern ska vara med på Läxhjälpen och där ska hon få förbereda sig inför lektionerna under veckan. Lärarna kommer att släpa dit henne för hon har vägrat att gå länge.

Vi ska också gå igenom matlistan med dottern och hittar någonting som hon vill äta och skolmatsalen lagar det till henne varje dag! AMAZING! De sa att detta var vanligt, att de hade barn som bara åt pasta varje dag. Maten är superviktig! Hon ska även få sitta och äta i lärarmatsalen tillsammans med en pedagog eftersom dottern inte har kompisar i skolan och inte vill sitta ensam.

Hon ska få gå hos skolkuratorn regelbundet och få ta med sig mellanmål som hon gillar till skolan. Eftersom det är ett stort stressmoment att ha henne med i mataffären ska vi låta henne få välja vad vi ska köpa till henne som mellanmål online. Så köper vi detta i mataffären sen under veckohandlingen.

Också ska hon få med sig pengar till att kunna köpa en macka eller smoothie i kiosken på skolan. Specialpedagogen och skolsköterskan på skolan berättade att det finns Milkshakes och juicer som innehåller mer näring och ger en större mättnadskänsla. Dessa drycker fanns tydligen i flera olika sorter på Apoteket. De ska vi köpa! Gillar dottern inte dem, får jag väl ge bort dem.

Ytterligare är att vi ska ha ett uppföljningsmöte om tre veckor för att se hur allt har gått och skolsköterskan ringer mig nu på måndag för att prata om skolmaten. För att återknyta med oss efter att vi har gått igenom med dottern om vad hon vill äta på skollunchen.


Det här känns toppen!!!! En sådan lättnad det är efter att man har fått diagnos och börjar att få den hjälp som man faktiskt behöver. Det är BUP som har ordnat upp allt detta i samband med att dottern fick sina diagnoser. Så allt detta skedde lite på automatik. Jättebra! Det är verkligen som om dörrar öppnas för en så fort man får en diagnos.

Introduktion av mig

Hej! Jag heter Åsa Blumélius och på min blogg öppnar jag upp om hur det är att leva med mina diagnoser: PTSD, utmattningssyndrom och bipoläritet typ 1. Min tonårsdotter är diagnosticerad med ADHD och ångest.

På bloggen kommer du att komma följa mitt liv, vardagliga ting, inte-så-vardagliga händelser och hur jag tacklar att leva med diagnoser runt omkring mig (och att ha dem själv).

Som bipolär kan det vara mycket svårt att hantera stress och hantera ekonomin. Någon som lider av PTSD kan ha svårt att hitta rätt hjälp och lever med skräckinjagande flashbacks. Med utmattningssyndrom kan det vara svårt att komma upp om morgnarna, orka vara social och allt kan vara en kamp. Jag berättar om hur jag har gjort för att hantera detta efter flera år av terapi och professionell hjälp.

Jag vill dock påpeka att jag inte är en psykolog, kurator eller läkare. Detta är enbart min egna historia om hur jag har gjort för att överleva och må bättre.

Dessutom kommer ni att få tips om hur jag fick en bättre ekonomi, hur jag slutade att dricka alkohol och hur jag lever ett mer stressfritt liv. Samtliga som har varit en nackdel med att vara bipolär för mig. Ni kommer att få reda på hur du söker in till universitetet och övriga skolor, samt hur du ansöker om extra stöd i och med dina diagnos/dina diagnoser.

Det kommer också att få läsa ärliga blogginlägg om hur det är för mig att leva med en tonåring med ADHD och ångest. Även kommer du att få recept och tips som förenklar vardagen, hjälper dig att spara pengar och leva ett mer stressfritt liv. Saker som har hjälpt mig mycket och som jag hoppas även ska vara till hjälp för dig.

Detta är mitt liv, välkommen!

%d bloggare gillar detta: